Brandväsendet historik - Kommunaltekniska verk i Lunds kommun

Sedan 1200-talet finns det både svenska och danska stadslagar som innehåller bestämmelser om till exempel vakthållning i städerna, både om natten och om dagen. Vakttjänstgöringen vilade på alla stadens borgare (inte adeln). Vaktmanskapet bestod av en brokig samling och alla höll inte samma höga moral hur uppgiften skulle skötas. Av den anledningen genomfördes en stadga om en så kallad brandskatt för en fast vaktorganisation. Denna organisation kom till i Lund 1695 när Lunds stad stadsfäste den första brandordningen. Det verkade dock inte som om man efterlevde föreskrifterna, då brandredskap inte fanns vid bränder som uppstod. En ny brandordning stadsfäste i Lund 1734 där bland annat brandvaktens skyldigheter framgick. De relativt enkla brandredskapen man hade krävde att man hade tillgång till mycket folk som kunde hjälpa till med att släcka bränderna. Sedan 1500-talet har det funnits vissa bestämmelser angående brandsyn och det var borgarna och stadens tjänstemän som förrättade dessa inspektioner. En viktig uppgift hade skorstenssoparna som skulle verkställa de av brandsyningsmännen beordrade sopningarna.

I 1734 års brandordning och lag stadgades om brandsyn. I den sades också att inga nya halmtak skulle läggas i staden och inom tjugo år skulle alla tak vara av tegel, vilket inte var något man i Lund levde upp till på många år. Fristen förlängdes till 1784. I 1734 års Byggningabalken stadgades att man inte fick bygga närmare än en och en halv aln till grannens tomt. Man fick inte heller bygga ihop mangård och ladugård samt att det skulle finnas spjäll i skorstenen och att hus skulle vara försedda med spisel och ugn.

En ny Brand-, Byggnads- och Gatuordning trädde i kraft 1808. Här föreskrevs vite på alla halmtak inom stadens vallar samt att inga byggnader fick uppföras innan ritningar av byggnadslinjen mot gatan uppvisats. Nu ökades även brandredskapen och bland annat i domkyrkan skulle en domkyrkospruta finnas och ställen där brandsprutor förvarades skulle märkas ut med en lykta på natten. Även om man tog till sådana åtgärder ökade farorna i och med ansamlingen av brandfarliga ämnen som fanns vid fabrikerna som börjat växa upp i staden.

1829 grundades i Lund Skånska Brandförsäkringsinrättningen (Skånska Brand) för försäkring av fastigheter. 1852 inrättade Skånska Brand en fond för att upprätta och underhålla fasta brandkårer i de städer som tillhörde Skånska Brand. 1868 antogs den första brandordningen enligt det nya kommunstyret. I denna brandordning fastslogs bland annat att det skulle finnas sju offentliga brunnar och av dessa skulle det finnas en på stora torget, en på lilla torget, en på Mårtenstorget två på Krafts torg en på fattigskolans tomt och en på domkyrkans södra sida. Allt brandsläckningsmaterial skulle förvaras i de fem spruthusen. Man stadgade också att det skulle finnas sex tornväktare och att deras uppgift fortfarande var att ha uppsikt över staden och i händelse av eldsvåda ringa i Knutsklockan. 1878 kom ännu en ny brandordning och enligt denna skull vatten vid händelse av eldsvåda skaffas från stadens vattenledning samt från stadens brunnar och vattenansamlingar. 1876 hade Lund fått sin första vattenledning med huvudledning från Rögle dammar, på grund av att stadens dricksvatten var så dåligt att det gav upphov till rödsot och tyfusepidemier. Staden var indelad i fyra Rotar och de samma utgjorde fyra branddistrikt.

Under slutet av 1880-talet hade en mängd olika brandtelegrafer konstruerats. I Lund uppsattes ”den perifera Brandtelegrafen” i spruthus, poliskontor och andra lämpliga rum och förbands helst genom underjordiska huvudledningar. 1899 inrättades en provisorisk brandstation i ridhuset i Kattesund (byggnaden finns inte kvar). 1902 blev brandkåren uppsagd i ridhuset och fick då sina lokaler hos AB C O Borgs söners fastighet vid Drottensgatan, fastighet 215. På fastigheten vidtogs reparations- och tillbyggnadsarbeten för bland annat logemente, redskap, slangtorn och plats för hästar. Längan där hästarna stod hade plats för brandkårens fyra hästar och renhållningsverkets fyra hästar, vilka fick disponeras av brandkåren på kvällar och nätter. Man hade även Borgs hästar till förfogande. Gasledningar drogs till lokalerna och 1904 inköpte man en ”vanlig” elektrisk brandtelegraf av märket L M Eriksson och man anlitade ASEA för att anskaffa och installera den. Nu kunde man avskaffa tornväktarna.

1907 beslutades att brandkåren skulle bli en heltidsbrandkår. Man anhöll även om att Drottensgatan skulle breddas så att brandkåren utan alltför stor tidsförlust kunde rycka ut. Vid mitten av 1920-talet började man så smått att hyra bilar för utryckning, att införskaffa egna bilar hade ännu inte fått gehör. 1923 bildades en kommitté som kom med förslag och ritningar till en ny brandstation. Den nya stationen stod klar 1929 och i slutet av året kunde brandkåren flytta från Borgs lokaler till i den egna byggnaden i hörnet av Kung Oscars väg och Kävlingevägen. Samtidigt beslutades om att inköpa tre brandbilar och en befälsbil. Hästarna såldes på auktion.

1930 tecknade Lunds stad brandsläckningsavtal med St Råby, Odarslöv, Igelösa, Vallkärra och Stångby. Övriga landsförsamlingar underlät teckna avtal. 1949 antogs en ny brandförordning och då införlivades St Råby, Flackarp och N Nöbbelövs kommuner samt delar av Knätorp, Uppåkra, Vallkärra, Stångby och Lackalänga och V Hobys kommuner vilket innebar ett större ansvar för Lunds brandförsvar.

En ny brandordning antogs 1968. Genom denna fick staden Lund en väl organiserad brandkår. 1974 antogs ett nytt reglemente för Lunds brandstyrelse. I denna fastslogs bland annat att inom kommunen skulle finnas en huvudbrandstation, belägen i Lund, och fyra andra brandstationer. De andra var Dalby bildad 1912, Genarp bildad 1933, Veberöd bildad 1923, Revingeby bildad 1937-38. 1988 fick räddningstjänsten i Lund anslag för projektering av dels nybyggnad inom Gastelyckan dels för om- och tillbyggnad av den befintliga brandstationen på Kävlingevägen. Man uppmärksammade även samordningsfördelarna om brandstationen kunde fogas till ledningscentralen för civilförsvaret.