Dalby - Här bor man - Bostadsområden i Lunds kommun 1945-2005
Dalby, med cirka 5 500 invånare, är en modern pendlarort knappt en mil sydost om Lund. Till skillnad från andra liknande orter finns det i Dalby fortfarande en del industri kopplad till livsmedelsframställning och stenbrytning. Dalby gränsar till jordbrukslandskapet i söder och väster och till Romeleåsens skogs- och fäladsmarker i norr och öster. Bebyggelsen, huvudsakligen småhus från 1960- till 1980-tal, är framför allt belägen norr och nordost om stationssamhället.
Dalby har gamla anor som tingsort med kungsgård, gästgiveri och skjutsstation, men det var från slutet av 1800-talet som byn upplevde en blomstringsperiod med tillkomst av det nya kommunikations- och transportmedlet järnvägen. Tågen började rulla till och från Dalby på Malmö–Simrishamns Järnväg 1892 och av den lantliga byn blev det en tätort. 1910 öppnade en tvärbana till järnvägsmetropolen Harlösa. Ett år senare förlängdes den till Bjärsjölagård i nordost. Banan var tänkt att ledas vidare till Blekinge, men på 1910-talet hade luften gått ur järnvägsbyggandet i Skåne och det blev bara en obetydlig bibana.
Vid järnvägsområdet, som på grund av topografin hamnade en bit från den gamla byn, anlades industrier och verksamheter som mejeri, bränneri och spannmålshandel. Många arbetade också vid stenbrotten runt Dalby. I början av 1900-talet byggdes ett pampigt järnvägshotell mittemot stationen och en bit bort ett sjukhem. Sluttningen mellan kyrkbyn och järnvägen hade vid denna tid börjat bebyggas med bostadshus. Dalbys bebyggelse upptog huvudsakligen området mellan järnvägen och det gamla centret med kyrka, kungsgård, gästgiveri och tingshus fram till 1950-talet, samt med viss bebyggelse längs vägarna mot Lund, Södra Sandby, Torna Hällestad och Veberöd.
Dalby blev municipalsamhälle 1942 och Hans Westman dess stadsarkitekt. En av hans första uppgifter blev att upprätta en stadsplan för samhället, då sådan saknades. Stadsplanen befäste huvudsakligen befintlig struktur, men man räknade med utbyggnad av framför allt friliggande småhus till max två våningars höjd i norr och öster. Tio år senare blev Dalby storkommun med inkorporering av Bonderup och Torna Hällestad, men befolkningsmässigt innebar det inget. Folkmängden låg på nära 3 300 invånare under hela 1950-talet.
Detta avspeglas också i utbyggnaden, som var högst måttlig under decenniet. Vad som byggdes var bland annat personalbostäder för anställda vid Dalby Stenkross, som var den dominerande arbetsgivaren i trakten med uppemot 500 anställda på 1950-60-talen. Förutom stenbrytning så tillverkade man lättbetong under namnet Siporex. Det blev dels ett litet område med småhus intill två stenbrott öster om Dalby, dels två flerbostadshus norr om Siporexfabriken.
På 1960-talet startade en större utbyggnad av Dalby, som hänger samman med privatbilismen (möjliggjorde arbetspendling) och att stenindustrin och Siporexfabriken expanderade. Från 1960-talet antogs flera stadsplaner med olika typer av småhus, eller så byggde man ut efter Hans Westmans plan, som färdigställts 1948. Ett trendbrott kom med planerna för Hagalund och Norrevång i mitten–slutet av 1960-talet. Dessa upprättades av VBB och innebar för Dalby utbyggnader i en betydligt större skala. Bebyggelsen blev enhetligare med stora grupphusområden, även om en rätt stor del också utgjordes av kataloghus.
