Inledning till Utanför vallarna I
"Få svenska städer torde vara så noggrant skildrade i ord och bild som Lund." Så inleddes de fyra delarna av bevaringsprogrammet som behandlade stadskärnan. Påståendet är sant, när det gäller stadskärnan. Vid tre olika tillfällen har den inventerats och resultaten publicerats i Lunds stadsbild 1952 och 1968 samt i bevaringsprogrammen 1980-85. Dess bebyggelse och historia har dessutom berörts i ett otal andra böcker. Ser man på bebyggelsen utanför den medeltida stadsvallen är bilden helt annorlunda. Ett trettiotal hus utom vallen togs upp i Lunds stadsbild 1968 och en del enstaka byggnader har getts en mer eller mindre ingående behandling, framförallt i olika typer av småskrifter. Någon större systematisk genomgång av bebyggelsen har dock aldrig skett. Motsvarande situation råder när det gäller fotodokumentationen. Medan man i stadens arkiv kan följa merparten av stadskärnans tomter på foto ned i 1800-talet så saknas fotografier från områdena utanför stadskärnan nästan helt.
Utanför stadskärnan förekommer i flera fall bebyggelsekategorier som inte finns representerade innanför vallen. Ur bevaringssynpunkt är det angeläget att ett allsidigt urval av bebyggelsen fredas och alltså att även bebyggelsekategorier som endast finns representerade utanför stadskärnan också erhåller ett skydd.
Bebyggelsen utanför vallarna avviker också på en väsentlig punkt från den i stadskärnan. Stadskärnan har kontinuerligt förtätats och gamla hus har successivt ersatts med nya. Resultatet har blivit en sammansatt bebyggelse med stora åldersmässiga variationer. Utanför vallarna är det vanligt att ett tidigare obebyggt område vid en viss tidpunkt planlagts eller tomtindelats och sedan exploaterats inom en mycket kort tidsrymd. Sådana åldershomogena områden där såväl plan som samtlig bebyggelse är från samma tid har ett högt bevarandevärde.
Bebyggelsens framväxt
Det äldsta bevarade huset utanför stadskärnan är skjutsstallarnas boningshus från 1827. Även jämfört med hela staden finns det få hus av motsvarande ålder som i lika hög grad har bevarat sin karaktär. Ännu in på 1850-talet var markerna kring Lund i stort sett obebyggda, där fanns ett tiotal gårdar men inte mycket mer. Vid denna tid blev det dock vanligare att brukare av odaljordar flyttade ut på sina marker och där uppförde mindre lantgårdar.
Långt in på 1800-talet var stadskärnan glest bebyggd, där fanns stora trädgårdstomter och helt obebyggda områden. Den kraftiga befolkningsökning som industrialismen medförde för Sveriges städer under 1800-talets andra hälft kunde för Lunds del till en början mötas genom en förtätning av den gamla staden. Men efter att stadsdelen Nöden byggts under 1870-talet började det bli ont om tomtmark i stadskärnan, och det är vid denna tid exploateringen av stadens jordar på allvar tar fart.
Det är dock ingen homogen bebyggelse som växer upp utanför vallen utan vi får ett antal olika områden med skiftande karaktär och funktion. I Möllevången och på Smörlyckan finns områden med en enklare arbetare- småfolksbebyggelse. Av ekonomiska skäl förlades den till sämre belägen mark med utomplansbestämmelser. Den representerar en tämligen enkel tegelarkitektur som dock genom sin detaljomsorg och småskalighet har betydande kvalitéer. När det gäller de stora institutionerna från det sena 1800-talet var det bristen på mark som medförde att de förlades utanför stadskärnan. Längs Östra Vallgatan, precis på randen till den gamla staden möter vi därför en rad mycket påkostade institutionsbyggnader i stora parkartade trädgårdar.
