Östra Torn - Här bor man - Bostadsområden i Lunds kommun 1945-2005
Östra Torn var fram till 1970-talet en liten agrar by med medeltida anor. Byn inkorporerades med Lunds stad 1944 men kom att leva vidare som en bondby på betryggande avstånd från staden i ytterligare 25 år. När landets första motorväg, mellan Malmö och Lund, byggdes i mitten av 1950-talet kom byn att hamna öster om densamma, vilket förstärkte byns isolering gentemot resten av staden.
I generalplanen från 1962 presenterades för första gången konkreta tankar på en utbyggnad vid Östra Torn. Man tänkte sig ett område med låg befolkningstäthet på grund av den besvärliga trafiksituationen med motorvägen som barriär och en låg bebyggelse, högst två våningar, som en anpassning till den befintliga bybebyggelsen.
1967 antogs en dispositionsplan där Östra Torns by bevarades (det fanns också planer på en rivning) som en del i en ny stadsdel. Man tänkte sig byn i mitten av området: ”För att kunna bevara något av byns karaktär är det nödvändigt att bygatan ej belastas med genomfartstrafik, utan denna bör föras vid sidan av byn. Formen på byn understrykes genom att ett område närmast denna icke bebygges.” Byn skulle finnas kvar som ett kulturellt inslag i en urban struktur och vara omgiven av grönytor. En ny gata, Spelmansgatan, drogs söder om byn. Områdets södra del planerades för villor, radhus och tvåvånings flerbostadshus medan det norra området skulle bebyggas med studentbostäder av Akademiska Föreningen. Man räknade vidare med en utbyggnad åt öster bort mot Kungsmarken. Befolkningen beräknades till 10 000 invånare, vilket motsvarade underlag för en högstadieskola. Det var en storlek man eftersträvade för en utbyggnadsenhet.
1969 var detaljplaneläggningen delvis genomförd och bebyggelsen påbörjad söder om byn. Närmast motorvägen byggdes ett område med 56 villor, därefter byggde Svenska Riksbyggen ett område med radhus och villor. Öster om Thulehemsvägen uppfördes ett större område med tvåvånings lamellhus. Sammanlagt tillkom här lite drygt 500 lägenheter genom Lunds Byggmästargille och HSB. Servicen inom Östra Torn kom inte att placeras mitt i, som var brukligt, då bondbyn låg i vägen, utan lokaliserades istället till området med flerbostadshus. Här hamnade en mindre livsmedelsbutik och i söder, längs med Hardebergaspåret, anlades skola, dagis och bygglek. Typiskt är hur området delades upp mellan olika byggherrar och med de privata byggmästarna som byggare av villor medan större företag svarade för områdena med flerbostadshus.
Området mellan Östra Torns by och Hardebergaspåret byggdes ut i snabb takt runt 1970 medan det rådde lite mer tveksamhet om studentbostadsområdet i norr. I början av 1970-talet minskade studentantalet vid universitetet och av den planerade studentstaden byggde Akademiska Föreningen endast kvarteren Djingis Khan och Ilion med sammankopplade trähus, påminnande om Hans Westmans så kallade fyrklöverhus på Norra Fäladen. Området byggdes om kraftigt i början av 1980-talet och de nästan barackliknande husen fick en helt ny karaktär.
Det blev istället LKF som byggde färdigt det norra området i slutet av 1970-talet enligt principen tätt och lågt. I kvarteret Spexaren byggde man radhus för försäljning och i kvarteret Uarda blandat radhus och låga flerbostadshus med hyreslägenheter, sammanlagt 160 stycken. Radhusen dominerar men det finns flera olika hustyper och de ligger blandat. Variationen är påfallande med olika färgsättning och material, en typisk reaktion mot miljonprogrammets standardiseringssträvanden. Nytt var också flerbostadshus med ”tydlig markkontakt” och skiftande upplåtelseformer för att garantera en social blandning.
Utbyggnaden österut och Östra Ringvägen stannade på pappret, medan flera olika förslag till kompletterande bebyggelse i byn presenterades under 1970-talet. Det blev på lundensiskt vis debatt om varje förslag och det dröjde därför till 1985 innan 46 radhusbostäder i ”skånelängor” och grupperade som kringbyggda gårdar kunde uppföras. Den nya bebyggelsen var således utformad och grupperad för att passa in den historiska miljön. På 1980-talet byggdes även ett så kallat förtätningsområde mellan Barytongrändens villor och Hardebergaspåret, vilket tidigare avsatts som grönområde. Detta var ett av ett 20-tal förtätningsområden som presenterades i generalplanen 1982. Anledningen till denna inriktning på förtätning framför nyexploatering var regeringens ökade krav på att spara bördig jordbruksmark. Kvarteret Solisten byggdes med radhus och parhus av LKF i mitten av 1980-talet.
