Inledning (innanför vallarna)

Bevaringsprogrammets bakgrund

Få svenska städer torde vara så noggrant skildrade i ord och bild som Lund. En rad publikationer har dokumenterat stadens kulturhistoriska värden, såväl de under markytan, i den svarta jordens fyndmättade avlagringar, som de ovan jord i gatunät och byggnadsbestånd.

Två inventeringskommittéer har 1952 och 1968 lagt fram sina betänkanden med förslag till bevarande av den "äldre lundensiska stadsbildens särart". Trafik- och miljökommitténs betänkande (1972) liksom Dispositionsplanen för Lunds stadskärna (1975) betonar stadskärnans historiska värde och uttalar sig för en bevaringsinriktad planering. I den fysiska riksplanen och i kommunöversikten (1976) markeras Lunds stadskärna som ett område av riksintresse för kulturminnesvården.

1968 publicerade den senaste inventeringskommittén sitt betänkande i boken Lunds stadsbild. Där beskrivs stadskärnans samtliga byggnader synliga i gatulinjen samt ett antal byggnader utanför den gamla stadsvallen. Urvalet av kulturhistoriskt värdefulla miljöer motiveras utförligt, och som bakgrund finns en historik över stadens bebyggelse och gatunätets utveckling.

Många frågar sig kanske: varför ännu en inventering och ännu en publikation om bebyggelsen i Lund?

Bakgrunden är i korthet följande: 1973 utvidgades kommunernas ansvar för bostadsförsörjningen till att omfatta även en plan för sanering av nedgångna och omoderna fastigheter. Den äldre bostadsbebyggelsen, som tidigare till stor del försummats, skulle nu ges en chans att överleva. Genom ett tilläggsuppdrag till den statliga saneringsutredningen undersöktes särskilt betingelserna för upprustning av kulturhistoriskt värdefull bostadsbebyggelse, (se Sanering III, SOU: 1973:27) Utredningen föreslog att kommunerna skulle redovisa ett bevaringsprogram som en del av det årliga bostadssaneringsprogrammet. Bevaringsprogrammet skulle ange "de särskilda åtgärder som krävs för upprustning av kulturhistorisk bebyggelse samt uttrycka kommunens mål för denna typ av sanering". Statliga ombyggnadslån inrättades med särskilt goda villkor för den kulturhistoriska bebyggelsen.

Bevaringskommitténs arbete

1973 påbörjades vid fastighetskontoret i Lund en saneringsteknisk undersökning av bostadsbeståndet i stadskärnan. Syftet var att "klarlägga byggnads- och bostadstekniska brister samt översiktligt redovisa bostadsbeståndets saneringsmognad". När utredningen låg klar visade det sig att dess resultat i vissa fall stod i motsättning till de kulturhistoriska strävanden som kommit till uttryck bl a i Lunds stadsbild. Frågan väcktes om en kompletterande kulturhistorisk bedömning av bebyggelsen och upprättandet av ett bevaringsprogram.

Kommunstyrelsen gav fastighetsnämnden i uppdrag att utarbeta detta i samråd med byggnadsnämnden och antikvarisk expertis. Sedan 1975 arbetar en bevaringskommitté med uppgiften.

Man beslöt att lägga upp arbetet så att stadskärnan inventerades först. Därefter skulle kommunens övriga tätorter och byar inventeras, efter dessa bebyggelsen inom Lunds stad utanför stadskärnan och till sist landsbygden. I november 1979 gjordes dock ett undantag från den uppgjorda planen och ett bevaringsprogram för Dalby centrum utarbetades, som underlag för det pågående planarbetet, innan stadskärnan var färdiginventerad.

Bevaringsprogrammet för stadskärnan är nu slutfört.^{[nutidsuppdateras]}

Saneringsutredningen som även kom att täcka en del områden utanför stadskärnan är även slutförd.