Med industrialismen upphörde också självhushållet för stadens borgare och det blev inte längre på samma sätt självklart att bebo ett eget hus. Detta och inte minst utvecklandet av hissen medför att stora påkostade hyreshus började uppföras vid 1800-talets slut, och inom Spoletorpsområdet får vi en renodlad stenstad.
Under senare delen av 1800-talet medförde också naturromantiken att ett nytt bostadsideal började spridas i de högre samhällsskikten, och 1867 får Lund sin första villa i "Tuna slott". Den följs av Quennerstedtska villan i Kråkelyckan 1875, men den första ansatsen till en sammanhängande villastad uppstod kring Finngatan vid sekelskiftet 1900. Det var professorer som stod för byggandet och husen blev synnerligen påkostade. Med medelklassens förbättrade ekonomiska villkor under tiden efter första världskriget kom villabyggandet att öka explosionsartat. Med 60-talets och de efterföljande decenniernas ohejdade expansion har staden sprängt alla gränser och en del rent agrara miljöer såsom Östra Torns by har införlivats med stadskroppen.
Den medeltida landskapsbilden
Att stadskärnans gatunät är av medeltida ursprung är allmänt bekant och dess betydelse påpekas regelmässigt i olika sammanhang. Mindre välkänt är att områdena kring stadskärnan med största sannolikhet avspeglar strukturerna i ett medeltida landskap. Den första karteringen av stadens marker har vi i 1704 års karta av Jean Bergman.
På de få kontrollerbara punkterna visar kartan en god överensstämmelse med de medeltida förhållandena, och det finns all anledning att förmoda att kartan även i övrigt i huvudsak överensstämmer med dessa. På kartan omges staden av den gemensamma betesmarken samt ett antal uppodlade, enskilt ägda, lyckor och vångar uppdelade i ett varierande antal lotter. Från staden leder dels ett antal vägar till omkringliggande orter, dels ett antal mindre markvägar ut på odaljordarna. En etablerad väg var svår att utplåna och det är naturligt att samtliga landsvägar liksom merparten av markvägarna ännu återfinns på dagens karta. Mera överraskande är i hur hög grad såväl lyckornas och vångarnas som de enskilda lotternas avgränsningar lever kvar i dagens gator och tomtgränser.
Detta hänger samman med att bebyggelsen utanför vallarna till en början helt och hållet tillkom genom privata initiativ och uppfördes på enskilt ägd odaljord. Därmed begränsades det område som vid varje tillfälle knnde kvartersindelas, av de befintliga gränserna. I den mån staden upplät mark till bebyggelse så var det för allmännyttiga ändamål, som t ex Dövstumskolan, som förlades till den gemensamma fäladsmarken. Endast inom de områden där större markinnehav i sen tid kommit i offentlig ägo, som t ex inom delar av Smörlyckan, har den gamla strukturen helt utplånats.
Avgränsning i tid och rum
Den nu påbörjade inventeringen är upplagd som en totalinventering av i stort sett samtliga områden som ingår i den nuvarande stadskroppen eller är i omedelbar beröring med denna, och som var bebyggda vid slutet av 1930-talet. Detta innebär att även de byar som genom stadens tillväxt kommit i kontakt med denna omfattas av inventeringen.
I 1968 års inventering var det yngsta huset som då markerades från 1931, dvs då 37 år gammalt. Samma hus höll på att få bilda slutpunkt även för inventeringen som avslutades 1982, men istället blev det ett hyreshus från 1939.
Kvalitéerna hos den tidiga funkisbebyggelsen är idag allmänt erkända. Samtidigt har en stor andel av den kraftigt förvanskats genom okänsligt utförda tilläggsisoleringar, och ännu är förändringstrycket hårt, varför det känts angeläget att totalinventera den.
Den yngre bebyggelsen har inte totalinventerats, istället har ett par renodlade 40- och 50-talsområden med uppenbara kvalitéer valts ut. Samtliga är belägna inom det område som omfattas av kommande volym. Ännu är meningarna såpass delade om flera av de arkitektoniskt mest framträdande 60-talsområdena att det har bedömts svårt att erhålla allmän acceptans av deras värde. Därför har inget område från detta decennium tagits med. Detta understryker behovet av att kontinuerligt följa upp bevaringsprogrammet.
