Civilförsvar historik - Kommunaltekniska verk i Lunds kommun
Grunderna till det organiserade civilförsvaret tar sin början under åren före andra världskriget, som ett försök att informera och utbilda civilbefolkningen för den nya typen av krigsföring med bomflygbplan. 1937 bildades Luftskyddsinspektionen för att svara för Sveriges luftskyddsåtgärder. Länsstyrelserna i respektive län ansvarade för luftskyddet och delade in sina län i luftskyddsområden. 1944 slogs verksamheten samman med Statens Utrymningskommisson och i stället bildad Civilförsvarsstyrelsen. Samma år träder civilförsvarslagen i kraft. Den slår fast vad som omfattas av lagen, bland annat utrymning, omflyttning och inkvartering, anordnande av skyddsrum och andra rum, brandsläckning, planläggning och andra för verksamheten behövliga förberedelser. Under andra världskriget övades ofta luftskydd i form av brandsläckning med de enkla redskapen hinken, pumpen, svabben och sandlådan.
Efter kriget fortsatte civilförsvaret att utvecklas, även om intresset för försvarsfrågor minskat något bland allmänheten. Inriktningen var nu främst en utvidgad utrymningsplanläggning och skyddsrumsutbyggnad med nya regler. Under 1950-talet ändrades inriktningen på det civila försvarets arbete. Den baserades på att ett kommande krig skulle utkämpas med kärnvapen och att skyddsrum i detta sammanhang var värdelösa. Enda sättet att skydda befolkningen var att flytta ut den från de områden där bomberna skulle falla, vilket innebar en inriktning mot massevakuering av städerna.
1949 övertog staten huvudansvaret för civilförsvarets kostnader, men det var kommunerna som skulle svara för byggandet av skyddsrum och underhålla reservanläggningar för vatten, gas och elektricitet. Civilförsvaret sysslade också med brandbekämpning. I arbetet ingick planläggning av så kallade branddammar eller stora vattenmagasin för brandbekämpning, både i städerna och på landsbygden. I exempelvis Stadsfullmäktiges protokoll 1967 framgår om anslag för anordnande av krigsbranddammar. Länsstyrelsen hade reserverat statsbidragsmedel för anordnandet av tre krigsbranddammar i Lund. Förslagen var vid Klosters säteri, Fjelievägen - Måsvägen, vid Klostergården och vid Lilla Råbyskolan nr 2, 6 och 7. Över Lunds stads branddammar efter andra världskriget finns en förteckning.
Under slutet av 1930-talet utgavs de första anvisningarna om hur skyddsrum skull inrättas. Tekniska anvisningar för anordnandet av skyddsrum. Här beskrivs hurskyddsrum skulle anordnas i både nybyggnader och äldre hus. Under efterkrigstidens Sverige var det fastighetsägarens skyldighet att anordna civila så kalladenormalskyddsrum, om behov förelåg. I samband med varje bygglovsansökan vid nybyggnader eller tillbyggnader krävdes ett skyddsrumsbesked, där kommunen bestämde hur många nya skyddsrumsplatser det skulle behövas. Kommunen betalade ut en schablonmässig ersättning som i regel täckte byggherrens merkostnad. Skyddsrummen kunde i fredstid användas för civila ändamål, oftast som förråd. Fastighetsägaren hade sock ansvara för att skyddsrummet skulle kunna återställas och tas i bruk inom 48 timmar. Skyddsrum fanns inrättat i nästan varje bostadshus som byggdes under kalla kriget. I dag föreligger inga behov av skyddsrum och ej heller någon skyldighet att uppföra dessa. Men de flesta finns kvar i en eller annan form. Alla fastigheter där det finns skyddsrum ska vara märkta med en särskild skylt.
Lunds civilförsvarsförening grundades 1936 och hette på den tiden Lunds Luftskyddsförening. Lund var tidigt ute med bildandet av en luftskyddsförening. Under andra världskriget utbildades 19 000 lundabor inom hemskyddet.