Byggnadsinventering

Som underlag för det nya bevaringsprogrammet ansåg man det nödvändigt med en kompletterande byggnadsinventering. I inventeringskommitténs betänkande från 1968 hade endast gathusen beskrivits och de miljöområden som avgränsats omfattade ganska små områden. Sedan materialet till den inventeringen samlats in har många förändringar skett. Många värdefulla hus har rivits och byggts om både i Lund och på andra platser. Delvis därför har den gängse synen på bevarandefrågor förändrats radikalt. Ju mer av den äldre bebyggelsen som rivs desto större värde tillmäts det som är kvar. Samtidigt har betydelsen av att bevara sammanhängande miljöer av äldre bebyggelse framstått än tydligare och blivit allmänt accepterad i de flesta led.

1976 påbörjades därför en totalinventering av byggnadsbeståndet med samtliga gathus, uthus, gårdar, trädgårdar och även en del interiörer i stadskärnan. Förutom en noggrann besiktning av husen har omfattande arkivstudier gjorts för att klarlägga bebyggelsens ursprung. Det byggnadshistoriska material som framförallt förre stadsantikvarien Ragnar Blomqvist samlat in i anslutning till de tidigare inventeringskommittéernas arbete har varit till stor nytta i den nya inventeringen, dessutom har byggnadsnämndens arkiv med ritningar av husen, Skånska Brands arkiv med äldre brandförsäkringsbrev, landsarkivet, stadsarkivet, stadsingenjörskontoret och Kulturens arkiv använts. Kulturens arkiv har varit en rik källa med ett omfattande material av uppmätningar, bilder, kvartsammanställningar och gamla foto. Till sist har naturligtvis den oerhörda mängd av litteratur om Lund som finns gett en stor del faktauppgifter om bebyggelsen.

I anslutning till inventeringen har en utförlig fotografisk dokumentation gjorts 1977 och 1978 av fotograferna Håkan Bengtsson och Thore Sonesson. En sådan dokumentation av samtliga stadens byggnader vid en viss tidpunkt har tidigare saknats. Det samlade inventeringsmaterialet med blanketter för varje fastighet, kvarters- och områdesredovisningar samt fotografier finns tillgängligt för allmänheten på kulturen. Negativen till fotografierna finns hos fotograferna.

Hela stadskärnan ett bevaringsområde

Lunds stadskärna omfattar mer än 60 kvarter och en areal på 100 ha. Trots sin storlek och trots de förändringar som staden genomgått under århundradenas lopp, utgör stadskärnan fortfarande en enhet som är klart avgränsad gentemot senare tillkomna stadsområden. Det medeltida gatunätet har varit en sammanhållande stomme som skapat kontinuitet. En annan konserverande faktor har de gamla fastighetsgränserna utgjort. Arkeologiska undersökningar visar att tomtgränser kunnat bibehållas i stort sett intakta alltsedan tidig medeltid. I förhållanden till yngre stadsdelar karaktäriseras stadskärnan också av ett slutet byggnadssätt med en tydligt markerad gräns mellan gaturum och kvartersmark.

Stadskärnans nuvarande bebyggelse är tillkommen under en flerhundraårig period, med klar övervikt för 1800-talet. Ända fram till slutet av detta århundrade rymdes stadens tillväxt i huvudsak inom den vidsträckta planfigur som stakats ut redan på medeltiden.

Grundsynen för allt bevarandearbete i Lund måste vara att stadskärnan ur historisk synvinkel är en odelbar enhet, där ingen del kan frånsväras intresse. Genom att i bevaringsprogrammet markera det medeltida gatunätet i dess helhet betonas detta allmänna krav på hänsyn till stadens historiskt givna struktur.

Urvalskriterier

Trots denna grundsyn har kommittén i vissa fall ställts inför svåra avväganden vid valet av byggnader och miljöer som i särskilt hög grad är värda att skyddas mot rivning och förvanskande ombyggnader.

Ett av huvudmotiven för bevarande av äldre stadsbebyggelse är enligt den statliga saneringsutredningen omsorgen om den historiska kontinuiteten. "Det är rimligt att spåren av det förflutna framträder också i materiellt avseende; de ger en överskådlig, för alla fattbar bild av att samhället är på en gång nytt och mycket gammalt. Därvid ligger tonvikten på byggnader eller miljöer av sådan art att de utsäger något om tidigare samhälleliga eller estetiska ideal eller ger en bild av de sociala villkoren för olika grupper i äldre tid."