1970 nedlades järnvägen mellan Malmö och Simrishamn för persontrafik samtidigt som Dalby var inne i sin häftigaste tillväxtfas. Många stadsbor längtade ut på landet och ett mer ”naturligt” boende. Flyttlassen gick framför allt till stadsnära villasamhällen så att man bekvämt kunde pendla till arbetsplatserna. Detta var själva essensen i det som kom att kallas gröna vågen. Fram till kommunsammanslagningen med Lund 1974 ökade befolkningen med ungefär 1 000 personer, från 4 389 till 5 321 invånare. Samtidigt byggdes servicen ut med ett utomhusbad, två stora grundskolor och en centrumanläggning.
Efter kommunsammanslagningen har utbyggnaden huvudsakligen skett österut, med villor, radhus och flerbostadshus i två våningar. Ett uppmärksammat område är Solbyn med egna odlingslotter och ekologiskt boende i ”experimentbostäder”. Bostadsområdet Östramölla med äldreboendet Björkbacken byggdes i början av 1990-talet, därefter gjorde bygg- och finanskris och till det flygtrafiken från Sturup att utbyggnaden av Dalby så gott som avstannat. För närvarande har en utbyggnad av Dalby söderut påbörjats med det planerade området Påskagänget.
Dalby är i norr och öster omgivet av naturmark, men inom orten finns också stora grönområden. Den största parken, Norrevångsparken, ligger i den norra delen av samhället och är anlagd i slutet av 1960-talet. Parken sträcker sig i en bågform och innehåller flera parkrum av olika karaktär. Från parken sträcker sig smala stråk in i bebyggelsen. Den västra delen av parken består av öppna gräsytor och mindre planteringar av buskar och träd. Här finns även bollplan och lekplatser. Den östra delen har en mer naturlik karaktär, även här med lekplatser och bollplan.
Boende i Dalby förutsätter nästan att man har tillgång till bil, vilket också avspeglas i bostadsområdena där de flesta hus har garage eller parkering på tomten. De modernare områdena med flerbostadshus präglas dock av trafikseparering och genomfartstrafik är så gott som bannlyst även i småhusområdena.
Bebyggelseenhetliga områden
Kvarteren - Slänten, Bäcken
Detta lilla område byggdes för anställda vid Dalby Stenkross, ett företag i Wehtjesfären med inriktning på stenbrytning och lättbetongtillverkning. Området bebyggdes 1955-56 med 22 kedjehus eller friliggande villor av mindre modell. De 15 husen längs Siporexgatan och norra sidan av Dammgatan byggdes helt med Siporexelement, medan två av husen var Linerohus uppförda efter Bostadsstyrelsens typritningar och de övriga fem var kataloghus. Husen var på cirka 80 kvadratmeter med tre rum och kök, alla de 15 Siporexhusen var lika med samma planlösning. Detta var ett slags moderna bruksarbetarbostäder, besläktade med de två lamellhus företaget uppförde för sina anställda på Horsabjer. En del av husen har genomgått ombyggnader, men området har fortfarande en omisskännlig prägel av 1950-tal.
Karaktärsdrag
Siporexhusen, och en del av de övriga husen, är helt eller huvudsakligen uppförda med lättbetongelement. Husen har flacka sadeltak lagda med korrugerade eternitskivor. Trädgårdarna är inte så stora och upptas delvis av fruktträd, bärbuskar och andra nyttoväxter även om flera av trädgårdarna gjorts om med prydnadsväxter och utökade gräsmattor. Husen ligger grupperade längs två svängda gator. Lättbetong var en svensk uppfinning och placerade troligen för första gången en svensk produkt på den internationella byggmaterialmarknaden. I Dalby var det ett vanligt byggmaterial på 1950- 60-talen.
Särskilt värdefull bebyggelse
- Villor och kedjehus i kvarteren Slänten, Bäcken.
Kvarteren - Möllan, Ljungen, Prästkragen, Kornet, Krokusen, Cikorian, Lyckoklövern
Området Nyvång var tidigare fäladsmark och byggdes ut i början av 1960-talet med radhus och kedjehus för det allmännyttiga bostadsbolaget Dalbybostäder. Husen ritades av Henry Åkesson. Bebyggelsen består av fyra rader av radhus/kedjehus av något olika typer. Husen är uppförda med en stomme av lättbetongelement och har fasader av gult eller rött tegel och även i fasaderna förekommer lättbetongelement.
