Egnahemsbebyggelse (1920-1940)

Egnahemsrörelsen bildades i Sverige under 1800-talets slut för att uppmuntra mindre bemedlade personer – i inledningsfasen främst jordbruksarbetare och småbrukare – att skaffa sig en egen eller förbättrad bostad i form av ett egnahem. I många fall med en tillhörande försörjningskälla i form av ett småjordbruk, ett så kallat småbruksegnahem. Rörelsen var i inledningsfasen en landsbygds och landsortsrörelse, men spred sig under 1900-talets början även till de större städerna. Rörelsen var också ett svar på de försörjnings- och bostadsproblem som uppkommit både i stad och landsbygd efter 1800-talets stora folkökning. Tanken var att även arbetarklassen skulle få möjlighet att äga sina bostäder och en bit mark. Egnahemsrörelsen växte i omfattning under 1920-talet och allt fler kunde skaffa sig egna småhus för enfamiljsboende. På 1930-talet blev egnahemsrörelsen en politisk angelägenhet och egnahemsområden.

Egnahemsbebyggelsen i Stångby stationssamhälle uppfördes i första hand för pensionerade lantbrukare. Bebyggelsen kom i huvudsak att lokaliseras i ett område söder om Bomvägen, men finns insprängd även ibland övrig bebyggelse. Bebyggelsen kännetecknas av mindre friliggande hus uppförda i rött tegel, enstaka även med putsade fasader. Fasaddekoren utgörs av enkel mönstermurning och utkragande tegelskift. Stor variation av fönstertyper med stickbåge. Karaktäristiskt är även det ofta förekommande höga trappartiet med kraftiga räcken. Till ett flertal bostadshus finns bevarade uthus.

Typiska karaktärsdrag

- Friliggande hus med fasad i rött eller gult tegel.

- Hög putsad sockel.

- Hög gjuten betongtrappa med kraftiga räcken.

- Omsorgsfullt arbetad dekor i enkel mönstermurning och utkragande tegelskift.

- Öppningarna för dörrar och fönster har stickbågar.

- Stor variation i fönstertyp, 1-6 lufter.

- Branta sadeltak täckta med tegelpannor eller eternit.