Clemenstorget och Sankt Laurentiigatan
Historik och karaktäristik
Clemenstorget utlades på 1890-talet i samband med planeringen av området nordväst om den forna stadsvallen och kring den nya Allhelgonakyrkan. Här fanns redan tidigare en mindre, öppen plats — i folkmun kallad Isaks torg — där under 1800-talet stadens spöpåle stått. Vid utstakningen av torget, som gavs namn efter sin belägenhet i Clemens rote, togs en del av norra tomten i nuvarande kvarteret Bytarebacken i anspråk. Tomten benämndes i äldre tid Hästbytaretomten och där uppges ha hållits hästmarknad. Genom att det nya torget var ämnat för kreaturshandel kan en äldre tradition sägas ha återupplivats.
Då torget anlades fanns endast bebyggelsen vid dess södra sida — det Brooméska huset från 1859 och ett trevånings, numera rivet, tegelhus från 1888. 1894 uppfördes tullkammaren vid den västra sidan i nära anslutning till järnvägen. Byggnaden gavs en tidstypisk, institutionell prägel med romantiserande fasader i rött maskintegel. I och med uppförandet av de imposanta hyreshusen i norr och öster fick torget en mer representativ karaktär av samma art som Bantorget. De av Henrik Sjöström i historicerande stil ritade byggnaderna vid norra sidan stod färdiga åren kring 1900 och det av O. E. Hägg skapade jugendkomplexet i öster några år därefter. Senare under det nya seklets första decennium kompletterades bebyggelsen med ett tidstypiskt jugendhus i hörnet Clemenstarget och Bangatan. Torget stensattes på ett tidigt stadium och 1913 företogs de första planteringarna. Sin nuvarande gestaltning fick Clemenstorget under 1940-talet då sydöstra delen avsattes för torghandel, medan en damm med planteringar anlades i centrum. Plataner planterades och i väster och norr utlades parkeringsplatser.
Samtidigt som Allhelgonakyrkan uppfördes krävdes att omgivningen gavs en för kyrkplatsen lämplig utformning. Den nya av Helgo Zettervall ritade och 1891 invigda kyrkan kom genom sin resning och sitt läge på höjdplatån omedelbart norr om gamla Norrtull att bli väl exponerad i stadsbilden. Genom att omvandla den befintliga Vallgatan, utlagd på den forna stadsvallen, till en storstadspräglad boulevard erhölls en paradgata. Gatan, namngiven till Sankt Laurentiigatan, breddades och utmed dess sidor planterades robinier.
Zettervall hyste från början en önskan om att kyrkans kor skulle läggas i nordost for att huvudfasaden i väster bättre skulle kunna avteckna sig från det förbindelsestråk som planerades från Clemenstorget. Ett sådant förslag godtogs emellertid ej av stadens beslutsfattare. Ej heller förverkligades planerna på en bred gata mellan kyrkan och Spolegatan.
En ny stadsplan fastslog bestämmelser om inhägnade och planterade förgårdar mellan gångbanan och den byggbara tomtmarken. I gatans nordöstra del tillkom mycket snart pA båda sidor en bebyggelse enligt de nya intentionerna. Utbyggnaden av det söder om gatan liggande kvarteret Sankt Peter har först i våra dagar färdigställts. En anpassning efter den ursprungliga planen har eftersträvats och de nyuppförda huskropparna har placerats så att en förgård erhållits. Kvarteret i norr, Kråkelyckan, har emellertid fått en annan utveckling och här har istället det inre av kvarteret tagits i anspråk för byggnation, först Lindebergska skolan 1914—16 och senare Studentskegården 1937. Tomtmarken mot gatan upptages av träd och buskar. 1970-talet har inneburit en total omvandling av torget i dess södra sida i och med rivningen av de äldre husen i kvarteret Bytarebacken, undantaget det Brooméska, och uppförandet av ett större affärs- och kontorskomplex, det s k Fokus-huset. Härigenom har kvarteret förlorat sin äldre form och den tidigare krökta avgränsningen mot torget, vilken speglade den gamla stadsvallens sträckning, har rätats ut samtidigt som byggnadslinjen mot Bangatan dragits in.
Bevaringssynpunkter
Sankt Laurentiigatan kan sägas representera två skeden i Lunds stadsplanehistoria. Genom sin sträckning bär den vittnesbörd om den medeltida stadens begränsning mot nordväst medan gatan utifrån sin form, storlek och bebyggelsestruktur förmedlar det sena 1800-talets stadsbyggnadsideal där storslagna gatustråk, trädplanteringar, påkostade byggnadskroppar och långsträckta perspektiv mot monumentala fondbyggnader var vad som eftersträvades. I området närmast kyrkan framstår Sankt Laurentiigatan som ett gott exempel på sekelskiftesstaden. De här bevarade förgårdarna är vad beträffar övriga Lund sällsynta och har i andra städer under senare år allt mer tenderat att försvinna. Clemenstorget uppvisar i norr och öster en helgjuten miljö, präglad av samma tidsskedes ideal som Sankt Laurentiigatan. En enhetlighet i skala och placering skapar en gemensam ram för de individuellt utformade fasaderna hos sekelskifteshusen där olikheterna i den arkitektoniska utsmyckningen kompletterar varandra och skänker spänning åt gaturummet.
Tullkammaren med sitt karaktäristiska läge invid järnvägen och tidsbundna institutionsutseende speglar en intressant period av de svenska städernas handel under 1800-talet. Vid en eventuell förändring inom området bör ett bevarande av byggnaden prioriteras.
- Inga ytterligare breddningar eller indragningar av fasad- och gatulinjer får ske.
- Kompletterande nybebyggelse liksom eventuell ombyggnad måste i skala, material och färgsättning anpassas till äldre befintlig.
- Gatstensbelaggning på gator, gångbanor och öppna platser bibehålles.
- Särskild omsorg bör ägnas alléerna, torgets plantering och förgårdarna.
- Skyltar och reklamanardningar bör till form, färg och utförande underordna sig byggnadens fasad samt gatumiljön.