Östra Torn
Idag är Östra Torn en stadsdel i Lund, förr var det en självständig by. Över dess ägor skär nu motorvägen och på åkrarna har bostadsområden, och längst i väster, Ideon växt upp. Även om byn utgjorde en självständig enhet innebar närheten till Lund att man hade intima kontakter med staden. Trots sin storlek hade byn ingen egen kyrka utan under medeltiden hörde man till Maria Magle socken. Fram till 1816 utnyttjade byborna Maria Magles kyrkogård, belägen mellan Magle Stora och Lilla Kyrkogata, för begravningar. Tillsammans med Lilla Råby och Källby ingick Östra Torn efter reformationen i Lunds landsförsamling tills den 1944 inkorporerades med Lunds stad.
Parallellt med det mera officiella Östra Torn kallades byn långt in på 1900-talet även för Skinna- eller Skinnartorn. Namnet finns belagt första gången 1648 i formen Skiden Thorn. Skiden kunde betyda smutsig eller underhaltig och förmodligen syftar vedernamnet på att byn hade sämre marker än det närbelägna Vallkärratorn.
Medeltiden
Byn nämns första gången ca 1120 då det berättas att kung Sven Estridsen (1047-74) skänkt mark "In villa Thorni" åt biskopskyrkan. Namnformen Östra Torn förekommer i latiniserad form 1228 då ärkebiskopen skänkte patronatsrätten över kyrkan Maria Magle, med tillhörande gårdar bl a i Östra Torn, till domkapitlet.
I samband med nybebyggelsen 1985 skedde en omfattande arkeologisk övervakning, men utbytet blev ringa. Bristen på fynd från medeltidens första århundraden var slående, endast en sländtrissa funnen i kv Byadammen kunde kopplas till den tiden. I en brunn från 12-1300-talet inom kv Gatehusen hittades en komplett keramikkanna. Äldre bebyggelse medför ofta att fosfathalten i marken höjs. Strax norr om byn ligger ett område med kraftigt förhöjda värden och kanske är det där den äldsta byn skall sökas.
Biskopens löningsjord
Vid medeltidens slut låg förmodligen hela Östra Torn under biskopsstolen och byn tillhörde den del av kyrkans egendom som drogs in till kronan efter reformationen 1536.
Karl XI anslog 1681 Allhelgonaklostret med 13 därunder hörande hemman som län åt Lundabiskopen. Klostrets område utgjordes i stort sett av inmarkerna inom nuvarande norra lasarettsområdet och UB-parken samt utmarkerna på Ladugårdsmarken. De 13 hemmanen bestod av Östra Torn och ett par gårdar i St Råby. Biskopsbönderna var veckodagsbönder, de betalade endast en ringa arrendeavgift, men hade att utföra ett obegränsat antal dagsverken (äckor) allt efterhand som de budades av biskopens ladufogde som administrerade jordbruket inom Helgonagården. Hoveriet, som dagsverkssystemet kallades, var vid denna tid allmänt i de f d danska landskapen.
Dagsverkens omfattning kom att bli en källa till ständig förtret mellan biskopen och hans bönder. I en skrivelse till landshövdingen 1755 klagade bönderna över de digra dagsverkena som de ansåg hade ökat i omfattning. Framförallt synes bönderna ha eftersträvat att deras arbetsskyldighet skulle regleras i ett arbetskontrakt. Med anledning av skrivelsen anställde biskop Engeström förhör med bönderna, varvid biskopinnan påpekade för dem att endast de som varit vårdslösa och försumlige hade fått tillökning i den mängd lin som skulle spinnas. De tre husmän som också hade undertecknat skrivelsen sades genast upp till avflyttning. I en kommentar skriver biskopen att orsaken till att en del hemman var förfallna stod att finna i att brukarna var lata och hemfallna åt brännvinslasten. Han påpekade att aga kunde göra bönderna gott. Sådant hade han sett på förra biskopens tid då ladufogden drev det lata folket till arbete med piska. Han själv ville dock helst använda lindrigare medel och hade än så länge nöjt sig med att skrämma med vräkning. Landshövdingen fann att biskopen inte hade överträtt sina befogenheter.
