Galjevången - Här bor man - Bostadsområden i Lunds kommun 1945-2005
Galjevången omfattar bebyggelsen mellan Östra koloniområdet och Hardebergaspåret och gränsar i öster till motorvägen och i väster till Tornavägen. Området ligger märkligt isolerat, till stor del omgivet av grönstråk eller koloniområde och med Östra Fäladsvägen som enda tillfartsväg. Bebyggelsen består av flerbostadshus i öster och småhus i väster, närmast staden.
Området bestod till största delen av åkermark när planarbetet startade i mitten av 1940-talet. Längs Östra Fäladsvägen norra sida fanns en liten samling småhus, av typen egnahem, och söder om vägen låg sedan början av 1900-talet koloniområdet Öster. Stadsplaner för Galjevången upprättades på stadsarkitektkontoret från 1946 till 1958.
Den östra delen, som byggdes först, utformades som en liten, väldefinierad grannskapsenhet med flerbostadshus i två och tre våningar. Några småbutiker i husens bottenvåning utgjorde områdets service. Byggherre var HSB (kv. Lagerbring) och två privata bostadsrättsföreningar (kv Fries) och arkitekt var HSB:s arkitektkontor för det egna området och Bent Jörgen Jörgensen för de övriga husen. Byggnadsnämnden hade bestämt att de högsta husen skulle uppföras i rött fasadtegel och de lägre i gult tegel.
Norr och öster om bostadsområdet anlades Elias Fries park. Stadsträdgårdsmästare Oscar Ahlström skapade här en idyllisk naturpark där terrängen sluttar mjukt från angränsande bebyggelse ned mot bäcken i parkens mitt. I norra delen av parken löper Hardebergaspåret, som omvandlades till gång- och cykelbana då godstrafiken upphörde i mitten av 1960-talet.
I parkens södra del anlades även en liten lekplats och intill denna byggdes en transformatorstation som märkligt nog integrerats med lekplatsen. Genom att förse den fönsterlösa byggnaden med ett utskjutande skärmtak mot sandlådan och under skärmtaket placera bänkar hade man skapat en naturlig mötesplats för både barn och vuxna (läs: husmödrar och barnflickor – minns att det är 50-tal!).
Området väster om parken hade i stadsplanen från 1946 planerats för tvåvånings flerbostadshus, men när utbyggnaden startade i mitten av 1950-talet byggdes istället radhus. Detta föranledde en stadsplaneändring 1958. Radhuslängorna ligger på traditionellt vis längs gator.
Några större förändringar har inte skett på Galjevången. Grönskan har naturligtvis tilltagit och flera stora buskar och högstammiga lövträd finns i Elias Fries park. Service saknas helt sedan butikerna i husen på Lagerbrings väg försvunnit.
Bebyggelseenhetliga områden
Kvarteren - Lagerbring, Fries
Efter andra världskriget skulle visionerna om folkhemmet realiseras. Särskilt högt upp på önskelistan stod goda och funktionella bostäder, helst samlade tillsammans med erforderlig service till en grannskapsenhet. Området runt Lagerbringsväg passar väl in på beskrivningen, även om det var i minsta laget för skola och en del annan service.
Området består av 13 huskroppar i två och tre våning. Huskropparna är vinklade, vilket speglar arkitekternas strävan att skapa tydligare gårdsrum än vad man gjort i de renodlade lamellhusplaner som förekom under 1930-talet. Merparten av lägenheterna är på två rum och kök, något som ansågs vara en lämplig familjebostad då området byggdes runt 1950. De nya bostäderna var dessutom ljusa och moderna med bekvämligheter som elspis och varmvatten.
Lagerbrings väg går genom området, med HSB-husen på östra sidan och bostadsrättsföreningen Fries hus på den västra. Området är således inte att betrakta som trafikseparerat, men gårdarna är bilfria.
Karaktärsdrag
Områdets utformning och tillkomsthistoria visar på ett tydligt sätt visionerna och idealen i 1940-talets Sverige. Galjevången var en av Lunds första grannskapsenheter. Den varierade men ändå enhetliga arkitekturen har resulterat i en tydlig visuell identitet.
Särskilt värdefull bebyggelse
- Lamellhus i kvarteren Lagerbring, Fries
Kvarteren - Pufendorf, Schlyter, Nehrman, Ehrenstråle, Hyltenius
Det lilla området omfattar cirka 40 lägenheter i radhus, byggda mellan 1955 och 1960. Utbyggnaden startade söderifrån efter en tio år gammal stadsplan som föreskrev tvåvåningshus – av plankartan framgår det att man tänkt sig flerbostadshus – och man hade kommit till kvarteret Nehrman då stadsarkitekt Carl-Ossian Klingspor 1958 justerade stadsplanen efter den uppförda radhusbebyggelsen. Samtidigt ändrades dragningen av Nehrmans väg så att man fick in en rad med hus även norr om densamma och på så vis åstadkom ett dubbelsidigt utnyttjande av gatan. Radhusen är grupperade i fyra tämligen parallella rader, anpassade till höjdkurvorna. De två nordligaste kvarteren är orienterade efter Hardebergaspåret.
Karaktärsdrag
Radhusen är byggda i en och två våningar, varannan i rött tegel och varannan i gult tegel. Den södra raden har dock stora delar av fasaderna i putsad/målad lättbetong (ursprungligen vitputsad) i likhet med de radhus och kedjehus samma arkitekt, Bent Jörgen Jörgensen, ritat i Stampelyckan söder om Dalbyvägen. Husen har flacka sadeltak och är byggda i 50-talets nyrealism utom i kvarteren Nehrman och Ehrenstråle där de kubiska radhusen med pulpettak fått en mer modernistisk prägel.
Husen är placerade i jämna rader utmed gatorna, vilket ger grönskande trädgårdar i områdets mitt. Gränsmarkeringar mot gatan saknas för det mesta och de små förgårdarna med inslag av mindre prydnadsträd, fruktträd och buskar som rhododendron ger ett trevligt och välkomnande gaturum.
Särskilt värdefull bebyggelse
- Radhus i kvarteren Nehrman, Ehrenstråle, Hyltenius
