Domkyrkan
55°42′15″N 13°11′37″E / 55.704129°N 13.193521°E
Domkyrkan började uppföras under kung Niels Svensens regering efter det att Lund blivit ärkebiskopssäte för hela Norden omkring 1104, och Asker insatts som ärkebiskop.
Då det saknades erfarenhet av så stora byggnadsprojekt i landet inkallades ledningen från utlandet. I Necrologium Lundense omtalas på 1120- och 30-talen en ledande arkitekt, Donatus, som av namnet att döma torde vara från Italien. Materialet till bygget togs ur sandstensbrotten kring Höör. Domkyrkans grundplan lades antagligen ut i ett sammanhang vid 1100-talets början efter anglonormandisk förebild. I så fall skulle kryptan och långhuset uppförts samtidigt under en byggnadsperiod som avslutades omkring 1130. Under den andra byggnadsperioden tillkommer huvudparten av kyrkans skulpturala utsmyckning i vilket det förekommer ett antal olika stilar av framförallt sydeuropeisk härkomst. I huvudsak var kyrkan färdig 1145 och den första september det året invigdes kyrkan åt jungfru Maria och Sankt Laurentius.
Huvudaltaret i kryptan invigdes redan 1123 och helgades åt Johannes Döparen.
Knut den heliges kyrka
Domkyrkan har föregåtts av en äldre kyrka. I ett gåvobrev från 1085 summerar kung Knut den helige samtliga sina gåvor till den då ännu inte helt färdigbyggda kyrkan. Vid grävningar i domkyrkan på 40-talet påträffades vissa murrester av denna äldre kyrka. Hur dessa ska tolkas är något ovisst. Rydbeck har rekonstruerat den som en stor treskeppig kyrka medan Cinthio har föreslagit en liten enskeppig kyrka ungefär på det nuvarande norra sidoskeppets plats. Det senaste rekonstruktionsförslaget framfört av Andrén är snarast en återgång till Rydbecks uppfattning. Frågan kan antagligen bara definitivt avgöras om ett par mindre hål i domkyrkans golv görs.
Situationen kompliceras ytterligare av förekomsten av gravar och bebyggelselager under och omkring domkyrkan som är äldre än även Knut den heliges kyrka.
Medeltida ombyggnader
En s.k. lektoriemur placerad där nu kortrappan ligger, delade under medeltiden domkyrkan i två delar. Koret och tvärskeppen var upplåtet för det kyrkliga kaniksamfundet medan allmänhetens gudstjänster förrättades i långhuset vid ett lekmannaaltare placerat vid lektoriemurens västra sida.
Vid en brand 1234 skadades domkyrkan svårt. Efter den slogs valven och nya fönster fick sättas in. På 1250-talet lät den dåvarande ärkebiskopen Jacob Erlandsen riva den gamla lektoriernuren och uppföra en ny något längre västerut. Under medeltiden inrättades en mängd altarstiftelser vid domkyrkan och vid medeltidens slut fanns det inte mindre än ca 60 altare. På 1320-talet lät den dåvarande ärkebiskopen Karl den Röde uppföra ett kapell åt Sankt Dionysivs på domkyrkans södra sida i hörnet mot tvärskeppet och ännu ett kapell uppfördes hundra år senare på samma sida i hörnet mot tornen.