Biskopsbönderna återkom 1793 med en ny skrivelse. Denna gång var det mera välorganiserat och samtliga bönder hade undertecknat begäran om arbetskontrakt. Inte heller denna gång vann man någon framgång.
Böndernas arbetsbörda ökades ytterligare 1802 när Ladugårdsmarken skiftades mellan biskopen och Vallkärratorn. Biskopen erhöll den s k Winbergsängen som han ålade bönderna att uppodla och inhägna. Till en början vägrade bönderna men efter det att två vräkts och stängselkostnaden utmäts av resten fogade de sig.
Byn enskiftas
År 1811 utsågs Wilhelm Faxe till biskop, blott 44 år gammal. Utnämningen skall ses mot bakgrund av de samtida bondeupproren i Skåne och att överheten önskade en kraftfull man på biskopsstolen. På begäran av Faxe 1813 enskiftades Östra Torn. Det skulle dröja till 1824, bl a beroende på två lantmätares död, innan skiftet kunde fastställas, men redan 1817 var förrättningen i praktiken klar.
Före skiftet låg byns åkrar samlade i tre vångar omkring byn i det sydvästra hörnet av byns marker. Norr om byn låg Västre- och Norrevång och söderut Södrevång. Marken i norr och öster upptogs av Norre Ängar, Utmarken och Östre Ängar. På Utmarken ca 900 meter öster om byn låg brytstugan vid en damm. Varje åker- eller ängsstycke hade sitt namn, nämnas kan Norra och Södra Svältekrokarne. Längs med bygatan låg gårdarna nr 1-18, varav två med nr 3, samt ett antal gatehus. Flera av gårdarna låg sammanbyggda i klungor. Kartan uppvisar en för denna tiden ålderdomlig struktur med en påfallande hög andel ängs- och betesmark. Uppenbarligen hade arrendeböndernas situation medfört att de inte uppodlat betesmarken i samma utsträckning som på andra håll under 1700-talet.
De elva gårdar som vid skiftet fick ligga kvar i byn fick sina marker fördelade på vardera två lotter, dels i anslutning till själva gården, dels i ett skift öster om nuvarande Utmarksvägen. De utflyttade gårdarna fick all sin mark samlad i var sitt skift. Gårdarna nr 11, 9, 14 och de bägge nr 3 förlades norr om Getingevägen. Gårdarna 7 och 13 placerades väster om Utmarksvägen. Även nr 15, som brukades direkt under Helgonagården, flyttades ut ur byn. Den fick sin mark i ett skift längst i väster vid gränsen mot Lund. Också de numrerade gatehusen 19-25 flyttades ut och förlades på nr 15:s ägor, merparten i hörnet mellan Getingevägen och stadsgränsen. Torparna, som biskopen kallade husmännen i de utflyttade gatehusen, skulle bl a göra dagsverken i biskopens trädgård varför lotterna gick under benämningen Trädgårdshusen. De sju onumrerade gatehusen fick ligga kvar vid bygatan mot fullgörande av sina skyldigheter emot de arrendatorer på vilkas skiften de kom att ligga.
Nya stridigheter
Vid skiftet blev hemmanet nr 1 utan arrendator och Faxe beslöt att det skulle läggas under Helgonagården och brukas med hjälp av dagsverken. Den utökade arbetsbördan vållade protester och 1818 vägrade bönderna i Östra Torn "en för alla och alla för en" att arbeta på nr 1. Faxe svarade med att begära handräckning "för att utdriva desse vanartige och sturske bönder". Istället ville han "på desse hemman få Gudfruktige, sedige och arbetssamme bönder". Bönderna vände sig till hovrättskommissarie O Malmros som tog deras parti och i ett brev påpekade att bönderna enligt städjokontrakt endast behövde göra dagsverken på Biskopsgården, Ladugården (dvs Helgonagården) och Ladugårdsmarken. Malmros förmodade "att tillståndet har härrört från Högvördige Herr Biskopens stränga Ladufogde". Faxe försvarade sin fogde som han ansåg var "en hederlig, klok och Gudfruktig man, vilken icke deltager med dem i svärjande och supande och just därföre är af dem icke älskad".
