Inledning till Stora Råby och Värpinge

Från bevaringsprogram

I Lunds kommun finns det ca 25 byar som ännu har en tydlig "byidentitet". Därtill kommer ett knappt tiotal sprängda eller helt nedlagda byar samt ett antal ensamgårdar eller torp, som i en del fall genom senare uppdelningar har antagit en "bykaraktär". Med föreliggande band har inventeringen av kommunens byar påbö1jats. Då inventeringen inte endast omfattar själva bytomterna, utan hela den jordrymd som ingick i byn och var dess ekonomiska grundval, innebär detta att i princip hela kommunen kommer att vara inventerad när projektet är genomfört. Med nuvarande resurstilldelning och ambitionsnivå är detta ett projekt på lång sikt.

Även om bevaringssträvandena i Lunds kommun länge har varit fokuserade vid staden och då i synnerhet dess kärna har dock även byarna tidigt uppmärksammats. I den första inventeringen av Lund, Lunds stadsbild 1952, finns samtliga de då i kommunen ingående byarna behandlade i korta textavsnitt. Två byggnader inom Värpinge bytomt utpekas som värdefulla och i Stora Råby utpekas förutom kyrkan även Råby räddningsinstitut Även i den efterföljande inventeringen, Lunds stadsbild 1968, ges byarna en kortfattad behandling. I Lund utanför vallarna I-II behandlas Östra Torn, Lilla Råby och Källby, som alla uppslukats av stadskroppen.

På byggnadsnämndens initiativ genomfördes under 1960-talet en rad ambitiösa bystudier i samarbete med Lunds universitet. Undersökningen av Östra Torn 1965-67 leddes av Sven B Ek vid dåvarande Folklivsarkivet. Arbetet resulterade i Östra Torn - En etnologisk bystudie som publicerades i stencilerad upplaga 1968 och två år senare även i en tryckt utgåva. Undersökningen fokuserade på den pågående förändringsprocessen och invånarnas inställning till denna, medan bebyggelseutvecklingen skildrades i mera generella termer. Värpinge by - En lokalhistorisk studie av Kristina Söderpalm 1966 var resultatet av en beställning från byggnadsnämnden 1965. Även den var ett samarbetsprojekt med Folklivsarkivet och upplagd som en bred etnologisk studie, denna gång dock med ett mera historiskt perspektiv. I förordet anges också att huvudvikten på önskemål av Byggnadsnämnden hade lagts "vid de avsnitt som rör byns äldre bebyggelse, dess art, uppkomst och socialhistoriska bakgrund." En än starkare betoning av bebyggelsehistorien hade, som redan namnet anger, Margareta Alins Stora Råby - En bebyggelsehistorisk undersökning 1970. Denna gång var det också Institutionen för konstvetenskap som var samarbetspartnern. Undersökningen skedde uttryckligen som ett led i bedömningen av förutsättningarna för en kommande stadsplan. Liksom Värpingeundersökningen utkom den endast i en stencilerad utgåva. Medan de bägge tidigare studierna hade fokuserat på själva bytomterna, arbetade Alin medvetet med all bebyggelse inom Stora Råby som en enhet. I samband med alla tre undersökningarna skedde en omfattande uppmätning av äldre bebyggelse, utförd av arkitekturstudenter vid LTH. Gemensamt för de tre undersökningarna är deras rent beskrivande karaktär - att utföra en värdering av miljöerna ingick inte i uppdraget. Den ambitiösa raden av byundersökningar avslutades med en etnologisk undersökning i Norra Nöbbelöv 1970, vilken dock aldrig resulterade i någon rapport, men har avsatt två pärmar med byggnadsbeskrivningar och uppmätningsritningar på stadsbyggnadskontoret. En väsentlig bakgrund till de av byggnadsnämnden initierade byundersökningarna var det pågående generalplanearbetet som resulterade i Lund Skiss till generalplan 1969, som förutsatte att alla de inventerade byarna mer eller mindre skulle inkorporeras i stadskroppen. I generalplanen är det svårt att finna något genomslag av undersökningarnas resultat.

I och med kommunsammanslagningen 1974 tillfördes kommunen ett stöne antal byar. I Dalby genomförde bevaringskommittén en inventering av de centrala delarna 1979-80, publicerad i stencilform. Men förutom en del mindre arbeten finansierade genom arbetsmarknadsmedel saknas i övrigt byggnadsinventeringar i de östra kommundelarna.