Även Lunds siste ärkebiskop Birger Gunnersen hade tänkt att här uppföra ett kapell åt en av honom inrättad altarstiftelse. På inrådan av kung Hans lät han dock istället iståndsätta den då svårt förfallna kryptan som delvis stod under vatten. För dessa arbeten anlitades en från Westfalen invandrad stenmästare Adam van Düren. Han kom att arbeta i domkyrkan i två perioder 1512—18 och 1523—27. Den första åtgärden blev att dränera kryptan. Vattnet leddes ner till en brunn på Stortorget och vidare ut i andra brunnar i staden. Samtidigt förstärktes valven i kryptan och ett gravmonument över Birger Gunnersen utfördes. Arbetena i kryptan avslutades med att brunnskaret gjordes. Domkyrkan led fortfarande av svåra brister efter branden 1234 och Adam van Düren fick fortsätta med andra arbeten på den. Den södra tvärskeppsgaveln byggdes om och vid dess östra hörn uppfördes en kraftig strävpelare. Absiden försågs med tretton smågavlar och tornen förhöjdes med en våning. Han lät även ta upp stora tredelade fönster i tvärskeppsgavlarna och i västfasaden. Efter reformationen 1536 revs de medeltida sockenkyrkorna och domkyrkan kom att tjäna som församlingskyrka för hela staden. Trots detta bestod den gamla rumsindelningen änd. till 1833. En bänkinredning, ny altartavla och predikstol anskaffades dock. Det 1668 grundade universitetet hade till en början föreläsningar i domkyrkan.
Under 1700-talet genomfördes en rad ändringsarbeten på domkyrkan. Bl.a. försågs hela kyrkan med ett mansardtak. Ett förslag på 1780-talet att riva absiden förverkligades dessbättre aldrig.
1800-talets restaureringsstrider
Under 1800-talets början rensades domkyrkans omgivningar upp och ett antal mindre hus revs liksom den gamla kyrkogårdsmuren. De bägge kapellen på domkyrkans sydsida revs 1812. Ett större restaureringsprogram lades fram av Axel Nyström och kom att förverkligas av C.G. Brunius under åren 1833—59. De största förändringarna vidtogs i det inre. Den gamla lektoriemuren revs och den nuvarande breda trappan anlades istället. Även den södra tvärskeppsgaveln byggdes om. Brunius största förtjänst var att han noggrant lät avbilda allt som han tog bort.
Domkyrkans nuvarande utseende är till större delen en skapelse av Helgo Zettervall, som helt ung övertog Brunius plats 1860. Efter en studieresa i Italien och Tyskland framlade han 1864 en genomgripande restaureringsplan. Planen syftade till att ge domkyrkan det utseende den kunde ha haft om den ursprunglige byggmästaren hade haft tillgång till 1800-talets teknik och metoder. Zettervall var väl medveten om att kyrkan aldrig hade haft det utseende som han ville återskapa den till men förslaget stämde väl överens med den tidens renoveringsideologi och stöddes av dåtidens auktoriteter. Förslaget kunde först stoppas 1867 efter häftiga protester från Lund och framförallt från Brunius. Istället beslutades det att bara de ändringar som oundgängligt var nödvändiga skulle göras. Genom allehanda "manövrer", som Zettervall själv uttryckte det, lyckades han dock bit för bit driva genom sitt renoveringsförslag. Med ideliga förslag om ytterligare rivningar när arbetet redan var påbörjat tvingade han fram snabba beslut. I stort sett var det bara Brunius som förstod, och protesterade mot, vart Zettervall syftade. Dagen efter det att domkyrkorådet beslutat om södra tornets rivning den 30 oktober 1869 fick Brunius slaganfall, av grämelse har det påståtts, och dog. Zettervall gav kyrkan en fasthet, halhet och styrka som den aldrig förr har ägt. Vid uppförandet av det nya västpartiet med de bägge tornen tog han ingen hänsyn till de upplysningar om deras ursprungliga utseende som framkom vid de gamlas nedrivande.
Zettervalls verksamhet vid domkyrkan karaktäriseras bäst av hans egna ord: "Jag har aldrig restaurerat Lunds domkyrka, Jag har byggt om den".
Under åren 1954—63 ledde Eiler Graebe en restaurering av domkyrkans inre. Då knackades Svante Thulins valvmålningar från sekelskiftet ned och de lagningar efter 1234 års brand som Zettervall utfört i cement ersattes med sandsten.
Äldre version av Bevaringsprogrammet, ej giltigt
Kvarteret Domkyrkan.
55°42′15″N 13°11′37″E / 55.704129°N 13.193521°E