En förlikning som gick ut på att bönderna utförde dagsverken på nr 1 mot att de slapp Ladugårdsmarken, tycks ha skett. Därefter styckades Ladugårdsmarken upp i lotter som fick egna arrendatorer.
År 1821 lät Faxe sammankalla bönderna för att "höra deras tankar i et ämne, hwarom de ofta samtalats och i betydlig mon warit ordsaken till det å egome skedde enskifte neml. huruvida de skulle vara sinnade, att i stället för de i deras städjobref uptagne och af dem ingångne obestämda skyldigheter (d v s att utföra ett obegränsat antal dagsverken) betala något årligt arrende af sina heman och derjemte fullgöra blott visse bestämda äckor, som icke kunde för Indelningshafvaren undvaras". Det som inte kunde undvaras var att varje hemman varje år skulle: hämta, hugga och såga 2 ²/₃ famnar ved, uppskära och hemköra 200 lass torv, köra ut 30 försvarliga lass gödsel, spinna 6 marker tågor eller 10 marker blånor samt köra en långäcka om fem mil. Dessutom skulle bönderna gemensamt bärga allt hö och köra säden till Malmö och Landskrona. Bönderna ville visserligen ha fast arrende men "trodde sig icke alldeles kunna ingå i villkoren". Framförallt var det vedkörningen och arrendesummans storlek man reagerade på. Faxe konstaterade att något ytterligare i ämnet inte kunde göras utan hälsade dem "att på det vanliga sättet utgöra sin skyldigheter, vara flitige och arbetssamme och icke gifva anledning til missnöje".
Bönderna vräks
Under 1800-talets första decennier hade många kronobönder fått möjlighet att på förmånliga villkor friköpa sina gårdar. De gårdar som i motsats till Östra Torn låg direkt under kyrkan hade fått sina dagsverksskyldigheter omväxlade i fasta arrendeavgifter.
Bönderna i Östra Torn ansåg att de skulle betraktas som kronobönder och anhöll 1838 hos Kungl. Maj:t om att få friköpa sina hemman. Begäran avslogs och bönderna svarade med att säga upp allt arbete på Östra Torn 1.
Biskop Faxe fick leja ut skördearbetet men erhöll tillstånd att utmäta kostnaderna för detta av de bägge bönder som betraktades som ledare. Med hänvisning till arbetsvägran sa Faxe 6 dec 1838 upp alla bönderna till avflyttning fardagen (14 mars) 1840. Bönderna överklagade och i ett brev till Rosenquist af Åkerslund utber man sig hjälp i processen eftersom: "här i orten vågar ingen vårda den fattige mot den allt förmående prydligt dekorerade prelaten". I brevet redogör man också för den skedda utmätningen: "Den 23 maj infann sig [på] vår ort fogdeskrivaren hos oss och sedan den höga herren med den omänsklighet, som är honom anburen, uttog vad Konungens befallningshavandes genom kammarkollegii utslag stadfästade beslut innehöll, varvid han i männens frånvaro sökte sig genom konstgrepp in till den sjuka hustrun och skrev annan mans tillhörighet - på andra ställen bröt ut pannor, stående på eld och allt sålunda af honom uttagit bortförde genast, åstadkom en allmän förskräckelse och sen han på detta sätt per surprise gjort sig till herre kallade han oss tillsammans i byns skolhus och där lämnade oss kammarkollegii utslag med vidfogad befallning, att i morgon mangrant infinna oss hos honom med förbud att i förening klaga".