I början av 1990-talet påbörjades en ny utvidgning av Östra Torn österut, sedan Östra ringens gamla vägreservat strukits ur planeringen ett tiotal år tidigare. Förutom bostäder (både flerbostadshus och småhus) och en ny skola byggdes även en kyrka, Maria Magdalena kyrka, öster om kvarteret Musikanten, vilket bidrog till att sprida ut områdets centrum- och servicefunktioner än mer. För närvarande pågår en utbyggnad åt norr, Brunnshög-Ladugårdsmarken, intill det nya verksamhetsområdet kring vattentornet och högsta punkten. Stadsdelen har kompletterats och utvidgats under närmare 40 år och innehåller nu bortåt 2 000 bostäder, varav ungefär hälften är småhus.
Att byn kom att hamna centralt i området gjorde det problematiskt med den service som finns utspridd i området. Östra Torn är en stadsdel utan centrum. Den successiva utbyggnaden har sannolikt bidragit till att området saknar en tydlig identitet. Östra Torn består snarare av ett antal bostadsenklaver av lite olika karaktär och som inte riktigt hänger samman. Flera vägar skär genom området – även om nästan varje enskilt delområde är tydligt trafikseparerat – och bidrar till känslan av att det är olika områden.
Bebyggelseenhetliga områden
Kvarteren - Sopranen, Alten, Tenoren, Basen
I slutet av 1960-talet påbörjades utbyggnaden av den nya stadsdelen Östra Torn närmast motorvägen, efter en stadsplan upprättad på stadsarkitektkontoret. Här uppfördes styckebyggda, stora villor på förhållandevis stora tomter längs tre återvändsgator. Mellan villabebyggelsen och motorvägen lämnades en skyddszon obebyggd. I söder gränsade området till ett stort område som även det lämnades obebyggt, avsett att tas i anspråk för idrottsändamål.
Området kan närmast ses som en fortsättning på villabebyggelsen i Galjevången-Tuna öster om motorvägen med stora, individuellt utformade villor på stora tomter på mellan 750 och 1 000 kvadratmeter. Det förhållandevis perifera läget i staden och den vid denna tid svagt utbyggda servicen i närområdet gjorde det närmast tvunget att ha bil. Området är inte direkt trafikseparerat, men ingen genomfartstrafik förekommer.
Karaktärsdrag
Området sluttar åt söder och villorna längst i söder är byggda som souterränghus. Villorna är individuellt utformade, merparten sannolikt arkitektritade. Husen skiljer sig åt, men gemensamt är att de huvudsakligen ligger ut mot gatan och med trädgård på baksidan. De svagt svängda gatorna är mjukt anpassade till nivåkurvorna. Varje hus har eget garage eller biluppställningsplats. Trädgårdarna upptas till största delen av gräsmattor och vintergröna buskage. Denna typ av styckbyggda och individuellt utformade villor utgjorde en allt mindre del av rekordårens bostäder och i takt med att småhusbyggandet ökade på 1970-talet kom enhetligt utformad bebyggelse att dominera stort även bland småhusen.
Kvarteren - Tuban, Basunen, Valthornet, Trumpeten, Saxofonen
Utbyggnaden av detta område följde dispositionsplanen från 1967 och byggdes av Svenska Riksbyggen 1969-70. Det består av 15 radhuslängor och 24 friliggande småhus. Samtliga hus ritades av Yngve Steen på Svenska Riksbyggens arkitektkontor i Stockholm. Byggnaderna har fasader av gråvit kalksandsten och sadeltak med cirka 30° lutning lagda med mörkt betongtegel på villorna och gula tegelpannor på radhusen.
Radhusområdet är delat på mitten av en infartsväg som leder fram till garagelängor, området är i övrigt trafikseparerat. Norra delen består av nio öst-västligt orienterade radhuslängor och södra delen av sex nord-sydligt orienterade radhuslängor. De 62 lägenheterna består av två och tre rum och kök. Varje lägenhet har en liten trädgårdstäppa i sydligt eller västligt läge.