Inom inventeringsområdena har all bebyggelse behandlats och fram t o m tidigt 60-tal, värderats. Det yngsta huset som har markerats är en villa från 1963. Dock har betydligt strängare urvalskriterier tillämpats för den yngre bebyggelsen.
Man bör vara medveten om att den yngre bebyggelsen inom stadskärnan och stora ytterområden inte har bedömts och därför i detaljplanesammanhang vara vaksam på huruvida där finns bebyggelse med sådana kvalitéer att den bör skyddas.
Klassificering
I strikt mening är all bebyggelse eller andra fysiska företeelser i stadsbilden kulturhistoriskt värdefulla då de på ett eller annat gfitt avspeglar sin tids tankar och värdcrillgar. En sådan hållning skulle dock leda till orimliga konsekvenser, och all bebyggelseantikvarisk verksamhet bygger på förutsättningen att det kulturhistoriska värdet är en mätbar och kvantifierbar storhet.
I Lunds stadsbild 1968 indelades den markerade bebyggelsen enligt en 3-gradig skala, medan man i bevaringsprogrammen 1980-85 inskränkt sig till två kategorier (värdefull/icke värdefull). Förändringen motiverades bl a med att det ofta visat sig svårt att värna byggnaderi de bägge "lägre" klasserna. De högst värderade husen bevarades i egenskap av unika solitärer medan den omkringliggande bebyggelsemiljön spolierades. Beslutet har visat sig något tveeggat. Samtidigt som bredden i bevaringssträvandena har ökat finns det en tendens till att de unika byggnaderna "drunknar" i den stora massan och inte erhåller den extra uppmärksamhet de är värda.
Vid planeringen av inventeringsarbetet utanför vallarna stod det snabbt klart att det inte var en framkomlig väg att endast laborera med värdefull/icke värdefull bebyggelse. Det finns stora områden med uppenbara arkitektoniska kvaliteer och kulturhistoriska värden där dock ingen enskild byggnad i sig kan utpekas som särskilt värdefull. Detta gäller särskilt de lite yngre villa- och grupphusområdena. Därför har beteckningen miljöhus införts för byggnader som tillsammans med andra bygger upp en kulturhistoriskt värdefull miljö. Av definitionen följer att ett miljöhus aldrig kan ligga isolerat utan måste ingå i en grupp av markerade byggnader.
Det skall betonas att de olika markeringarna inte direkt kan omsättas i en gradering av bevaringsvärdet utan endast anger på vilken grund det enskilda huset ansetts värdefullt.
En bebyggelsemiljö består inte endast av hus utan där ingår även planteringar, staket och gaturummet med sina beläggningar och gatumöbler, varför även dessa försetts med beteckningar i enlighet med tidigare bevaringsprogram. Markeringen av en plantering eller gaturum innebär ett påpekande om platsens betydelse, men inte alltid att det är det nuvarande skicket som skall värnas. Den kan även utgöra en anmodan om att återställa platsen i ett till miljön bättre anpassat skick.
Urvalskriterier
Det finns flera olika kriterier enligt vilka en byggnad kan bedömas som kulturhistoriskt värdefull. Det kan ske med hänvisning till dess konstnärliga eller arkitektoniska kvaliteer eller dess anknytning till en historisk händelse eller företeelse eller även till en känd person. Den vanligaste motiveringen är dock att byggnaden väl belyser en gången tids boende- eller arbetsförhållanden eller sociala villkor. I det fallet bör dock ett visst mått av "sällsynthet" föreligga. Såväl en byggnads unikvärde som representativitet kan åberopas. Generellt kan sägas att alla byggnader från tiden före tidigt 1900-tal med en hög grad av ursprunglighet idag är så pass sällsynta att de kan beteckas som kulturhistoriskt värdefulla.