Det rådde ingen tvekan om att bönderna förfarit juridiskt oriktigt och Faxes beslut stod sig även i högsta instans. Sju av bönderna vägrade att flytta varvid Faxe begärde handräckningshjälp. I sina "Lundaminnen" berättar N P Osberg: "En dag i slutet af mars 1840 infinna sig hos dem kronofogden Håkansson, ett par tre länsmän och ännu fler fjerdingsmän för att bringa utslaget i verkställighet. Det föll naturligtvis de stackars arrendatorerne svårt att lemna sina penater. Sålunda hände på mer än ett ställe, att de utdrifne invånarne, så fort kronobetjeningen aflägsnat sig, bröto upp de tillspikade dörrarne och sökte åter taga sina hem i besittning. Det var en strid pro aris et jocis.
De utsläppte kreaturen sprungo vilsne omkring på åkrarne. Säden slogs ut på täcken utbredde på marken. Det hela utgjorde ett trist sceneri det der, och snö, som fallit natten förut, ökade effecten. En hop studenter, som begifvit sig ut till skådeplatsen, togo, som man kan förstå, öppet partie af bönderne och beredde lagens verkställare så många svårigheter i förrättningen som möjligt. Baron G Gyllenkrook, som vid tillfället var dit utrest, sökte vid hemkomsten att hos biskopen utverka någon eftergift för de tredskande bönderne, men utan synnerlig framgång. Några fingo likväl åter tillträda sina hemman, andra icke." Händelsen skildras också i C A J Raabs bok "Om statkarlssystemet" 1847: "Förf. varsnade då sjukliga och ålderstigna personer af begge könen, hvilka utburos från deras fordna hem, och lades på bolstrar på kringliggande åkrar. Bönderna rotade sig då tillsammans, och förbittringen var så stor, att ordentligt upplopp befarades." Efter vräkningen fick bönderna bli undantagsmän. Faxe upplät åt var och en, mot dagsverksskyldighet, ett tunnland som han fick bebygga. Flera av de små tomterna längs Utmarksvägen kan ha tillkommit vid detta tillfälle.
Hoveriet upphör 1856
Faxe dog 1855 och efter honom blev den konservative Henrik Reuterdahl biskop. Reuterdahl hade en längre tid varit domprost och under sitt enda år som biskop, innan han blev ärkebiskop, hann han med att avskaffa hoveriet, varom han skriver i sina memoarer: "Till Lunds biskopsstol hörde inkomster af flera slag. Bland dem var afkastningen af ett stort jordagods. (...) Godset utgjordes af omkring 2000 tunneland till aldra största delen förträfflig jord, helt nära Lund. Denna jordrymd var fördelad i 24 lotter, hvardera af några och sjuttio tunneland; hvartill kom den lika stora hufvudegendomen, Helgonagården. Denna tillika med en af de andra lotterna brukades af biskopen sjelf, men ej med eget folk och egna dragare, utan med den arbetsstyrka, som fanns på de öfriga lotterna, hvilka, om jag rätt minnes, till några och fyrtio bönder voro bortstadda.