Ledningscentral för civilförsvaret och kommunen. De första ”moderna” ledningscentralerna byggdes i början på 1950-talet. Från dessa skulle samhällets ledning skötas och i vissa fall fanns även militär närvaro. Idag har anläggningarna ingen större funktion att fylla men vissa är fortfarande i drift. Anläggningarna från 1950-talet är oftast i en mindre och en större variant. Det var kommunens/stadens storlek som avgjorde vilken typ av anläggning som uppfördes. Här skulle finnas bland annat alarmeringsutrustning, elkraft, reservelkraft, operativa utrymmen, förläggnings utrymmen, kök, matsal, toaletter, duschar, kontor och förråd. Anläggningarna skulle klaras ungefär en månad utan tillförsel av förnödenheter som mat och drivmedel och vara självförsörjande vad gäller vatten. Bemanningen bestod av kommunledning, tjänstemän, polis, brandkår samt någon militär representant.
Dessa anläggningar finns oftast gömda, men inte mer än att ”alla” vet var de finns. Det kan vara i en park, på en skolgård eller på en äng. Med tiden avstannade både behovet och intresset för civilförsvarsanläggningarna. Nya moderna ledningscentraler, ofta i anslutning till nybyggda räddningsstationer, levde bättre upp till den moderna tidens krav på kommunikation och säkerhet. De flesta ledningscentraler står i dag övergivna och är i många fall plomberade.
Hemvärnet med de nationella skyddsstyrkorna är ett frivilligt förband i insatsorganisationen som finns över hela landet. I enheterna ingår förutom personal som gjort värnpliktsutbildning en stor andel specialister rekryterade och utbildade av frivilliga försvarsorganisationer. Hemvärnet skyddar, bevakar, ytövervakar och stödjer samhället vid svåra påfrestningar. I Försvarsmaktens insatser vid exempelvis skogsbränder, översvämningar och eftersök/skallgång är det ofta hemvärnssoldater som gör jobbet. Men förband deltar också i Försvarsmaktens internationella verksamhet vid övningar i grannländer och vid bevakning av utlandsstyrkans transporter till och från svenska flygfält och hamnar.
De åtta frivilliga försvarsorganisationer som har avtal med Försvarsmakten om att rekrytera och utbilda personal är: Frivilliga Flygkåren (FFK), Frivilliga Motorcykelkåren (FMCK), Frivilliga Radioorganisationen (FRO), Sjövärnskårernas Riksförbund (SVK RF), Svenska Brukshundklubben (SBK), Svenska Lottakåren (SLK), Svenska Röda Korset (SRK) och Sveriges Bilkårers Riksförbund (Bilkåren). Dessa utbildar för hemvärnets behov bilförare, stabspersonal, motorcykelordonnanser, sjukvårdare, hundekipage, kockar, båtbesättningar, flygförare med mera.
Svenska Lottakåren grundades 1924 under namnet Föreningen Stockholms Landstormskvinnor. Initiativtagare vare officershustrun Tyra Wadner. Hon hade med sin man besökt Finland och blivit inspirerad av den finska Lotta Svärd rörelsen. Hon såg behovet av ett aktivt stöd till den svenska Landstormen (nuvarande hemvärnets föregångare), som var i behov av främst pengar för att kunna genomföra övningarna. Man anordnade lotterier och basarer. Landstormskvinnorna fanns med på Landstormens övningar där de stor för förplägnaden. Efter tre år fanns 29 föreningar runt om i landet.
Efter andra världskriget delades världen i öst- och västblocken. Hotet om ett nytt världskrig hängde över tillvaron. Lottakårens uppdrag stärktes och specialiserades och kåren fortsatte att vara kvinnans möjlighet till en aktiv roll i Sveriges försvar. Idag är hotbilden förändrad. Man pratar om en allmän beredskap som ska kunna fungera mot såväl naturkatastrofer som terroristhot. Försvarsmakten blickar alltmer utåt i världen och deltar i olika fredsbevarande insatser. Lottakåren ger kvinnor en aktiv möjlighet att göra en insats för Sverige och för krigsdrabbade människor världen över.