Ett primärt syfte med bevaringsarbetet är att slå vakt om bebyggelse som belyser den historiska kontinuiteten och synliggör utvecklingen. Mot den bakgrunden kan även ett äldre boningshus i en modern stadsdel ha stor betydelse på det mycket lokala planet, trots att det helt förlorat sitt sammanhang.
Väsentligt är att olika sorters bebyggelse från skilda epoker bevaras. Att den t.ex. arkitektoniskt påkostade villabebyggelsen vid Finngatan kan kontrasteras mot den enklare arbetarbebyggelsen på Smörlyckan. Det är bredden och variationsrikedomen som ger staden dess profil.
I stadskärnan har bevarandet av ett tvärsnitt av den äldre bebyggelsen i hög grad misslyckats. Medan i stort sett samtliga stora hyreshus från sent 1800-tal- tidigt 1900-tal har bevarats så har andra bebyggelsekategorier, som t ex de äldsta fabrikskomplexen, raderats ut. Så är även den fåtaliga kvarvarande småfolksbebyggelsen från tiden före 1850-talets snabba befolkningstillväxt ännu klart överrepresenterad i rivningsstatistiken.
I föreliggande arbete har värderingen föregåtts av en omfattande historisk analys, och byggnader som anknyter till äldre historiska förhållanden har ägnats speciellt intresse. Andra typer av hus som speciellt uppmärksammats är arkitekternas egna villor, där de har kunnat förverkliga sina intentioner utan hänsynstagande till en främmande beställare, liksom byggnader som annonserat trendbrott eller nya stilriktningar. I övrigt präglas markeringarna av en vilja att slå vakt om hela miljöer. Så har i stort sett identiska hus kunnat bedömas helt olika beroende på om de ingår i en samtida miljö eller om de utgör kompletteringar i en äldre miljö.
Bevaringsprogrammet i den kommunala beslutsprocessen
- PBL § 3:10
Tillbyggnader, ombyggnader och andra ändringar av en byggnad skall utföras varsamt så att byggnadens särdrag beaktas och dess byggnadstekniska, historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden tas till vara...
- PBL § 3:12
Byggnader, som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt eller som ingår i ett bebyggelseområde av denna karaktär, får inte förvanskas.
- PBL § 3:13
...Underhållet skall anpassas till byggnadens värde från historisk, kulturhistorisk, miljömässig och konstnärlig synpunkt samt till omgivningens karaktär. Byggnader som avses i 12 § skall underhållas så att deras särart bevaras.
Liksom med de tidigare delarna av bevaringsprogrammet är syftet med denna del att klarlägga och redovisa de kulturhistoriska intressena. I ett detaljplane- eller ett bygglovsskede får dessa sedan vägas mot andra intressen.
Vid värderingen av de enskilda byggnaderna i föreliggande arbete har hänsyn endast tagits till byggnadernas kulturhistoriska värde. Sedan är det naturligtvis så att värdena hos sådan bebyggelse där konflikter har varit förutsebara har nagelfarits noggrannare än för övrig bebyggelse.
I anslutning till de olika områdeshistorikerna har ett antal politiskt förankrade bevaringssynpunkter formulerats. Det är bevaringskommitténs uppfattning att dessa synpunkter skall följas upp i det fortsatta kommunala arbetet.
Erfarenhetsmässigt utgör bevaringsprogrammet ett tungt vägande beslutsunderlag i det kommunala arbetet. Bevaringskommitténs uppfattning är att den normala utgångspunkten bör vara att markeringarna skall följas upp i det fortsatta planeringsarbetet och bygglovshanteringen. Hus som markerats som kulturhistoriskt värdefulla bör vid detaljplaneläggning q-markeras, om starka skäl ej talar däremot. Hur beteckningen miljöhus skall följas upp får bedömas från fall till fall. I vissa mera varierade områden kan kanske enstaka rivningar accepteras, men det kan då vara motiverat att genom detaljplanebestämmelser och/eller avtal styra eventuell ersättningsbebyggelse hårdare än normalt. I andra mera homogena områden, framförallt sådana med kort tillkomsttid, kan samtliga byggnader vara av sådan betydelse för miljön att markeringen som miljöhus bör följas upp med q-markering.
