Bakgrund & Sammanfattning - Kommunaltekniska verk i Lunds kommun

En yttring av välfärdssamhället är den förbättrade saniteten och hälsovården. Landvinningarna beror på en rad uppfinningar samt forskning och ökad kännedom om god sanitet och dess betydelse för att minska smittspridningarna. Karaktäristiskt för ”en modern ort” var bland annat tillgången till järnväg och rinnande vatten och från cirka 1890 även elektricitet. Städerna fick också en större självbestämmanderätt med kommunreformen 1862. ”Deras styresmän fick legal rätt att själva fatta beslut om investeringar för att ta sina städer ur smuts och efterblivenhet till en ny, ren och löftesrik framtid utan att behöva fråga Kungl Majt om lov”. Att låta bygga en vattenledning blev en synnerligen konkret symbolhandling för den moderna staden. Vattenbehovet och förbrukningen ökade också. Järnväg och industri behövde tillgång till vatten för driften av ångmaskiner och i industrin för tillverkning och beredning. Två viktiga motiv för att lägga vattenledningar i städerna var kampen mot elden och sjukdomar. Användningen i hemmen ökade kraftigt i början på 1900-talet. Vattenklosetten krävde upp till 13 liter vatten per spolning när den infördes. Denna mängd kunde inte bäras in med ämbar, istället blev ledningsburet vatten lösningen. Ännu 1945 saknade över hälften av hushållen i Sverige WC och eget badrum. Det första steget mot en offentligt planerad och kontrollerad hälsovård i de svenska städerna togs i och med hälsovårdsstadgan från 1874 (SFS 1874:68). I denna är synen på sjukdomsspridning tydlig och att den svenska staten valt att arbeta med en statlig och kommunal kontrollapparat för att sörja för en god sanitär standard. Man kan tycka att renhållning är det mest ointressanta man kan tänka sig. Det är dock en förutsättning för all kultur och ett nödvändigt arbete för att förhindra smitta och epidemier. Många av gamla tiders städer var verkliga smitthärdar då renhållningen var bristfällig.

Under 1800-talet försiggick genomgripande förändringar i de europeiska städerna i och med industrialiseringen. Städerna förtätades avsevärt genom inflyttning, vilket medförde att allt fler människor delade plats och vatten, samtidigt som avfallen ökade i mängd. 1874 års byggnadsstadga fastställde att varje stad skulle ha en stadsplan som reglerade byggande och gatusträckning. Världskrigen kom att bromsa utbyggnaden av många anläggningar främst på grund av materialbrist. När andra världskriget tog slut var ändå Sverige väl rustat för en ökad levnadsstandard. Samtidigt började också avfallsmängden att stiga. ”Köp slit och släng” tänkandet växte fram. Från 1960- till 1980-talet femdubblades mängden hushållsavfall, ekonomin och bekvämlighet stod i centra. Av landets drygt fyra miljoner bostäder byggdes mer än en miljon under den intensiva byggperioden 1961-1975, framförallt 1965-1974 i det som har kommit att kallas miljonprogrammet. Med en blick bakåt kan man konstatera att det var en unik period i Sveriges ekonomiska historia. Den industriella tillväxten och det allmänna välståndet nådde oanade höjder, begreppet Rekordåren myntades. Sverige byggde ett välfärdsland men bostadsbristen, trångboddheten och den dåliga bostadsstandarden var en börda. I efterkrigstidens sociala välfärdsbyggande var bostadspolitiken ett redskap för att nå de högt uppsatta välfärdsmålen.

Vårt samhälle har blivit allt bekvämare och vi tar det för självklart att det mesta ska fungera. Vi lever idag i ett nätverk av komplicerade system där vi för vardaglig överlevnad är beroende av ständigt fungerande el- och telefonnät, transport- och datasystem. Elektriciteten är vårt samhälles stöttepelare och vi är enormt beroende av elström. Vatten är en livsnödvändighet, i världen dör 400 barn varje dag på grund av vattenbrist. Dessutom ska vatten vara rent, för att förhindra spridning av bakterier. Så gott som alla är vi idag också uppkopplade mot omvärlden. Pratar vi inte i telefon så läser vi vår e-post. Vi är även trådlösa, vi bär telefonen med oss och surfar på internet. Ingen del av den industriella infrastrukturen har utvecklats och förändrats så snabbt som kommunikationsteknologin. Det tog inte lång tid att täcka landet med telefonlinjer, luftburna trådar. Redan vid mitten av 1900-talet började dessa ersättas med andra kommunikationskanaler i form av exempelvis satelliter.