Det hufvudsakliga, som städjehafvarne af omkring 1850 tunneland erlade, var det arbete, som behöfdes för brukandet af omkring 150 tunneland. Derjemte betalte de årligen en jordskyld af några hundrade riksdaler och utgjorde något småarbete - gatsopning, vedhuggning, linhäckling m m. Sådana villkor skulle, vill det synas, hafva gjort dem mycket förmögna. Men raka motsatsen ägde rum. Till arbetet för biskopen commenderades vida flera personer - drängar och pigor - än som behöfdes. I stället för att arbeta kunde de öfverlemna sig åt lättja, brännvinssupande, åt liderlighet. Det arbete, som för husbonden behöfdes, blef antingen ogjordt eller icke gjordt i rättan tid. I synnerhet ägde mycken försumlighet rum vid den vigtiga skörden. Dertill kom, att bönderna när som helst kunde från egendomen aflägsnas. De aflägsnades icke så sällan, när rättaren med eller utan skäl med dem var missnöjd. Af detta kan förstås, huru välstånd för dem var nästan omöjligt. Det var allom veterligt, att allmogen på biskopsgodset var både i economiskt och moraliskt hänseende den sämsta på hela skånska slättbygden. Deremot blefvo biskopens rättare i hast ganska förmögna. De hade bönderna i sin makt och förstodo att deraf begagna sig. Hela denna ordning hade redan under Faxes lifstid förtrutit mig. Jag hade en gång med den gamle derom talt, men blifvit afvisad. Sjelf biskop, ville jag försöka, om ej både för mig sjelf och för bönderna något bättre skulle kunna åstadskommas. Jag gick i råd med sakkunnigt folk, samlade bönderna, lät besigtiga deras ägor, uppgjorde förslag, dem jag och andra ansågo billiga, skydde varken omak eller kostnader och kom efter mycket trassel, mycket bråkande, hvarunder både allvar och undfallenhet behöfdes, till ett för alla önskligt slut. Brukarne fingo mot mycket billiga villkor sina hemman på bestämd tid. De skulle derföre utgöra arrende i säd, hvilken de blefvo berättigade och förpligtade att lösa efter årets markegång. Beloppet var så måttligt att för de flesta jordarne dubbelt, för många tre- eller fyrdubbelt kunde gifvas.
På accordet söktes och vanns kunglig stadfästelse. Ett par år efter dess ingående fick jag af samtlige bönderna en adress, i hvilken de tackade mig för det att jag genom åtgärden beredt deras jordiska välstånd. Genom densamma voro mina inkomster ökade med värdet af omkring 1000 tunnor säd, hälften råg, hälften korn. Och det oaktadt tror jag icke, att den tacksägelse, som till mig öfversändes, var alldeles oförtjent." Den enda dagsverksskyldighet som därefter återstod för bönderna var att köra fram grus, framförallt för vägunderhållet. Torparna i trädgårdshusen hade dock fortsatt dagsverksskyldighet fram till 1926 då den omräknades i pengar.
Bebyggelseutveckling
Före skiftet var Östra Torn en bitvis mycket tät radby. Flera av gårdarna låg sammanbyggda i rader. Detta torde åtminstone till delar avspegla en förhållandevis sen klyvning av enskilda hemman. Jämfört med de andra byar på Lundaslätten var det en relativt liten andel av gårdarna som flyttades ut vid skiftet, klart under hälften. Framförallt innebar skiftet en utglesning av bebyggelsen och eventuellt kan man förmoda att byn därigenom återfördes till ett äldre utseende.
Efter skiftet kom bebyggelsestrukturen i byn att bestå i det närmaste oförändrad i 170 år. Antalet husmanshus har i stort sett hållit sig oförändrat, även om placeringen eventuellt kan ha varierat något. Av gårdarna har två försvunnit. Nr 10 brann 1899 och därefter sambrukades hemmanet under några år med nr 17 på Utmarken. När gården 1904 åter fick egna byggnader förlades dessa en bit ut på ägorna. Gården nr 5 flyttades senast 1880 ut på sina marker.
Vid skiftet hade gårdarna i byn erhållit vardera ett skifte öster om Utmarksvägen. De utnyttjades framförallt för bete och höskörd, men efterhand som djurhållningen minskade styckades de av och kom att bilda egna brukningsenheter. De fick dock behålla samma nummer som modergården vilket har lett till att flertalet av gårdsnumren har dubblerats, arkivforskaren till förtret.
Första delningen skedde 1822 och gällde nr 12 och två år senare medgav biskopen att ett undantagshus fick uppföras på lotten. Utmarkens första gård uppfördes 1834 då arrendatorn till nr 17 fick lov att lämna sin yttre plan till en annan brukare. Gården kom sedan att heta Nygård. På 1850-talet hade i stort sett samtliga utmarkslotterna erhållit egna brukare. På utmarkslotterna uppfördes så småningom också ett antal undantagshus belägna ute vid Utmarksvägen. Även "trädgårdstorpen" vid Getingevägen förtätades successivt.