Samtliga här inventerade områden är att betrakta som sådana värdefulla bebyggelseområden som avses i PBL 3:12. För dessa bör skyddsbestämmelser enligt PBL 3:12 införas. Detta kan ske vid upprättande av ny detaljplan eller som tillägg till befintlig detaljplan. För ej detaljplanerade områden kan områdesbestämmelser användas.
Bevaringsprogram förr och nu
Föreningen Det Gamla Lund erhöll 1938 av stadsfullmäktige ett anslag om 250 kronor för att påbörja "en generalinventering av Lunds byggnadsbestånd, avseende att klarlägga i vad mån detta är av det kulturhistoriska intresse, att det bör närmare undersökas och eventuellt bevaras för framtiden." Då anslaget drogs in följande år ledde arbetet aldrig till något resultat.
Den första inventeringen av stadskärnan kom istället att föreligga 1952. Den hade utarbetats av en kommitte bestående av ett antal fackmän med Lunds förste stadsantikvarie Ragnar Blomqvist som sekreterare. Kommitten tillsattes av stadsfullmäktige 1950 efter ett upprop bland ett antal kända Lundabor, och den utlösande faktorn torde har varit den förestående rivningen av Månssonska gården i Tomegapsgatan. I inventeringen, som kom att bli mönsterbildande, behandlades enbart det urval av bebyggelsen som bedömdes som intressant, och totalt markerades 231 hus på bortåt 170 tomter. Man arbetade med tre olika klasser; K1 - omistliga hus (27 st), K2 - värdefulla hus (91 st), och M - miljöhus (113 st). Inventeringen uppvisar en stor konsekvens. Framförallt var det den förindustriella bebyggelsen som uppmärksammades och man inriktade sig på sammanhängande gatupartier. Det var i detta sammanhang beteckningen miljöhus kom till användning. I inventeringen saknades det sena 1800-talets byggande nästan helt och däribland flera hus som idag är byggnadsminnen. Kommittén diskuterade utförligt möjligheterna att värna den äldre bebyggelsen. Förutom en översyn av stadsplaner föreslog man ekonomiska bidrag till enskilda fastighetsägare och ett kommunalt bolag med uppdrag att köpa in och renovera värdefulla byggnader, samt även en nämnd som skulle handha byggnadsantikvariska frågor.
Inventeringen togs in i stadsfullmäktiges handlingar 1952 men förslagen behandlades inte förrän 1955 då man endast beslöt att "hänsyn skulle tas till inventeringen". Att staden så småningom köpte in Wickmanska gården och en korsvirkesgård i kv Glädjen får dock betraktas som en konsekvens av kom mittens förslag.
Initiativet till nästa inventering kom från byggnadsnämnden och konstnämnden. Bägge framhöll behovet av att komplettera inventeringen med bebyggelsen fram till ca 1930. Byggnadsnämnden ansåg också att inventeringen behövdes som ett underlag för det pågående generalplanearbetet som skulle föreslå nya trafikleder och parkeringshus. Rivningarna som skedde inför uppförandet av stadsbiblioteket lär också ha spelat sin roll för det förnyade inventeringsarbetet. Denna gång fick kom mitten i huvudsak en politisk sammansättning, dock även denna gång med Ragnar Blomqvist som arbetande sekreterare. Värderingen uppvisar inte heller samma strikta konsekvens som i den tidigare inventeringen. Även denna gång arbetade man med en tregradig skala, men miljöhusen ersattes av den allomfattande definitionen tidstypiska hus (K3). Samtliga gathus i stadskärnan samt även en del andra utvalda hus inventerades. Totalt markerades 342 hus vilket innebar en utökning med 73 objekt. Dessutom avgränsades ett antal värdefulla miljöer. Utökningen omfattade i huvudsak den något senare bebyggelsen, och man lät även bli att markera ett antal äldre låghus som ingick i den tidigare inventeringen. Bakom det senare förhållandet kan nog till delar anas kom mittens politiska sammansättning och överväganden som inte var strikt antikvariskt motiverade. Därtill fanns det en tanke att hus vid markerade gatusträckningar automatiskt skulle betraktas som miljöhus och beteckningen därför skulle vara onödig. Det resonemanget har sedan gått de flesta förbi. Inventeringen överlämnades 1968 till stadsfullmäktige som lade den till handlingarna.