Varför kulturmiljövård?

Äldre miljöer ger oss insikter om en gången tids levnadsförhållanden och därmed perspektiv på oss själva och vårt levnadssätt. En medvetenhet om det förgångna gör nutiden begripligare, men samtidigt mindre självklar. Den ger underlag för att värna det som är gott i dagens samhälle och arbeta för en förändring av det mindre goda. Spår av det förgångna väcker intresse och nyfikenhet, vilket bidrar till förankring och motverkar rotlöshet. Det som intresserar en värnar man också! Bibehålls en läsbar utveckling vid utbyggnaden av nya områden ökas möjligheterna till en egen identitet. En äldre bondgård i en ny stadsdel har ryckts ur sitt sammanhang och har därmed ur traditionell kulturmiljövårdssynpunkt tappat sitt intresse. Inte desto mindre kan den vara av stor betydelse för ett bostadsområdes identitet. Hänsynstagande till äldre förhållanden ger ofta på "naturlig" väg upphov till en positiv variation, medan planerade oregelbundenheter ofta endast upplevs som förkonstling. Begrepp såsom genuina, småskaliga, etc som kulturmiljövården ofta använder för att beskriva en värdefull miljö förknippas vanligen med positiva upplevelsevärden. D v s de värden kulturmiljövården värnar är oftast en tillgång ur såväl estetisk, turistisk, boende- som rekreationssynpunkt. Kulturmiljön är väsentlig för en regions attraktivitet ur ett brett perspektiv. Vården av kulturmiljön är ett medel att värna en rad ej enkelt mätbara kvalitéer. En viktig roll för kulturmiljövården är också att få förändringar att gå i en fattbar hastighet. Behovet av att "känna igen sig" skall inte underskattas. För många är det viktigt att kunna uppsöka i alla fall några av barndomens platser - eller i vart fall veta att de finns där.

Avgränsning i tid och rum

Ambitionen har varit att behandla byarna i sin helhet, d vs inte enbart byplatserna utan hela den jordrymd som enligt äldre judiciellt material såsom jordeböcker och skifteshandlingar utgjorde respektive by. Undantaget är Sularpsängen, en friliggande enklav under Stora Råby, som har utelämnats. Inom Värpinge har Gammelmark getts en mera extensiv behandling där bebyggelsen inte har tagits upp till värdering. Inventeringen omfattar den som kan relateras till byarna som en organisatorisk enhet. Stadsdelarna Linero och Värpinge liksom ett par industriområden ingår därför inte inventeringen.

Tidsmässigt har ingen främre avgränsning satts, även om betydligt strängare urvalskriterier har tillämpats för den yngre bebyggelsen, och den yngsta markerade byggnaden är bårhuset i Stora Råby från 1960.

Klassificering

I strikt mening är all bebyggelse eller andra fysiska företeelser i landskapet kulturhistoriskt värdefulla, då de på ett eller annat sätt avspeglar sin tids tankar och värderingar. En sådan hållning skulle dock leda till orimliga konsekvenser, och all antikvarisk verksamhet bygger på förutsättningen att det kulturhistoriska värdet är en mätbar och kvantifierbar storhet.

Vid inventeringen av Lunds stadskärna 1980-85 valde bevaringskommitten att enbart använda sig av beteckningen "Kulturhistoriskt och/eller miljömässigt värdefull byggnad". Erfarenhetsmässigt har det beslutet visat sig tveeggat. Samtidigt som den eftersträvade bredden i bevaringssträvandena uppnåddes, finns det en tendens till att de unika byggnaderna "drunknar" i den stora massan och inte erhåller den extra uppmärksamhet de kräver. Idag framstår det som tämligen klart, inte minst mot bakgrund av den nuvarande byggnadslagstiftningen, att en mera detaljerad klassificering hade ökat bevaringsprogrammens användbarhet som arbetsredskap för byggnadsnämnden.

