Vägstenar - Järnvägens och bilens miljöer i Lunds kommun
Det har sedan åtminstone 1600-talet funnits en mängd olika vägstenar som har erbjudit resenären och statsmaktens företrädare olika typer av information och ibland även vila. Här nedan behandlas milstenar, väghållningsstenar, gränsstenar, minnesstenar och vilstenar.
År 1649 utfärdade drottning Kristina en Krogare- och Gästgifware Ordningh, som bland annat föreskrev att landets större vägar skulle mätas och förses med milstenar. Vägmätningen utgick från residensstaden och stenar placerades vid varje mil, på vägens högra sida, räknat från denna stad. Den tidens mil mätte 10 689 meter och var alltså något längre än dagens.
De första milstenarna var ofta gjorda i trä och placerade direkt i marken. De blev inte långvariga. Under 1700-talet blev det vanligare att miltavlan placerades i ett fundament av kallmurad sten. Fördelarna var uppenbara då fundamentet visade den rätta platsen även om själva miltavlan skulle vara borta och milstenen blev naturligtvis mer synlig med ett fundament. Efter en ny gästgivarförordning 1734 skulle även varje halv och fjärdedels mil märkas ut. Nu sattes det även upp milstenar utefter en del mindre härads- och sockenvägar. Längs större vägar och då särskilt i vägkorsningar skulle det också sättas upp vägvisningsskyltar som angav åt vilket väderstreck olika orter låg samt avståndet till desamma.
Under 1800-talet ersattes många milstenar och miltavlor av nya i järn. Helmiltavlorna var mer påkostade än halv- och fjärdingstavlorna. De varierade dessutom i utformning beroende på vilket härad de var placerade i. På 1880-talet förlorade milstenarna sin betydelse då meterreformen infördes och nuvarande mätsystem ersatte det gamla. En milsten intill Dalbyvägen, den äldre sträckningen öster om Linero, har påträffats. Den är i sten och har angivelsen halvmil (syftande på avståndet, knappt fyra kilometer, till Lund, eller så är den flyttad?).
Bönderna hade sedan medeltiden varit skyldiga att röja och bygga vägar, med en arbetsinsats motsvarande jordinnehav. Med gästgivarförordningen 1734 pålades de även underhållet. Vägarna delades upp mellan bönderna och varje lott markerades med en sten. Väghållningsstenarna som markerade sträckorna fick olika utseende eftersom väghållaren själv eller någon annan i trakten tillverkade dem. I de flesta fall finns uppgifter om vägsträckans nummer, by eller gård och ibland väghållarens initialer, mantal samt sträckans längd. Uppgifterna höggs in eller målades på stenen. I Lunds kommun har endast en väghållningssten återfunnits, vid Skrivaremöllan strax norr om Torna Hällestad. Det är en ovanligt välbevarad miljö med stenvalvsbro, allé samt vattenkvarn med möllarebostad.
Ibland kan man finna resta stenar eller flyttblock med inskriptioner som ska informera eller bringa den förbipasserande till eftertanke. Det kan vara om något som hänt på platsen, eller – vanligare – själva vägbygget. Det var särskilt vanligt på 1920- och 30-talen att så kallade AK-vägar markerades med minnesstenar. Vid Tvedöra finns en militär minnessten och till Lunds 1000-årsjubileum sattes en minnessten upp vid Eklunden intill Hardebergaspåret.
Gränsstenar kan också vara ett slags minnesstenar, då de ofta satts upp i samband med någon gränsförskjutning eller annan gränsändring. I Lunds kommun sattes det exempelvis upp gränsstenar isamband med att Stora Råby 1952 inkorporerades med Lund och de markerade då Lunds kommuns nya gräns. Dessa gränsstenar sattes upp i själva gränsen vid utfartsvägarna och finns kvar längs Dalbyvägen, Sandbyvägen, Svenshögsvägen, Kävlingevägen, vägen Värpinge-Önnerup och vägen Stora Råby-Bjällerup. Även längs (fd) Riksväg 15 och vägen ut mot Fjelie borde det ha satts upp dylika gränsstenar På en av dem har det senare satts upp en liten skylt som upplyser att detta var Lunds kommungräns fram till 1974.
Mer udda är de så kallade vilstenarna, eller hållstenar som de också kallas ibland. Det var stenar där man av någon anledning vilade sig och kunde bestå av en mer eller mindre tuktad sten med flat ovansida, ibland med ryggstöd av andra stenblock. Möjligen hängde de ihop med skjutslinjer och var ett slags hållplatser. De kunde också användas då en likkista skulle bäras till kyrkan. Kistan ställdes på stenen och bärlaget pustade ut en stund. Ofta bjöds det då på en sup. I Lunds kommun finns en sådan här vilsten, Stensoffa nordväst om Krankesjön. Den består av ett antal stenblock, har ryggstöd, är U-formad och har lätt plats för ett bärlag. Om det finns någon liknande vilsten i Skåne är oklart, men strax norr om länsgränsen, i Älmhults kommun, finns en vilsten av ungefär samma typ i Vägla.
Någon fullständig inventering av vägstenar har inte gjorts inom detta arbete, och är nästan en omöjlig uppgift. I så fall skulle man behöva undersöka dikesrenar längs alla vägar i Lunds kommun. Milstenar, väghållningsstenar, vilstenar och andra äldre vägstenar betraktas enligt Kulturminneslagen som fasta fornlämningar och skyddas enligt 2 kap.
Särskilt kulturhistoriskt värdefulla vägstenar
- Vilsten, Stensoffa
- Väghållningssten, Skrivaremöllan
- Gränsstenar på Höjebro
- Gränsstenar från 1952 längs Sandbyvägen, Dalbyvägen, Bjällerupsvägen, Svenshögsvägen, Kävlingevägen, Önnerupsvägen
- Minnessten, Tvedöra
- Milsten, Dalbyvägen
