Historik El och Värmeproduktion - Kommunaltekniska verk i Lunds kommun
Gas
Påtagliga tecken för en ny tid i Lund var järnvägens öppnande 1856 och det kommunala gasverket 1863. Under 1800-talets senare del anlades i flera svenska städer gasverk, med tillhörande rörnät för distribution av så kallad lysgas för belysning på gator och i hemmen. Göteborg var först med gasverk anlagt 1846. I Lund hade oljelyktor införts 1813 för gatubelysning men gasverket medförde en förbättring. I oktober 1863 kunde de första 120 gaslyktorna tändas. Anmärkningsvärt nog, var det just under denna tid som den ved- eller koleldade köksspisen av gjutjärn började ersätta den öppna härden i köken.
Ursprungligen bestod gasverket i Lund av en gasklocka, ett fabrikshus och sidohus med kolhus och apparatur. Den tillhörande skorstenen var ca 25 meter hög. Här fanns även bostadshus för föreståndaren samt uthus. Genom torrdestillation av stenkol fick man lysgas. Som biprodukt erhölls koks och stenkolstjära, vilka delvis såldes. Anläggningen blev lönsam för staden och man investerade i en ny gasklocka och nya byggnader.
Lysgasen, den som kallats stadsgasen, användes först endast för belysning, men senare även för motordrift, hushållsändamål och uppvärmning. Det dröjde till 1920-talet innan gasspisen allmänt installerades vid bostadsbyggandet. Gasspisen fanns bara några årtionden innan den elektriska köksspisen blev vanlig. Under 1940-talet hade gasverket sin största produktion. Så småningom upphörde stadsgas för motordrift och belysning, Lunds sista gasmotorer försvann 1919 och 1947 fanns bara en gaslykta kvar. År 1963 lades gasproduktionen ned. Därefter levererades gas från Malmö genom en markledning. På grund av bland annat olönsamhet till följd av sjunkande förbrukning och stigande råvarupriser avvecklades gasverksrörelsen och upphörde 1978. Lunds gasverk finns endast bevarat som gatu- och kvartersnamn och i en del hus finns rör för stadsgas kvar.
Idag distribueras gasen i Lunds kommun av Lunds Energi. Naturgasen som används i Sverige kommer i huvudsak från den danska delen av Nordsjön. Gasen används för uppvärmning av hus och kan exempelvis kopplas till gasspisen i köket.
Elektricitet
Vid sekelskiftet 1900 hade elektriciteten blivit en viktig faktor i utvecklingen av det svenska samhället och näringslivet. Det fanns elverk i ett femtiotal städer och samhällen i Sverige. Vid slutet av 1880-talet genererades den elektriska strömmen främst för belysning med hjälp av ångmaskiner. Elektrisk belysning blev snabbt populärt i både fabriker och till gatubelysning. Härnösand var år 1855 först med ett kommunalt elverk, baserat på vattenkraft. I Malmö fanns 1887 ett privat bolag som drev en anläggning med lokomobilansluten likströmsgenerator och ett litet luftledningsnät för belysning i ett mindre område kring Södergatan. I Lund hade man vid sekelskiftet 1900 några privata belysningsanläggningar, bland annat vid verkstadsföretaget Carl Holmberg.
Inom flera skånska städer arbetade man kring sekelskiftet 1900 med ett storslaget projekt, som avsåg att förse den tätbefolkade och starkt industrialiserade delen av södra Sverige med elenergi från vattenkraften i Lagan. 1906 bildades Sydsvenska Kraftaktiebolaget (senare Sydkraft och E.on) och Hemsjö Kraftaktiebolag för att bland annat förse de skånska städerna och industrierna med elektrisk energi. Under 1910- 1920-talen tillkom för småorternas och landsbygdens behov ett antal lokala kraftbolag och energiföreningar. De båda nämnda bolagen hade skilda strategier vad gällde landsbygdens elektrifiering. Hemsjöbolaget antog principen att abonnenterna finansierade de lokala distributionsanläggningarna, medan kraftbolaget byggde anläggningarna. Sydsvenska Kraftaktiebolaget överlät på städerna eller större kraftförbrukare att vidarebefordra kraftens försäljning till kraftförbrukare på landsbygden när eventuell efterfrågan uppstod. Dessa bolag i sin tur överlät ofta distributionen till mindre distributionsföretag. När elkraften byggdes ut i Skåne under 1910-, 20- och 30-talen fanns det en transformatorstation i nästan varje by. Sedan dess har flertalet av dessa rivits. Idag distribueras el utanför Lunds tätort av Skånska energi och E.on och i Lunds stad av Lunds Energi.
För att anlägga ett kommunalt elektricitetsverk som kunde förse Lundaborna med elektriskt ljus inköptes år 1905 fastigheterna 304 A och B, nuvarande kv Gråbröder vid Winstrupsgatan i Lund. Verket var avsett som omformarestation för den trefasström som skulle levereras från vattenkraften i Lagan genom Sydsvenska Kraftaktiebolaget. Winstrupsgatan ansågs ligga närmast den blivande belastningstyngdpunkten, vilket också visade sig vara helt riktigt. Verket började byggas i november 1906 och togs i bruk i december 1907. För distribution av energi till de första kunderna hade man dieselmotorer kopplad till en likströmsgenerator. Den första utbyggnaden omfattade ett aggregat om 100 kW för likströms distribution med jordkabel i de centrala delarna och som luftledning i ytterområdena.