Bakgrunden till den senaste inventeringen av stadskärnan skall ses i den saneringsutredning för stadskärnan som fastighetskontoret påbörjade 1973. Syftet var att "klarlägga byggnads- och bostadstekniska brister samt översiktligt redovisa bostadsbeståndets saneringsmognad". Då utredningens förslag stod i uppenbar motsättning till de antikvariska intressena väcktes frågan om upprättandet av ett nytt bevaringsprogram för stadskärnan och 1975 tillsattes bevaringskommittén. Saneringsutredningen utsträcktes senare till att omfatta en del områden utanför stadskärnan och i analogi med det har även bevaringskommittens uppdrag utvidgats.
Vid arbetet med bevaringsprogrammet för stadskärnan rådde viss tveksamhet om bevaringskommitténs roll. I en del fall markerades bebyggelse som man visste skulle rivas trots att det inte fanns någon politisk majoritet för att hävda ett bevarande. Vid andra tillfällen markerades inte uppenbart värdefull bebyggelse med hänvisning till att den skulle rivas. Då en del av dessa byggnader ändå har bevarats har ställningstagandet lett till inkonsekvenser.
När arbetet med stadskärnan avslutades 1982 var läget radikalt annorlunda än vid inventeringen trettio år tidigare. Under perioden 1950-85 revs ca 1/4 av alla gathus i stadskärnan och en betydligt större andel av gårdshusen. Skulle man därtill lägga de i grunden ombyggda husen skulle det bevarade byggnadsbeståndet krympa ytterligare. Medan stadskärnan 1950 ytmässigt utgjorde ca 115 av hela stadskropppen så utgjorde den 1990 blott ca 1125. När den nu planerade inventeringen av Lunds ytterområden färdigställts kommer en ungefär lika stor andel av stadens bebyggelse att vara inventerad som 1952 då inventeringen av stadskärnan publicerades.
Mot den bakgrunden var det naturligt att betrakta stadskärnan som ett sammanhängande miljöområde där i stort sett samtlig äldre någorlunda välbevarad bebyggelse hade ett kulturhistoriskt värde.
Har då bevaringsprogrammen fyllt sin funktion? De byggnadskomplex som 1952 och 1968 betecknades med K1 har klarat sig tämligen väl. Endast tre har berörts av rivningar och i samtliga fall har själva huvudbyggnaden klarat sig. Sämre har det gått med K2- och M-husen i 1952 års inventering. Av dessa har uppskattningsvis 23 respektive 21 rivits, dvs i procent en ungefär lika stor andel som övriga hus i stadskärnan. Siffrorna för 1968 års inventering ser bättre ut, blott 2 rivna K2-hus och tre K3.
Då skall dock noteras att man förmodligen utelämnat de hus man trodde skulle rivas. Räknar man dessutom med de rivna husen inom miljöområdena blir siffran betydligt högre. Även siffrorna för de senaste bevaringsprogrammen är "friserade" genom att ett antal rivningsobjekt utelämnats. Dock har redan nio av de markerade husen rivits och fler blir det.