Vid tiden för skiftet bestod varje gård av fyra sammanbyggda längor utgörande boningslänga, stallänga och två loglängor. Taken var halmtäckta och väggarna av korsvirke med kline- eller råstensfyllning. Bönderna hade skyldighet att hålla gårdarna bebyggda och i gott stånd och med vissa mellanrum synades husen. Husen tillhörde dock gården och normalt fick arrendatorn ingen ersättning för husen då han frånträdde arrendet. Byn har brunnit helt eller delvis vid ett flertal tillfällen vilket lett till att merparten av gårdarna i byn har förnyats flera gånger under 1800-talet. Så småningom började den sammanbyggda fyrkanten att lösas upp och boningshusen blev friliggande med gårdsbyggnaderna framför sig i formen av ett U. Korsvirket fick vika för teglet. Först skedde det i boningshusen som på 1860-talet alla var uppförda i tegel. På 1890-talet hade också halmtaken allmänt ersatts av papp eller spån. Under samma decennium blev det också vanligt att vid nybyggnad slopa en loglänga så att gårdarna blev trelängade. Istället inreddes en loge ovanpå stallet.
Än idag präglas byn av den moderniseringsvåg som gick över boningshusen på 1940-talet. Taken täcktes med eternit och man satte in ospröjsade tvåluftsfönster. Interiörerna moderniserades och istället för de gamla bakugnarna och skafferierna installerades badrum och moderna kök. Arrendatorernas byggnadsskyldighet upphörde 1946 och istället övertogs ansvaret av stiftet.
Under 1930-talet erbjöds innehavarna av husmanshusen att friköpa sina fastigheter, vilket de också gjorde. Idag domineras den äldre bebyggelsen i byn av det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet. Ett par byggnader har dock en äldre prägel.
Det sociala livet
Vid skiftet 1814 avsattes en tomt i byn till skol- och fattighustomt. Först 1847 tycks skolan ha uppförts, men redan 1873 flyttade den över till en ny byggnad på nr 14:s marker vid Getingevägen. Den kompletterades 1910 med en mera påkostad byggnad i rött maskinslaget tegel med mönstermurningar. Skolan lades ned 1949 och under 50- och 60-talet fanns där ett värdshus med namnet La Strada. Sedan 1970 driver landstinget en specialskola där. Det ursprungliga skolhuset blev kommunalhus och församlingshem för Lunds landsförsamling. På vinden fanns ett par rum för fattiga. Lunds stad förvärvade 1953 tomtmarken och huset revs 1964. På tomten uppfördes istället ett från St Södergatan "utflyttat" korsvirkeshus. Planen öster om kommunalhuset användes tidvis för dans och midsommarfester. Där låg också Krämarehålet, en damm där bönder på väg in till Lund stannade till för att skölja av landsvägsdammet från hästarna innan de kom in till staden. Dammen fylldes 1949 men ersattes av en branddamm på i stort sett samma plats. Den i sin tur fylldes 1986 för att inga barn skulle gå ned sig.
Länge fanns det två smedjor i Östra Torn, en i byn och en uppe vid Getingevägen på gränsen mellan nr 9 och 11. Den sistnämnda var i bruk till 1956 och den i byn till 1962. Därutöver fanns det endast några enstaka hantverkare såsom snickare, sadelmakare och skomakare. Antalet varierade med åren, men framförallt bodde de uppe vid Getingevägen. På nr 1:s marker vid Utmarksvägen låg Rödahus, en brädklädd korsvirkeslänga. Där framlevde väverskan Anna Månsson (f 1853) sitt liv och hon var verksam långt in på 1900-talet.