Villorna är på fyra rum och kök och till varje hus hör en biluppställningsplats eller garage. De 24 husen ligger grupperade längs en vägslinga med en rad hus med långsidan ut mot gatan och den motsatta sidan hus är då lagda med gaveln ut mot gatan. Tomterna är på cirka 550 kvadratmeter och upptas till största del av gräsmattor. I tomtgränser och ut mot gatan finns häckar eller staket.
Karaktärsdrag
Den enhetliga arkitekturen är karaktäristisk för sin tids småhusbyggande med fasader av kalksandsten och flacka sadeltak. Små tomter med lättskött grönska är också typiskt. Lägenhetsstorlekarna avviker möjligen något från tidens gängsemönster då de annars gick mot att bli allt större. Fyra rum och kök får nog anses som rätt litet för en villa 1970.
Kvarteren - Fagotten, Musikanten
Östra Torns största bostadsområde består av drygt 500 lägenheter i 44 tvåvånings lamellhus. Byggandet pågick 1968-70 och omfattade även en mindre Konsumbutik samt skola, dagis och bygglekplats närmast Hardebergaspåret. Mellan HSB:s och Byggmästargillets område sträcker sig ett grönområde, egentligen en fortsättning på Sommarlovsparken i Mårtens Fälad, som en grön kil in mellan de båda husgrupperna.
Den östra delen (Musikanten) byggdes av HSB efter ett planförslag från HSB:s arkitektkontor i Stockholm och även husen ritades av HSB (Ove Kildetoft). Alla hus är orienterade åt nord-syd, har platta tak och fasader av betongelement med frilagd ballast av rödaktig stenkross. Husen är byggda helt av prefabricerade betongelement men med platsgjuten grund. Betongelementen levererades av Hermanssons Betonggjuteri (blev senare SIAB) i Bjuv, vilka även svarade för själva uppbyggnaden. Lägenhetsbeståndet domineras av tre rum och kök. Området är helt bilfritt och parkering i garage finns öster, söder och norr om bostadshusen.
Den västra delen (Fagotten) byggdes av Lunds Byggmästargille genom Harry Karlsson och består av 24 tvåvåningshus, även här med en dominans av treor men också en stor del treor ”med uthyrningsrum”, vilket i praktiken innebar fyra rum och kök. I detta område är husen grupperade fyra och fyra runt gemensamma gårdar. Husen är likartade dem i HSB-området, men har röda tegelfasader och flacka sadeltak. Vid en hastig blick känns de dock närmast identiska. Planförslaget ritades av stadsarkitektkontoret medan husen ritades av Kommunernas Konsultbyrå (Harald de Sharengrad och Olof Tystrup). Även detta område är helt trafikseparerat med parkeringar norr och söder om.
Karaktärsdrag
Området speglar på alla vis periodens bostadsbyggande och planeringsideologi: enhetlig arkitektur, delvis prefabricerade byggelement, rationellt och kostnadseffektivt byggande, bilfria miljöer, gräsytor mellan husen och vintergröna buskage längs gång- och cykelvägar, småbarnslekplatser på gårdarna och cirka 50 procent av lägenheterna är på tre rum och kök – miljonprogrammets verkliga folkbostad. Detta ansågs som den optimala bostaden för en familj med ett–två barn i förhållande till trångboddhetsnormer och ekonomisk bärkraft.
Plana tak med invändig avvattning och flacka sadeltak är likaså karaktäristiska för tidens flerbostadshus och rött (och gult) tegel var det absolut vanligaste fasadmaterialet, medan betongelement endast användes för cirka 15 procent av flerbostadshusen. För att få riktigt bra lönsamhet i elementbyggeriet krävdes stora serier och i Skåne arbetade HSB med Hermanssons Betonggjuteri på ett ”Skånepaket” där förtillverkade stommar och fasadelement användes. De betongelement med ballast av rödaktig stenkross som HSB använde på Östra Torn använde man vid samma tid även för Adolfsberg i Helsingborg.
Tvåvåningshus blev allt vanligare i slutet av 60-talet och planerna är tämligen schematiska med hus i parallella rader eller grupperade runt gemensamma gårdar.De båda bostadskvarteren kan på många sätt sägas utgöra ett standardområde från miljonprogrammet. Det är också typiskt att det är HSB som byggt halva delen av området och även varit med vid planeringen och svarat för husritningar. Med projekteringar över hela landet och en forcerad utbyggnadstakt var det naturligtvis lockande att i viss mån använda samma eller åtminstone likartade lösningar var man än byggde.