Källor
För bebyggelse som uppfördes inom stadsplanelagt område eller område med motsvarande föreskrifter finns normalt brandförsäkringsbrev bevarade i Skånska Brands arkiv och från 1875 nybyggnadsritningar på byggnadsnämnden. För en del tätare bebyggda utomplansområden (t ex Möllevången) råder motsvarande förhållanden. För byggnader "på landet", liksom för övrigt för statens och landstingets byggande, behövdes länge inte byggnadslov varför nybyggnadsritningar ofta saknas. Skånska Brand var avsett för stadsbebyggelse, medan hus på landet försäkrades i andra bolag, t ex Brand- och Lifförsäkringsbolaget Skåne eller Torna och Bara brandstodsförening. Dessa bolag har gått upp i andra och försäkringsbreven har för närvarande inte kunnat återfinnas. För att datera den typen av bebyggelse har därför äldre lagfartshandlingar gåtts igenom. Förutom uppgifter om ägare och äldre fastighetsbeteckningar redovisas i köpehandlingarna huruvida fastigheten varit bebyggd eller inte. Emellanåt kan uppgifterna vara tämligen utförliga. Kraftiga höjningar av inteckningsbeloppen kan också avslöja när en byggnad uppförts.
Lund är en akademisk stad med många personer som har haft lätt att fatta pennan och Lundalitteraturen är omfattande - på gränsen till oöverskådlig. De flesta allmännyttiga eller sociala institutioner har vid något tillfälle begåvats med sin historik. Det största problemet har ofta varit att finna dessa småskrifter som utkommit i små upplagor. Det icke akademiska Lunds historia har visat sig vara betydligt sämre belyst och många är de industrier och hantverksföretag vars historia ännu är oskriven. God hjälp att hitta rätt i lundalitteraturen kan man få på stadsbibliotekets Lundasamling som har omfattande, väl excerperade samlingar.
Det har inte ansetts möjligt att tynga texten med en komplett notapparat, men efter varje avsnitt har angetts om något särskilt verk utnyttjats i speciellt hög grad. Utförligare källhänvisningar finns i det inventeringsmaterial som kommer att placeras på Kulturen.
Många uppgifter har hämtats ur f stadsantikvarien Ragnar Blomqvists skrifter och då framförallt ur hans standardverk om Lunds historia, men även ur de bägge av honom författade inventeringsrapporterna 1952 och 1968. Även Ingemar Ingers bägge skrifter om ortnamn i Lund har kommit flitigt till bruk. Förutom namnens historia finns där många spridda topografiska uppgifter. Många uppgifter om utomplansbebyggelse kan återfinnas i två katalogverk från 40-talet: Svenska gods och gårdar och Svensk bebyggelse.
Litteratur
- Lunds stadsbild 1952
- Lunds stadsbild 1968
- Bevaringsprogram 1980-83
- Ryding 1982
- Ryding 1986
Bevaringskommitténs sammansättning
Följande förtroendemän och tjänstemän har deltagit i bevaringskommittens arbete sedan 1988.
- För byggnadsnämnden: Larry Andow, s (kommittens nuvarande ordförande 1989-); Christine Jönsson, m (ordförande 1988); Ebba Lyttkens, fp (1988); Birger Rehn, s (1988); Knut Bengtsson, s (1988); Anna-Stina Cornö, fp (1989-) och Thomas Schlyter, v (1989-).
- Från fastighetsnämnden: Sten Norin, s (-1990); Lars A Johansson, s; Hans Albin Larsson, c; Annika Annerby Jansson, m (1988) och Gustav Hofvander, s (1990-).
- Från stadsarkitektkontoret har deltagit stadsbyggnadsdirektör Bertil Hjort (-1989); stadsarkitekt Agneta Staaf; stadsplanearkitekt Björn Gunnarson (1990-) samt antikvarie Otto Ryding. Stadsantikvarie Claes Wahlöö har hela tiden tagit aktiv del i kommitténs arbete.
- Även fastighetschef Rune Linder har tillhört kommittén.