Efter det att gårdarna i byn styckat av lotterna vid Utmarksvägen var helgårdarna i "Utbrytningen" vid Getingevägen större och betraktade sig som något finare. Ofta var det också dit nyheterna kom först. Arrendatorn till nr 14 Brunnshög anlade på 1880-talet ett mejeri som lades ned när andelsmejeriet kom 1908. Han bedrev spannmålshandel och 1884 startade han ett mälteri och ännu finns kölnan kvar. Vid Getingevägen låg också slaktarebostället som drevs av Nils Kristensson.
Staden tar över
Att hela byn hade en ägare medan brukarna endast arrenderade marken och byggnaderna fungerade länge som en konserverande faktor och har i hög grad bidragit till att byns ålderdomliga struktur bevarats ända in på 1960-talet. I samband med att området exploaterades har dock samma förhållande verkat i rakt motsatt riktning. Det har varit lätt för staden att bara ha en markägare att förhandla med och i osedvanligt hög grad har gamla gränser utplånats. Det första större ingreppet i byn skedde 1953-54 i samband med motorvägsbygget då staden köpte bl a nr 16 och byns marker längst i väst skars av från resten av byn. Lunds expansion fick myndigheterna att kasta ögonen på byn och i två omgångar, 1964 och 1970, förvärvade staden större delen av byn och dess marker. Ett första förslag till dispositionsplan för området förelåg 1965 och efter en revidering kunde det tas av stadsfullmäktige 1967. Området norr om byn reserverades för drygt 3000 studentbostäder, medan det söder om byn skulle bli ca 1350 vanliga bostäder. Målsättningen var att själva bykärnan skulle bevaras och fredas från genomfartstrafik. En viss kompletteringsbebyggelse kunde ske men gårdarnas ekonomibyggnader skulle om möjligt bevaras och användas som hantverks-, samlings- och föreningslokaler. Området söder om byn byggdes ut 1968-71. Norr om byn tillkom studentbostadsområdet i öster 1973, medan den västra delen byggdes ut med villor 1978.
För själva bykärnan presenterades 1970 ett stadsplaneförslag ritat av Bent Jørgen Jørgensen. Byn skulle kompletteras med 26 enfamiljshus. Merparten av den äldre bebyggelsen skulle bevaras och ekonomibyggnaderna företrädesvis användas för allmänna ändamål, bl a en bykrog. Förslaget vållade debatt och från flera håll, bl a så småningom från socialdemokraterna, framfördes att byn skulle lämnas orörd. I en motion 1971 slog också socialdemokraterna larm om det kontinuerliga förfall byggnaderna befann sig i. Som en kompromiss mellan de stridande viljorna upprättades ett nytt stadsplaneförslag, antaget 1975, med en något lägre exploatering även om lägenhetsantalet hade ökats till 35-40 stycken. I planen angavs noggrant vilka hus som skulle bevaras och det påpekades att kompletteringsbebyggelsen måste detaljstuderas och anpassas efter varje särskild gård.
Nya stridigheter
När väl nybebyggelsen skulle komma till stånd kom ärendet att kantas av fullmäktigedebatter, överklaganden till kammarrätten och som krona på verket en polisutredning. Det utgör ett intressant studieexempel över inomkommunala stridigheter där stadsarkitektkontoret bevakade stadsplanens bevarandeintentioner medan fastighetskontoret i egenskap av fastighetsförvaltare renodlade de ekonomiska aspekterna.
Fastighetsnämnden beslöt 1982 att nybebyggelsen skulle upphandlas genom en s k totalentreprenadtävling i vilken sju byggföretag deltog. Dessförinnan hade man dock rivit ett par av de ekonomibyggnader som enligt stadsplanen borde bevaras. Tävlingen var uppdelad i två bitar. Först poängsattes de föreslagna husens kvalitéer, uppdelat på ett antal olika delmoment, därefter den ekonomiska delen och det förslag som fick den högsta totalsumman vann.