De flesta anläggningarna som behandlas i detta underlag är beroende av el. Tack vare elektriciteten har anläggningarna kunnat effektviseras och bidra till välfärden. Elverket i Lunds stadskärna är en monumental byggnad knuten till elproduktion och distribuering i Lund. I stadskärnan är transformatorstationen vid Elias Fries park och nätstationerna några av de äldre spåren av elektricitetens framdragning i staden. Kontinuerligt fortsätter nätstationernas antal att öka i hela kommunen alltefter utbyggnader och förtätning av bebyggelsen. De är anspråkslösa i sitt uttryck men följer oftast den rådande arkitekturstilen, för att under senare delen av 1900-talet uppföras effektivt i standardiserade betongelement eller som plåtbyggnader. När landsbygden elektrifierades under 1900-talets första årtionden fanns i så gott som varje by en transformatorstation. Flertalet av dessa har rivits. De som står kvar är konkreta avtryck av landsbygdens elektrifiering, i ett samhälle där fler och fler flyttade till städerna och lantbruksarbetet mekaniserades.

De första värme- och värmekraftverken bestod av ångpannor och har sedan 1800-talet funnits vid lasarettsområdet i Lund. Från och med 1960-talet levererar kommunen fjärrvärme. Dessa anläggningar är relativt stora och ofta uppförda i tydlig och medveten arkitektur. Den höga tegelskorstenen vid ångkraftverket vid lasarettsområdet är den sista i sitt slag i Lund och utgör en markör i stadsbilden och i stadssiluetten.

Friskt vatten och ett organiserat avloppssystem är nödvändiga för människors överlevnad och har bidragit både till ett längre och till ett bekvämare liv. I Lunds kommun finns anläggningar på många orter i kommunen, de mindre lägger man knappt märke till, men de har varit eller är inte desto mindre viktiga för befolkningen. Kommunens större avloppsverk finns i Källby, och de större vattenverken i Källby och i Vomb. Förutom dessa finns bland annat brunnar, pumphus och tryckstegringsstationer längs med hela systemet av underjordiska rör. I systemet ingår även vattentornen som utgör landmärken i tidstypiska arkitekturstilar.

Sverige var tidigt framgångsrikt på telekommunikationsområdet och har även idag en betydande ställning inom telefoni och radio. Dagens teletjänster består av tal, data, text, bild och multimedia. I Sverige anlades både telegraflinjer och järnvägar med statliga medel. Postens och Telegrafverkets byggnader förlades ofta i närheten av järnvägsstationerna. På landsbygden och i småorter har post- och televäsendet inte gett så påtagliga fysiska avtryck som i större städer. Liksom på många andra orter inrymdes de flesta av Lunds kommuns första telefonstationer och postkontor i järnvägsstationen på orten. Under rekordåren byggdes postkontor i de nya stadsdelarna i Lund, men dessa lokaler har idag vanligtvis en annan användning. Det tydligaste avtrycket är Post- och Televerkets monumentala byggnad i centrala Lund. Härutöver utgör telemasterna, som idag finns utplacerade i hela kommunen, de tydligaste markörerna över kommunikationens utveckling.

De fysiska spåren efter världskrigen och främst kalla krigets tid är ofta halv dolda eller glömda spår eller anläggningar. Anläggningar består av bland annat skyddsrum och robotbas samt Lottagården på Revingehed. Funktionen är inte alltid lätt att förstå utifrån de spår som finns kvar, men de är viktiga för att inte historien ska glömmas bort. I civilförsvaret ingår även brandväsendet. Utvecklingen av kåren från häst och handdragna sprutor till brandbilar symboliseras genom byggnadernas storlek och lokaliseringen i de olika orterna. Från att ha funnits många mindre brandkårer har de effektiviserats och slagits samman.