Vägar tillkomna före 1800-talet - Järnvägens och bilens miljöer i Lunds kommun
När de första vägarna uppstod vet vi inte exakt, men ett lokalt nät av stigar måste ha uppstått då befolkningen blev jordbrukare och allt mer bofast för cirka 5 000 – 6 000 år sedan. I takt med att landskapet koloniserades uppstod ett mönster av stigar och enkla vägar.
Avbildningar av vagnar på bronsålderns hällristningar och mossfunna trävagnar visar att man använde både två- och fyrhjuliga vagnar och kärror redan under bronsåldern. Detta betyder att det måste ha funnits regelrätta vägar under denna tid, men de är i dag svåra att identifiera i landskapet eftersom de har tillhört en nu försvunnen samhällsstruktur. Förmodligen har man utnyttjat åsryggar och ådalar och undvikit sankare marker och starkt kuperad terräng. Rester av detta vägnät möter oss i de så kallade hålvägar som hittats på flera håll. Någon arkeologisk undersökning av funna hålvägar är inte gjord i Lunds kommun. Vissa av dessa färdstråk ligger troligen till grund för dagens vägnät.
Under loppet av järnåldern och medeltiden blev landskapet fullt koloniserat, vilket framgår i utbredningen av medeltida kyrkor och byar. Ett nät av vägar och stigar fanns kring varje by och förband bebyggelsen med åkern, ängen, utmarken, vattendragen och vadställen samt omgivande byar. I Lunds kommun är det ofta inte mer än några kilometer mellan kyrkorna och byarna, möjligen med undantag av den sydöstra delen. Det kan antas att i en fullåkerbygd som Lund har vägsträckningarna under äldre historisk tid i hög grad sammanfallit med vägnätet som det såg ut fram till 1800-talet.
Ett mer systematiskt uppbyggt vägnät etablerades i och med en framväxande statsmakt. Även stadsbildningar krävde ett fungerande vägnät för transport av varor, arbetskraft och militär. För tunga transporter var oftast vägar på vatten att föredra, eller om möjligt vintervägar med släde. Även den kristna missionen var beroende av ett väl utbyggt och fungerande vägnät. De större och viktigare kommunikationslederna, knutpunkterna och vadställena förbättrades i syfte att underlätta kristendomens spridning.
En tes som förts fram är att Lund uppstått vid en sådan vägkorsning. En väg har kommit söderifrån (Uppåkra) och passerat Höjeå över Höjebro. Vid Stortorget har vägen förgrenat sig med en väg österut (V och Ö Mårtensgatan – Dalbyvägen) mot Dalby. Från Stortorget har vägen fortsatt norrut och förgrenat sig efter Norrtull med en väg mot nordväst (Kävlinge) och en väg mot nordost och övergången av Kävlingeån vid Getinge bro. Detta mönster framträder tydligt om man jämför äldre kartor som Gerhard Buhrmans Skånekarta från 1684 och Skånska rekognosceringskartan från 1815 med dagens kartbild.
Försvenskningen på 1600-talet innebar att vägunderhåll och trafik reglerades genom statliga direktiv och förordningar. På lämpliga avstånd anlades gästgivargårdar och skjutsstationer, vilka samordnades med postväsendet. Sverige hade blivit en europeisk stormakt med centralstyrning vilket avspeglade sig i vägnätet. Nu tillkom de första riks- eller landsvägarna som i huvudsak syftade till att underlätta transporter av soldater och krigsmateriel till utskeppningshamnar. De första milstolparna tillkom i samband med dessa väganläggningar. Systemet med milstolpar preciserades och även stolpar med halvmil och kvartsmil sattes ut under 1700-talet. Ytterligare förbättringar på 1700-talet var att alla allmänna broar i Skåne skulle byggas i sten. Broar i trä fortsatte dock att vara det vanligaste långt in på 1800-talet.
Adeln kom också att påverka vägnätet. Efter reformationen förlänades stora delar av kyrkans jättelika jordinnehav till adeln. Stora godskomplex växte upp, och där spelade vägarna en viktig roll. Flera långa vägar kan löpa spikrakt mot den kärna som godset utgör. Många gånger är vägarna kantade av alléer, där träden kan vara flera hundra år gamla. I Lunds kommun ses detta exempelvis vid Björnstorps och Toppeladugårds gods.