Området är fint inpassat i sydsluttningen med gatorna parallellt med höjdkurvorna. Huslängorna är grupperade längs traditionella gator och till varje hus hör ett garage eller biluppställningsplats. Husen har bara små täppor eller enkla uteplatser, men gränsar till gemensamma grönytor som huvudsakligen består av lättskötta gräsmattor.
I början av 1970-talet kompletterades området med kataloghus och 1975 blev LKF ägare av de allmännyttiga bostäderna. En rad med något äldre tvåvånings radhus finns i kvarteret Möllan utmed Allégatan. Dessa är inte byggda i kommunal regi.
Karaktärsdrag
Ett för tiden och platsen storskaligt småhusområde. Det kommunala engagemanget, att det var hyreslägenheter, kommer främst till uttryck i de närmast obefintliga trädgårdarna och de gemensamma gröna allmänningarna. Trafiklösningen, grönytorna och husen är karaktäristiska för gruppbyggda småhusområden i början av 1960-talet.
Särskilt värdefull bebyggelse
- Radhus och kedjehus i kvarteren Möllan, Ljungen, Prästkragen, Kornet, Krokusen, Cikorian, Lyckoklövern.
Kvarteren - Åldermannen, Aktuarien, Godemannen, Kronofogden, Lagmannen, Landsfiskalen, Nämndemannen
Området uppfördes i mitten av 1960-talet efter en stadsplan av Bostadsplanering AB i Malmö. Detta företag ägdes av arkitekten Olle Hansson, som också var stadsarkitekt i Dalby. Husen ritades dessutom av Olle Hansson! De 99 bostäderna uppfördes för en bostadsrättsförening med Skandinaviska Banken som finansiär. Lägenheterna var från ett rum och kök till fem rum och kök och kostade mellan 7 900 kronor och 17 500 kronor i insats. Radhusområdet tillkom i första hand för att avhjälpa bristen på bostäder för personal vid industrierna i Dalby.
När området byggdes 1965-66 var det i utkanten av Dalby och man hade en ambition att tillvarata den äldre grönstrukturen – det som senare blev Norrevångsparken. Radhusen är grupperade längs tre återvändsgränder med grönytor som går in mellan husgrupperna. Husen är av en typ som är rätt lika dem Dalbybostäder byggde på Nyvång och i likhet med dem byggda med en stomme av lättbetongelement och beklädnad av rött eller gult fasadtegel.
Karaktärsdrag
Privatbilismens genomslag visar sig i trafiklösningen där förvisso alla hus nås med bil och några av husen har garage på tomten, men angöringsgatorna är utformade som säckgator. Området är därmed i stort sett bilfritt och gränsar till en stor allmänning. Husen har privata trädgårdar, men ofta öppna ut mot gemensamma grönytor. Hustypen, enplans radhus med flacka sadeltak, hör till 1960-talets vanligaste och mest omtycka småhus. Det är dock lite ovanligt att de även innehåller lägenheter om ett rum och kök – förvisso stora, 49 kvadratmeter – men det beror nog främst på att det i Dalby nästan helt saknades flerbostadshus med små lägenheter.
Särskilt värdefull bebyggelse
- Radhus i kvarteren Åldermannen, Aktuarien, Godemannen, Kronofogden, Lagmannen, Landsfiskalen, Nämndemannen.