Den utseendemässiga delen vanns överlägset av Wihlborgbyggen, men totalsegrare blev Kullenbergs med ett förslag ritat av Fritz Jaenecke arkitektkontor. Genom att överskrida den i stadsplanebeskrivningen angivna lägenhetsytan fick man in så pass många fler lägenheter att den förbättrade ekonomin mer än väl uppvägde de medelmåttiga utseendepoängen. I ett första skede beslöt fastighetsnämnden att frångå tävlingen och istället anta Wihlborgs förslag. Efter ett antal turer kom dock Kullenbergs till utförande och nybebyggelsen uppfördes 1985-86 i kommunens regi. Under 1986 och åren närmast därefter genomförde kommunen en basrenovering av de flesta av de kvarvarande ekonomibyggnaderna. Fram till 1967 hade de flesta gårdarna i byn djuren kvar även om jordbruket då var i avveckling, och ännu 1984 sprang det höns på byvägen och åkrarna närmast byn plöjdes. Idag är det hästarna som sätter sin prägel på byn även om det ännu finns en ko på 4H-gården.
Att byn så länge varit i kyrklig ägo medför att den berörs av ett rikt men något svåröverskådligt arkivmaterial. Däremot finns det ej uppgifter i de Lundaarkiv som annars brukar vara mest lätttillgängliga. Uppgifter om byggnadsår o dyl i den följande beskrivningen bygger framförallt på muntliga uppgifter insamlade på 1940- och 60-tal, kompletterade med en del uppgifter från syneprotokoll. Historiken bygger i hög grad på två utmärkta studier över byn, men ännu döljer sig mycket i arkiven och än är byns slutgiltiga historia inte skriven.
Litteratur
- Ek 1970
- Jeppsson 1982
- Jeppsson 1984
- Ingers 1971
Bevaringssynpunkter
Den gamla bymiljön är idag så pass hårt klämd av såväl de omgivande bostadsområdena som nybebyggelsen i byn, att den får anses ha ett begränsat kulturhistoriskt värde, som framförallt ligger i att byn utgör en påminnelse om ett äldre kulturlandskap. För de kringliggande bostadsområdena utgör dock byn en så betydande tillgång att det får anses angeläget att så långt som möjligt slå vakt om den gamla bymiljön. Då byn har bevarats med hänvisning till att den utgör ett rekreationsområde för omkringliggande bostadsområden är det rimligt att ställa större krav på tomtmarkens utformning än normalt.
- Frånsett smärre uthus skall den äldre bebyggelsen bevaras och underhållas på ett sådant sätt att dess karaktär inte förvanskas. Önskvärt vore om boningshuset på f d nr 4 kunde återföras till ett äldre utseende genom avlägsnande av eterniten på gatufasaden.
- Merparten av fönster- och dörrsnickerier är från 40-talet. Vid byte av dessa kan man med fördel återgå till äldre modeller. De skall utföras i trä och täckmålas, dock ej i vitt. Taken var tidigare täckta med papp eller spån. De nuvarande eternittaken ansluter väl till husens karaktär och bör bibehållas.
- Byvägen torde utgöra byns ålderdomligaste element. Den skall hållas grusad, och bör i görligaste mån hållas fri från olika typer av gatumöbler.
- Grönskan bl a i form av häckar och väl uppvuxna träd utgör ett väsentligt miljöskapande inslag. Häckarna får dock ej bli så höga eller täta att de avskärmar den äldre bebyggelsen från byvägen. Ett traditionellt växtmaterial bör väljas medan t ex tujor och taggbuskar inte har i byn att göra.
- Om möjligt bör gårdsplanerna åter stensättas och de bör hållas så fria som möjligt från lekredskap o dyl. *Väsentligt är att närmiljön omkring de nya husen inte utformas så att radhuskaraktären understryks.
- Östra Torn är inte bara byn. Gårdarna kring Utmarksvägen och till delar längs Getingevägens gamla sträckning ingår i ett kulturlandskap som är väl värt att vårda.
Hela byn utgör en fast fornlämning och särskilt finns det skäl till uppmärksamhet vid grävningsarbeten inom kv Faxejorden och del av kv Gatehusen.
