Stora Råby kyrka

Från bevaringsprogram
Bårhuset hanteras separat.
Stora Råby 33:18
Stora raby kyrka.png
Stora Råby kyrka
Information
NamnStora Råby kyrka
AdressStora Råby byaväg
Byggnadsår1200-tal
ByggherreIngen uppgift
ByggmästareIngen uppgift
ArkitektIngen uppgift
Kulturhistorisk värderingKulturhistoriskt värdefull byggnad
Gavel.
Grinden från 1858.
Grinden från 1890.

Den lilla spritputsade, vitkalkade kyrkan ligger mitt i byn på krönet av den öst-västliga grusås bytomten är utlagd på. På 1801 års karta ligger kyrkogården inklämd mellan gårdarna nr 7 och 8, som bägge ägdes av domkyrkan. Själva kyrkan ligger ute på bygatan, medan kyrkogården synes inkräkta på gårdsplanen till nr 17 norr därom.

Kyrkan är uppförd av tegel, troligen omkring år 1300 eller under 1200-talets senare del. En del inmurat byggnadsvirke i koret kan stamma från en föregångare i trä. Det rakslutna koret är förmodligen något äldre än långhuset och kan ha uppförts emot en äldre kyrka. Kyrkan hör från början ha varit oputsad. Under senmedeltid/1600-tal målades den rosa. Senare fick den en gulvit färg. 1727 putsades och vitkalkades tornet och 1743 vitkalkades kyrkan i sin helhet både ut- och invändigt. Koret har under takfoten en fris bestående av en trappad gesims, en indragen sågtandslist och ett enkelt tegelband. Gaveln smyckas av tre höga, upptill lätt spetsbågiga blinderingar. Långhuset har strax under takfoten ett försänkt band, åt norr även en trappad gesims, och i väster fanns tidigare en rund blindering. I väster hade långhuset två tegelportaler, en åt norr och en åt söder, och förmodligen var norrväggen ursprungligen fönsterlös. Åldern på det tvärställda tornet och vapenhuset framför långhusets sydportal är något osäker, men förmodligen är de från 1400-talet. I norra respektive södra tornmuren fanns tidigare två stora, motställda portaler. Valven i långhuset dateras av en inskription till 1528, medan de i koret är något äldre. I bågen mellan långhusets valv sitter ett litet tegelansikte med träkolsögon, som betraktar dem som kommer in kyrkan. Vid en större reparation 1770 blev "Tornet på södra sidan nedtaget och ånyo uppmuradt 15 aln", därav ankarslutens årtal. Frånsett vapenhuset har hela kyrkan blytak, först omnämnt 1742. Fönsterna förstorades 1773 och ett nytt togs upp mot norr. Ytterligare ett norrfönster tillkom 1844 och samtidigt sattes de nuvarande järnbågarna in, levererade av smedmästare Dreyer i Lund.

Ett förslag 1840 att bygga till kyrkan vållade strid inom församlingen. Sedan professor C G Brunius hävdat det olämpliga i att genom en dylik tillbyggnad helt förstöra den gamla kyrkan föll dock förslaget. De bägge strävpelarna väster om tornet, som idag ger kyrkan dess karaktäristiska utseende, tillkom vid en av Brunius ledd renovering 1843, då det konstaterades att tornet hade "en ganska betänklig öfverlutning åt väster". Tornets lutning har påståtts bero på oförsiktig grustäkt väster om kyrkan. Vid en renovering 1909, ledd av Theodor Wåhlin, uppfördes ett nytt vapenhus mellan och under strävpelarna, medan det gamla vapenhuset inreddes till sakristia. Inredningen förändrades och altaruppsatsen från 1588 flyttades till Historiska museet i Lund. Vid samma tillfälle upptäcktes ett antal kalkmålningar.

Den lätt kuperade kyrkogården omges på tre sidor av en stenmur som i söder ansluter till byvägen. Mot väster är den fortfarande kallmurad, medan övriga sidor har fogats med cement. Söder om kyrkan finns ett antal äldre gravvårdar i kalksten. 1810 mättes kyrkogårdsmuren upp och varje gård blev i förhållande till sin storlek tilldelad ett visst antal alnar i underhållsskyldighet. På en stämma 1835 beslutade man utvidga kyrkogården österut, den gamla "ringmuren" skulle repareras och utvidgas kring den nya delen. Dessutom skulle vackra kyrkogårdsportar av ek anskaffas. Ytterligare tre gånger har kyrkogården utvidgats, åt norr 1864, åt väster 1889/94 och ännu en gång mot norr 1929. Järngrindarna vid den östra ingången sattes upp 1858. Grindstolparna och de västra grindarna, tillverkade av Carl Holmbergs gjuteri i Lund, tillkom 1890.

Litteratur

  • Jansson P, 1998