Kvarteren - Sankta Karin, Petrus Munck, Henrik Jenssen, Prebendet, Sankt Olof, Dekanen, Kommendern, Korherren, Hagen Friis, Peder Axelsson, Magnus Trulsson, Jens Brostorp, Sven Estridsen, Konventet, Augustinern, Priorn
Detta är ett mycket stort område med gruppbyggda, likadana enplansvillor. Området byggdes ut 1966-68 efter en stadsplan av VBB och som omfattade hela Hagalundsområdet. Husen är i likhet med de något äldre radhusen uppförda med en stomme av lättbetong och klädda med rött fasadtegel. Gavelrösten och fönsterpartier är klädda med svartmålad träpanel. Trädgårdarna är mot gatan försedda med täta häckar, låga, smidda järnsstaket eller en knäckstensmur och kännetecknas i övrigt av gräsmattor och täta massplanteringar av vintergröna buskar och småträd som tujor, idegran, bergtall, buxbom och liguster. Alla hus har eget garage på tomten men genomgående biltrafik förekommer inte i området, som trafikmatas från Norrevångsvägen.
Karaktärsdrag
Detta är ett praktexempel på miljonprogrammets småhusbyggande i pendlarorter som Dalby. Friliggande, identiska enplansvillor längs säckgator så att varje hus kunde nås med bil utan att man fick genomfartstrafik i området, små, lättskötta trädgårdar med mycket vintergrönt och närhet till gemensamma gröningar där barnen kunde rastas och bilda lekgäng var egenskaper som efterfrågades – och som står sig väl än i dag.
Särskilt värdefull bebyggelse
- Villor i kvarteren Sankta Karin, Petrus Munck, Henrik Jenssen, Prebendet, Sankt Olof, Dekanen, Kommendern, Kor herren, Hagen Friis, Peder Axelsson, Magnus Trulsson, Jens Brostorp, Sven Estridsen, Konventet, Augustinern, Priorn
Kvarteren - Jens Bager, Ludvig Toll, Claus Unger, Plejeln, Räfsan, Hövagnen, Hackan, Släden, Kälken, Kanan, Arrendet, Dagsverket, Tiondet, Trillan
Detta område avviker lite från de flesta andra då radhusbebyggelsen är uppförd efter två olika stadsplaner, från 1965 respektive 1967 men båda ritade av VBB. Radhusen kantar en stor del av Norrevångsparken och kallas lokalt för Kinesiska muren. Sydost om parken uppfördes tvåvånings radhus i gult tegel där byggnadskropparna ligger saxade och norr-nordväst om parken konventionella längor av tvåvånings radhus, även dessa i gult tegel. Gemensamt är ett modernistiskt formspråk, platta tak och små trädgårdar delvis öppna ut mot den gemensamma gröningen. Huslängorna är till största delen grupperade längs angöringsgator och försedda med garage på tomten.
Karaktärsdrag
Området består av tvåvånings radhus i gult tegel av två något olika typer. Det var en tydlig modernistisk arkitektur, till skillnad från de radhus som byggts tidigare i Dalby, och lägenheterna var större. Trädgårdarna var däremot fortsatt små och husen ligger till största delen som tidigare grupperade längs angöringsgator.
Särskilt värdefull bebyggelse
- Radhus i kvarteren Jens Bager, Ludvig Toll, Claus Unger, Plejeln, Räfsan, Hövagnen, Hackan, Släden, Kälken, Kanan, Arrendet, Dagsverket, Tiondet, Trillan.
Kvarteret - Byalaget
Detta flerbostadshusområde var det sista som byggdes i kommunal regi innan Dalby inkorporerades med Lund vid årsskiftet 1974-75. Lamellhusen uppfördes 1973 och ritades av LKL Ingenjörsbyrå. Husen är i två våningar men ligger i en slänt och har därför en suterrängvåning åt väster.
Karaktärsdrag
Området består av tvåvånings lamellhus i brunt tegel och med plana tak. Husen är lagda i två parallella rader men med sådana mellanrum att det inte bildats gårdar. Däremot har utsikten västerut tillvaratagits. Området är på typiskt vis bilfritt med parkering utanför bostadsbebyggelsen. Framför och mellan husen går asfalterade gångvägar. Grönytor upptas av gräsmattor och täta planteringar av buskar.