I arbetet med Lund utanför vallarna I-II valde man att även införa en kategori "miljöhus" för byggnader "som ingår i, eller tillsammans med andra, bygger upp en kulturhistoriskt värdefull miljö". Bakgrunden var att det fanns stora områden med uppenbara arkitektoniska kvalitéer och kulturhistoriska värden där dock ingen enskild byggnad i sig kunde utpekas som särskilt värdefull. Detta gällde särskilt lite yngre villa- och grupphusområdena. Som beteckningen användes i staden innebar det att ett miljöhus aldrig kunde ligga isolerat utan måste ingå i en grupp av markerade byggnader. Även i föreliggande del har beteckningen miljöhus använts, men till delar i en något utvidgad betydelse då "miljön" i flera fall har ansetts vara det kulturlandskap de ingår i. Så har ett antal byggnader vars största betydelse ligger i att de tydliggör en äldre bebyggelsestruktur markerats som miljöhus. Vid markeringen av gårdarna har gårdsbebyggelsen till viss mån betraktats som en enhet på så sätt att ekonomibyggnaderna normalt sett inte har ansetts kunna ha ett "högre" värde än boningshuset.

Det skall betonas att de olika markeringarna inte direkt kan omsättas i en gradering av bevaringsvärdet utan endast anger på vilken grund det enskilda huset ansetts värdefullt.

En bebyggelsemiljö består inte endast av hus utan där ingår även gårdsrum, planteringar, inhägnader och vägarna med sina beläggningar och utformning, varför även dessa försetts med beteckningar i enlighet med tidigare bevaringsprogram. Markeringen av en plantering eller gaturum innebär ett påpekande om platsens betydelse, men inte alltid att det är det nuvarande skicket som skall värnas. Den kan även utgöra en uppmaning om att återställa platsen i ett till miljön bättre anpassat skick. Väsentligt i en by är också ofta mellanrummen i bebyggelsen som ger en kontakt med det omgivande landskapet.

I föreliggande inventering har även en markering av det öppna landskapet införts. Byarna präglas av sin belägenhet i den skånska fullåkersbygden och den öppna jordbruksmarken är av självklar stor betydelse för upplevelsen och förståelsen av kulturmiljön. De långa utblickarna över Höjeåns dalgång har också betydande skönhetsvärden. I inventeringen har gjorts ett försök att prioritera de väsentligaste stråken, vyerna och rumssambanden. Ur antikvarisk synpunkt hade dock det naturliga varit att markera i stort hela det öppna jordbrukslandskapet.

Urvalskriterier

Det finns flera olika kriterier enligt vilka en byggnad kan bedömas som kulturhistoriskt värdefull. Det kan ske med hänvisning till dess konstnärliga eller arkitektoniska kvalitéer eller dess anknytning till en historisk händelse, företeelse eller till en känd person. Den vanligaste motiveringen är dock att byggnaden väl belyser en gången tids boende- eller arbetsförhållanden eller sociala villkor. I det fallet bör dock ett visst fall av "sällsynthet" föreligga. Såväl en byggnads unikvärde som representativitet kan åberopas. Generellt kan sägas att alla någorlunda välbevarade byggnader från tiden före första världskriget idag är så pass sällsynta att de kan betecknas som kulturhistoriskt värdefulla.

Ett primärt syfte med bevaringsarbetet är att slå vakt om förhållanden som belyser den historiska kontinuiteten och synliggör utvecklingen. I föreliggande arbete har värderingen föregåtts av en omfattande historisk analys, och byggnader som anknyter till äldre historiska förhållanden har ägnats speciellt intresse. För byarna viktiga symbolbyggnader som t ex skolor har generellt ansetts ha ett högt bevarandevärde liksom byggnader som hyst för byn viktiga funktioner som t ex smedjor. Även byggnader som tydliggör skiftenas indelning har prioriterats.

Lagstiftningen

Miljöbalken

3 kap 6§ Mark- och vattenområden samt fysisk miljö i övrigt som har betydelse från allmän synpunkt på grund av deras naturvärden eller kulturvärden eller med hänsyn till friluftslivet skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt skada natur- eller kulturmiljön. (...)

6 kap 3§ Syftet med en miljökonsekvensbeskrivning är att identifiera och beskriva de direkta och indirekta effekter som en planerad verksamhet eller åtgärd kan medföra dels på människor, djur, växter, mark, vatten, luft, klimat, landskap och kulturmiljö, (...)

Kulturminneslagen

1 kap. 1§ Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö. Ansvaret för detta delas av alla. Såväl enskilda som myndigheter skall visa hänsyn och aktsamhet mot kulturmiljön. Den som planerar eller utför ett arbete skall se till att skador på kulturmiljön såvitt möjligt undviks eller begränsas.