Detta har varit en grundtanke också vid arbetet med bevaringsprogrammet för Lund. I bebyggelsen återspeglas både generella historiska skeenden och företeelser som varit speciella just för Lund. Sammantaget ger de staden dess säregna profil. Arkitektoniskt framträdande stadspartier kontrasterar mot områden med enklare bebyggelse. Ett syfte med inventeringen har varit att avgränsa dessa skilda miljöer och att beskriva deras tillkomst och särdrag, De utgör tyngdpunkter i bevaringsprogrammet, till vilka insatserna bör koncentreras.

Olika typer av bebyggelse måste ges samma vikt för att uppnå ett allsidigt och representativt urval. Detta medför att antalet klassificerade byggnader har utökats betydligt i förhållande till tidigare inventeringar, och att stadspartier som tidigare inte uppmärksammats i särskilt hög grad nu har uppvärderats.

Klassificering

I praktiken sammanfaller ofta den kulturhistoriska och miljömässiga aspekten vid bedömningen av en byggnad. Därför redovisas urvalet av klassificerade byggnader som en enda grupp utan inbördes gradering. Det indelningsschema med tre grupper — där Kl står för omistliga, K2 för värdefulla och K3 för tidstypiska hus — som tillämpas i Lunds stadsbild har frångåtts. Det finns uppenbara svårigheter att särskilja den första gruppen, som skulle vara av riksintresse, från den andra gruppen vars bevarande främst var angeläget ur lokal synvinkel. Det gäller i än högre grad den tredje gruppen med tidstypiska hus, vilket ju kan sägas vara en allomfattande definition. I praktiken har det även visat sig svårare att bevara byggnader med beteckningen K2 och K3 än Kl-husen. De högst värderade husen har kunnat skyddas i egenskap av unika solitärer, medan den omgivande bebyggelsemiljön många gånger spolierats.

Slutligen bör betonas att uppfattningen om vad som är kulturhistoriskt värdefullt i hög grad är tidsbunden och präglad av strömningar i den egna tiden. Därför bör alla bebyggelseklassificeringar efter hand omprövas i takt med gällande synsätt.

Bevaringsprogrammets redovisning

Bevaringsprogrammetredovisas i fyra delar. Den första av dessa utkom 1980 och behandlar Vårfru rote, d v s sydöstra stadskärnan. Den andra omfattande den västra delen av stadskärnan, Clemens och Drottens rotar, utkom 1981. Den 1983 färdigställda behandlar Krafts rote, den nordöstra delen av stadskärnan. Därtill kommer en allmän del, som bland annat skall innehålla en historik över bebyggelse och stadsplanering i Lund, en genomgång av gällande lagstiftning och skyddsmöjligheter för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse samt målsättningar för bevaringsarbetet i Lunds stadskärna i dess helhet.

Varje del av bevaringsprogrammet inleds med en redovisning av de avgränsade "miljöområdena" inom den aktuella delen av stadskärnan. Dessa utgörs, som nämnts ovan, av sammanhängande områden av bebyggelse som ur historisk, social, arkitektonisk eller annan synpunkt har gemensam karaktär. Här ges också vissa allmänna riktlinjer för bevaringsarbetet.

Efter miljöområdena följer beskrivningen av samtliga kvarter i bokstavsordning. Varje kvarter inleds med en sammanfattning av kvarterets historia och en karta med de hus som av bevaringskommittén bedömts som kulturhistoriskt värdefulla, markerade med rött. Därefter följer en beskrivning av varje fastighet med ett eller flera foto. Fastigheterna presenteras i sådan ordning att man börjar i kvarterets nordvästra hörn och går medsols. I rubriken återfinns inom parentes de äldre tomtnummer som gällde fram till 1924. I texten hänvisas ofta till Casper Magnus Espmans karta från 1783—84, vilken finns avbildad på pärmens insida.