Det första kontraktet med Sydsvenska Kraftaktiebolaget om leverans av elkraft till Lund undertecknades 1908. Leveransen började i slutet av mars 1910. Samtidigt upphörde den egna kraftalstringen. Några av de första kunderna var Vattentornet och Nya Vattenverket (Källby). 1908 ingick i anslutningen till nätet 28 båglampor och 68 motorer. Antalet elmätare var 406 och invånarantalet 19 600.
Bristen på bränsle och lysolja under första världskriget medförde en kraftig ökning av efterfrågan på elektrisk belysning och motordrift. På grund av materialbrist var det svårt att tillgodose denna efterfrågan. Det fanns ett avtal med Carl Holmbergs mekaniska verkstad om produktion av reservkraft men nu räckte inte detta till, varför avtal även uppgjordes med Lunds Bryggeriaktiebolag om ömsesidig energileverans.
1914 började elektrifieringen av stadens ytterområden med början i Smörlyckan och sedan Lilla Råby, Galjevången och Stampelyckan. År 1915 erbjöd sig staden att distribuera elenergi i kringliggande socknar till samma priser som gällde i staden. Landsbygdsbefolkningen ställde sig till en början helt avvisande mot en elektrifiering men ändrade mening i takt med krigsårens stigande bränslepriser och motviljan till karbidlamporna. Sedan staden kommit överens med Sydkraft om distributionsområdet började elektrifieringen av landsbygden år 1916 med att man drog fram en högspänningsluftledning på Bjärredsbanans kontaktledningar till Kaniks tegelbruk. Tidsperioden 1918-1927 präglades av materialbrist och ekonomiska svårigheter efter kriget. Abonnenterna bekostades själva ledningar för distribution i bland annat Stora Råby, Råbyholm, Hospitalsgården och Östra Torn. Vid denna tid hade så gott som all industri i Lund och dess omgivning anslutits till elverket liksom de flesta fastigheterna i staden som nu även fått elbelysning.
Under 1920-talet ombyggdes provisoriska ledningar från första världskriget men även nya ledningar byggdes, ibland på berörd verksamhets bekostnad. Exempelvis för att ansluta vattenverket i Prästberga lades en 3000 V jordkabel från Källby. Nya renhållningsverket i Källby fick också betala sin kabel.
Under 1930-talet byggs nätet ut och nya transformator- och kopplingsstationer kom till. Fastigheterna överfördes oftast till växelström istället för likström. Gatubelysningens gaslampor ersattes allt mer med elbelysning. De luftledningar av järntråd för 3 kV som fanns kvar från första världskriget ersattes med jordkabel 1936. Därmed var verkets hela nät för denna spänning utförd med kablar utom en korsning av Höjeå.
Även 1940-talet präglades av materialbrist vilket begränsade utbyggnaden något. Elverket på Winstrupsgatan förstärktes med nya högspänningskablar från Sydkrafts transformatorstation vid Fjelievägen. Nätet utökades med 3,4 km kabel och fyra nya transformatorstationer. Högspänningsnätet byggdes också ut i normal omfattning med bland annat sex nya transformatorstationer (ca 1945). Under slutet av 1940-talet utökades kabelnätet för högspänning och inom masknätet för lågspänning stod den första stationen klar 1946 vid Revingegatan. Därefter byggdes sju liknande stationer, därav fem underjordiska. Inom de närmast kommande åren byggdes växelströmsnätet ut med kablar och transformatorstationer.
Det svenska samhällets utveckling efter andra världskrigets slut präglades bland annat av ett alltmer ökat behov av energi i olika former, inte minst av elkraft för industri, trafikförbindelser samt hushåll, affärer och allmänna inrättningar. Landets kraftverksindustri och även distributionsföretagen, elverken, byggdes därför ut intensivt under 1950-talet.
I Lunds stad låg effekt- och energiökningen vid början av 1950-talet över medeltalet för hela landet. Samtidigt hade allt större krav ställts på en säker leverans av elkraft till nya bostäder och en expanderande industri samt inte minst till universitetet och lasarettet, vilka båda byggts ut kraftigt. Tekniska verken insåg att den plan enligt vilken distributionsnätet hittills utformats blivit inaktuell och den kunde inte längre läggas till grund för vidare utbyggnad av nätet. En ny generalplan måste utarbetas med ledning av prognoser om stadens befolkningsutveckling och exploatering av nya områden för bostads- och industribebyggelse. Vid mitten av 1950-talet började planerna på en ny mottagnings- och fördelningsstation i stadens sydöstra del, som tillsammans med stationen vid Fjelievägen skulle sörja för kraftens transformering och fördelning på högspänningsnätet. Elverket konstruerade en ny typ av nätstationer för 2 x 800 kVA transformatoreffekt, varav två var under uppförande 1957. Programmet omfattade byggandet av två till tre likadana stationer per år inom stadsområdet. Inom landsbygdsområdet krävdes samtidigt en ordentlig upprustning av nätet med nya högspänningsledningar och transformatorstationer. Under 1950-talet rustades gatubelysningen up i Lund. Främst förlades förbättringsarbetena till utfartsvägar och viktigare trafikplatser, som i betydande utsträckning försågs med modern lysrörsbelysning.