Plan- och bygglagen

3 kap 10§ Ändringar av en byggnad skall utföras varsamt så att byggnadens karaktärsdrag beaktas och dess byggnadstekniska, historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden tas till vara.

3 kap 12§ Byggnader, som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt eller som ingår i ett bebyggelseområde av denna karaktär, får inte förvanskas.

3 kap 13§ Byggnaders yttre skall hållas i vårdat skick. Underhållet skall anpassas till byggnadens värde från historisk, kulturhistorisk, miljömässig och konstnärlig synpunkt samt till omgivningens karaktär. Byggnader som avses i 12 § skall underhållas så att deras särart bevaras.

Bevarandeaspekterna har en stark ställning i lagstiftningen och då särskilt i Plan- och Bygglagen (PBL). Detta understryks ytterligare i flera av propositionerna till PBL, så hette det t ex i prop 1993/94:178: "Som ett överordnat krav gäller därvid vid både tillbyggnad och annan ändring att åtgärderna skall utföras varsamt så att byggnadens särdrag beaktas och dess byggnadstekniska, historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden tas till vara." Det skall också betonas att kravet på interiör varsamhet kvarstår oförändrad i den PBL som började gälla 1/7 1995, trots att bygglovskravet för invändiga ombyggnader har avskaffats.

Problemet är dock att de kulturhistoriska aspekterna ofta står i strid med ett antal funktionskrav i samma lag, och då kanske framför allt kraven på tillgänglighet, energihushållning och brandsäkerhet I PBL:s portalparagraf sägs också att såväl allmänna som enskilda intressen skall beaktas. I byggnadsverksförordningen § 15 anges att PBL 3:12 skall tillämpas i den omfattning som det inte är uppenbart oskäligt.

Avvägningen mellan PBL:s olika paragrafer ger en relativt bred toikningsram, och det är lätt att de enkelt mätbara funktionskraven ges en större tyngd än de något mera diffusa varsamhetskraven. I Lund torde framför allt tillgänglighetskraven stå starkt, och det synes klart att varsamhetskraven inte alltid har tillämpats fullt ut.

Förutom de generella varsamhetsbestämmelserna har kommunerna också möjlighet att ytterligare stärka skyddet för den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen genom att i detaljplaner och områdesbestämmelser införa rivningsförbud och skyddsbestämmelser (PBL 5:7 och 5:16).

Bevaringsprogrammet i den kommunala beslutsprocessen

Syftet med byggnadsinventeringarna har varit att kartlägga och tydliggöra de kulturhistoriska värdena samt att avgränsa ett antal sådana värdefulla byggnader och miljöer som avses i PBL 3:12. Vid värderingen har hänsyn endast tagits till de kulturhistoriska värdena. Det har inte ansetts önskvärt att här väga dessa mot andra intressen, utan en sådan prövning bör ske i den fortsatta planeringsprocessen. Sedan är det naturligtvis så att värdena hos sådan bebyggelse där konflikter har varit förutsebara har nagelfarits noggrannare än hos övrig bebyggelse.

I anslutning till de inledande historikerna har ett antal bevaringssynpunkter formulerats. Dessa är politiskt förankrade, och det är bevaringskommittens uppfattning att de skall följas upp i det fortsatta kommunala arbetet.

Erfarenhetsmässigt utgör bevaringsprogrammet ett tungt vägande beslutsunderlag i det kommunala arbetet, och bevaringskommittens uppfattning är att den normala utgångspunkten bör vara att bevaringsprogrammet skall följas upp i det fortsatta planeringsarbetet och bygglovshanteringen. Hus som markerats som kulturhistoriskt värdefulla bör vid detaljplaneläggning ges ett direkt skydd, om starka skäl ej talar däremot. Hur beteckningen miljöhus skall följas upp får bedömas från fall till fall. I vissa mera varierade områden kan kanske enstaka rivningar accepteras, men det bör då medföra höga krav på ersättningsbebyggelsens anpassning till området. I andra mera homogena områden kan samtliga byggnader vara av sådan betydelse för miljön att markeringen som miljöhus bör följas upp med skydds- och varsamhetsbestämmelser.

