Avloppsverks historik - Kommunaltekniska verk i Lunds kommun
Med hänsyn till avloppsfrågorna så har Lund en lämplig plats då hela stadsområdet sluttar mot Höjeåns dalgång. Det första kommunala ledningsnätet tillkom under åren 1865-1866, då ett dräneringssystem anlades för torrläggning av gator, torg och privata tomter. Spillvatten och regnvatten avleddes annars i öppna rännstenar i gatorna. Till en början korsade dessa rännstenar gatukors och tomtutfarter utan några särskilda anordningar. De gående och åkande fick ta sig över dem efter bästa förmåga. 1887 beviljade stadsfullmäktige anslag för anordnade av broar över rännstenarna i de viktigaste gatukorsen. Broarna fungerade inte helt tillräckligt, då man ofta fick hämta dem vid Södertull dit de spolats efter häftiga regnfall. Så småningom blev det uppenbart att ett ordentligt avloppsnät måste anläggas. Den danske ingenjören A.H. Ambt fick i uppdrag att utarbeta ett förslag, vilket godtogs av stadsfullmäktige 1887. Under 1890-talet utfördes detta ledningsnät, som omfattade hela staden innanför vallarna och dessutom vissa områden norr därom. Ambts ledningsnät samt senare utökningar utfördes enligt det kombinerade systemet. Det innebär att allt avloppsvatten (hushållsavlopp, regnvatten och dräneringsvatten) går i samma ledning. Vid kraftiga regn ökar risken för översvämningar i dessa system. Sedan 1950 sker alla nyanläggningar enligt duplikatsystemet. Ett duplikatsystem är säkrare och innebär att spillvatten och regnvatten går i separata ledningar.
I Ambts utredning finns noggranna beskrivningar hur rördragningarna skulle utföras. Grundledningen från gatans huvudledning till tomten ska utföras av saltglaserade rör, fogningarna tätas med en fläta av tjärtråg runt hela fogen varefter återstoden av fogen tätas med cementbruk 1:2. Där grunden inte var tillräckligt fast skulle grundledningarna utföras av järnrör med blystöpta och försvarligt diktade fogar. Helst invändigt emaljerade men även in- och utvändigt asfalterade rör godkändes. Närmst intill yttermuren skulle ett huvudvattenlås sättas. Ledningarna genom grundmur, inomhus eller under källargolv till 0,5 m utanför grundmurens ytterkant skulle vara av gjutjärn. Ledningarna inom byggnad skulle vara av bly eller koppar. I marken utanför byggnad liggande avloppsledningar skulle utföras av stengods eller cement.
Före Ambts nät var bortförandet av avträdesorenlighet i Lund överlämnat åt den enskilde gårdsägaren. I Lund var många exkrementbehållare i cement istället för lätt flyttbara kärl. Medicinalstyrelsen utdömde denna anordnig och menade att det vore ”synnerligen önskligt, om man direkt kunde aptera afträden till vattenklosetter”. Alltefter insikten om hygien och fordran på allmän ordning och snygghet ökade, framfördes krav om att kommunen skulle överta verksamheten.
Stadens avloppsvatten avleddes till Höjeå. Men ån är en dålig mottagare då den normala vattenföringen inte är tillräcklig. Behovet av rening av avloppsvattnet var därför tidigt uppenbart. Redan i Ambts utredning om ledningsnätet föreslogs att avloppsvattnet skulle ”bliva behörigt renat innan det når Höjeå”. Reningen skulle ske genom översilning av vissa ängsmarker intill ån. Efter flera utredningar beslöt stadsfullmäktige år 1929 att anlägga ett avloppsreningsverk vid Källby.
De första delarna av verket togs i bruk 1934 och fem år senare var anläggningen i huvudsak färdig. Verket omfattade då två sedimenteringsbassänger, fyra oxidationsdammar samt en träspontad brunn för slamutrötningen. 1947 kompletterades anläggningen med pumpanordningar.
Stadens tillväxt och en märkbar försämring av vattnet i både Höjeå och i Lommabukten föranledde staden att 1950 påbörja en ny utredning för att utreda den lämpligaste metoden för ytterlig rening av hela avloppsvattenmängden. I samband med utredningen anordnades två försöksanläggningar. Kombinationen biologisk bädd - oxidationsdammar visade sig ge goda resultat. 1959 biföll Söderbygdens Vattendomstol stadens ansökan om tillstånd till utsläpp av stadens avloppsvatten till Höjeå sedan det genomgått rening i en sådan anläggning.
Det nya verket anlades under åren 1959-1960. Anläggningen bestod av maskinrensat galler, sandfång, förluftnings- och försedimenterings- och eftersedimenteringsbassänger, oxidationsdammar, cirkulationspumpar, biologiska bäddar, två rötkammare. De gamla sedimenteringsbassängerna bevarades som regnvattensbassänger.
Enligt de prognoser som låg till grund för om- och tillbyggnaden skulle reningsverkets kapacitet täcka behovet till mitten av 1970-talet. Staden växte dock betydligt hastigare. 1966 påbörjades därför en utredning om verkets vidare utbyggnad. 1973 byggdes reningsverket ut i en tredje etapp. 1968 hade inom Sydvästra Skånes Kommunalförbund påbörjats en utredning om samordning av avloppsfrågorna inom regionen.
Kransorternas avloppssystem framgår inte lika tydligt i källorna men följande kan stå som exempel. 1953 framlade Hälsovårdsnämnden en renhållningsstadga för Stångby stationssamhälle och Vallkärra tätort vilken innehöll bestämmelser om tömning av latrinkärl och sopor genom hälsovårdsnämndens försorg. Tidigare hade var och en grävt ner latrinavfallet i sin trädgård. Endast ett 40-tal hushåll hade vattenklosetter 1953. De ökade kraftigt under de närmaste åren, alla nybyggda hus försågs med vattenklosetter och till gamla hus ansökte man om att få anordna sådana. Även om kravet för att få vattentoalett var att man hade septitank i trädgården ökade kraven på kommunen att lösa avloppsfrågan. En avloppsledning i form av nedgrävda cementrör lades endast på en kortare sträcka. 1957 tvingades alla i samhället ansluta sig till det kommunala avloppet och reningsdammar anlades utanför Jeppsons gård, Stångby 5:20.
Vid inledningen av det nya seklet 1900, fanns i Veberöd bland annat ett garveri varifrån avloppsvattnet släpptes ut i bäcken som rann igenom byn. Hälsovårdsnämnden försökte hindra utsläppen men det fanns inga ordningar som styrde utsläppen. 1919 blev Veberöd municipalsamhälle vilket även innebar att samhället reglerades enligt stadsstadgarna. Från och med detta år blev det ordning på hälsovårdsfrågor, byggnadsordning och kloaksystem. 1954 hade 90 % av fastigheterna löst avloppsfrågan. Vattentillgången i Veberöd var god och förekom nästan överallt i marken. Att bygga ett reningsverk stod dock på listan över vad som skulle ordnas.