Bevaringsprogrammet är dock inte bara en angelägenhet för byggnadsnämnden. I sin roll som fastighetsägare och exploatör har kommunen en betydande ansvar. Om kommunen inte själv lever upp till intentionerna i bevaringsprogrammet kan detta krav knappast heller ställas på andra. Det är också rimligt att kommunen vid frivilliga, civilrättsliga överenskommelser, såsom t ex fastighetsförsäljningar och exploateringsavtal, ställer mer långtgående krav än vad man gör vid myndighetsutövningen.

Då den bebyggda miljön inte enbart består av hus, utan även det som finns emellan dem, är bevaringsprogrammet även en angelägenhet för de som ansvarar för utformningen av gator, parker och andra platser. I det öppna kulturlandskapet är vägar, ägogränser, hägnader och bebyggelsestrukturer en väsentlig del av det kulturhistoriska värdet. För att hantera dessa värden krävs det att större landskapspåverkande projekt föregås av grundliga kulturhistoriska analyser.

Källor

Medan materialet rörande staden till delar är flödande rikt är det betydligt knapphändigare och framför allt svårtillgängligare när det gäller byarna. De för staden självklara källorna i form av bygglovsritningar och brandförsäkringshandlingar är ytterst sparsamma förutom för Kyrkoledshusen i Värpinge, som tidigt kom att betraktas som en del i staden. I övrigt är det i huvudsak på 1950-talet som de bägge byarna börjar lämna tydligare avtryck i kommunens bygglovsregister. För häradshövdingehostället i Stora Råby har ett par utförligare försäkringshandlingar påträffats i Brandförsäkringsverkets arkiv i Stockholm. I övrigt är det dock ytterst summariska brandstodslängder som finns att tillgå. Inom området har dock flera mindre försäkringsbolag varit verksamma som t ex Brand- och Lifförsäkringsbolaget Skåne, vilka senare har gått upp i större bolag. Deras arkiv är för närvarande inte sökbara, men en registrering av dessa arkiv skulle sannolikt bringa nytt källmaterial i dagen.

Det källmaterial som främst har utnyttjats för denna undersökning är istället kartor med tillhörande lantmäteriakter, lagfartshandlingar och syneprotokoll.

Skatteläggnings- och skifteskartor ger samlade bilder av bebyggelsen och ägoindelningen vid några få givna tidpunkter. Kartor vid olika typer av ägodelningar och förändringar kan ge en bild av den enskilda fastigheten och ofta är en avstyckning kopplad till uppförandet av ett nytt hus. Då ägogränserna var det väsentliga redovisades dock inte alltid eventuell bebyggelse. Att ett byggnadsläge är markerat på en karta behöver dock inte innebära att det är samma hus som står där idag, och av kaltorna framgår inte alltid om det är befintliga eller planerade hus som redovisas.

En fast ram för inventeringsarbetet ger jordeböcker och lagfartshandlingar, inte minst genom sin egenskap av juridiska dokument och genom att de dokumenterar faktiskt genomförda åtgärder. Genom dem kan alla förändringar i ägoindelning och fastighetsbeteckningar följas, och ägarlängderna ger en möjlighet att koppla andra typer av handlingar till en bestämd fastighet. Av köpehandlingarna framgår normalt om fastigheterna var bebyggda eller inte, vilket ger en möjlighet att saxa in byggnadsår för hus på avstyckade fastigheter. Likaså återfinns där ofta köparens titel och eventuella släktskap med säljaren. Där kan även finnas relativt utförliga beskrivningar av den sålda egendomen, inte minst då nyttjanderätten till en del av den undantogs. Kraftiga höjningar av inteckningsbelopp kan också avslöja när en byggnad uppfördes eller byggdes om.

Detaljerade byggnadsbeskrivningar ges också i syneprotokollen. I Stora Råby var merparten av gårdarna offentligt ägda, men arrendatorerna hade såväl en underhållsskyldighet som även en viss nybyggnadsskyldigheL I regelbundet återkommande syner samt i av- och tillträdessyner kontrollerades det att arrendatorerna hade fullgjort sina skyldigheter. Under 1800-talet upprättades syneprotokollen i tre exemplar, som fördelades mellan kronofogden, som förrättade synerna, markägaren och arrendatorn. Detta gör att syneprotokoll kan återfinnas i såväl kronofogdens som den markförvaltande institutionens arkiv. Från ca 1916 övertogs förvaltningen av den statligt ägda marken av Domänverket. Efter Domänverkets bolagisering återfinns deras exemplar av syneprotokollen numera i Arkivhuset i Falun. Av praktiska skäl har syneprotokoll i Falun endast kunnat utnyttjas i undantagsfall. Även Troliebergs arrendatorer i Värpinge hade motsvarande byggnadsskyldigheter och från 1876 har en komplett omgång syneprotokoll från Värpinge påträffats i kronofogdens arkiv. Av senare syneprotokoll har endast några enstaka av arrendatorernas exemplar påträffats i privat ägo. Från 1873 arrenderades Trolleberg, varunder Värpinge lydde, av Gottfrid Warholm. I hans efterlämnade papper, Tunahandlingarna kallade, återfinns därför ett antal uppgifter om Värpinge av en karaktär som annars kan vara svår att återfinna.

Fram till 1911 var det den kyrkliga kommunen som svarade för skolväsendet och uppgifter om skolbyggnader återfinns därför i kyrkoarkiven. Av husförhörslängderna framgår om en fastighet har varit bebyggd vid en viss tidpunkt, och ofta redovisas torpen under gårdarna separat. Av tidsskäl har dock det materialet använts sparsamt. För institutioner som bedrivits i offentlig regi skall arkivmaterial finnas i offentliga arkiv. En genomgång av socken- och kommunalstämmoprotokoll hade säkert gett ett antal spridda uppgifter om bebyggelsen. Då de tidigare studierna om de bägge byarna ger en så pass fyllig bild av dem har en sådan genomgång dock inte ansetts kunna motiveras i detta sammanhang. Andra typer av källmaterial som inte alls har använts är t ex bouppteckningar.

Av det tryckta materialet måste naturligtvis Margareta Alins Stora Råbyundersökning och Kristina Söderpalms Värpingestudie nämnas i första rummet. Från Stora Råby finns dessutom två äldre lokalhistoriska beskrivningar, författade av Nils Ohlsson Gadde respektive Anders Ohlsson, utgivna med nästan exakt hundra års mellanrum 1856 och 1954. Uppgifter har även hämtats ur två katalogverk från 1940-talet: Svenska gods och gårdar och Svensk bebyggelse. Då uppgifterna i de bägge verken bygger på uppgifter från ägarna/brukarna får de dock användas med en viss källkritisk distans. I Ingemar Ingers bok om ortnamn i S:t Peters klosters socken finns också en mängd topografiska uppgifter. I samband med inventeringen har stadsbyggnadskontoret också låtit genomföra en excerpering av det i tryck utgivna medeltida urkundsmaterialet, vilket har resulterat i en databas med uppgifter rörande byarna i Lunds kommun. Arbetet har utförts av Zsolt Tajthy. En god ingång i det tryckta källmaterialet av det mera udda slaget ger stadsbibliotekets lundasamling som har en omfattande, väl excerperad, samling.

Det har inte ansetts vara lämpligt att tynga texten med en komplett notapparat, men efter varje avsnitt har angetts om något särskilt verk utnyttjats i speciellt hög grad. Utförligare källhänvisningar finns i inventeringsmaterialet.

Bevaringskommitténs sammansättning

I bevaringskonunittens arbete med föreliggande del 1996-1999 har följande förtroend emän och tjänstemän deltagit:

  • För byggnadsnämnden: Christine Jönsson (m) -1998; Thomas Schlyter (v) ordf -1998; Ulf Nilsson (fp) -1998; Ann-Marie Nilsson (s); Göran Brinck (m) ordf 1999-; Kerstin Lindbom (fp) 1999-; och Cecilia Warlenbäck (v) 1999-.
  • För fastighetsnämnden, senare nämnden för lundafastigheter: Gustav Hofvander (s); Mårten Duner (v) -1998; Louise Rehn Winsborg (m) -1998; Jan B Tullberg (m) 1999-; och Åke Göransson (fp) 1999-.
  • Från stadsarkitektkontoret stadsarkitekt Bengt Aronsson, planchef Christer Källqvist samt antikvatie Otto Ryding.
  • Stadsantikvarie Claes Wahlöö har tagit aktiv del i kommitténs arbete. Även fastighetschef Rune Linder har tillhört kommittén.
Hämtad från ”https://bevaringsprogram.lund.se/w/index.php?title=Inledning_till_Stora_Råby_och_Värpinge&oldid=11515”