Sammanfattning - Järnvägens och bilens miljöer i Lunds kommun
Vägnätet har en mycket lång historia och är tillsammans med kyrkorna de äldsta anläggningar som ännu brukas. En stor del av vägnätet i Lunds kommun, både i och utanför staden, har medeltida anor, eller är ännu äldre. Vägarna som sådana har förstås ändrats, men de ligger kvar i ungefär samma sträckning. Ibland har helt nya vägar tillkommit, men de gamla finns då kvar bredvid i det gamla läget. Även broarna har lång kontinuitet. Brospannet som sådant kan förvisso vara modernt men broarna ligger ofta i gamla lägen. Namn som Höjebro, Vadmöllan eller Kvinnevad minner om detta. Vägstenar och alléer är andra anläggningar som hör till de äldre vägmiljöerna. Även gästgiverier hör dit, men uppfattas kanske oftare som lantlig restaurang med traditioner och i ”genuin” miljö. Under 1900-talet skedde omfattande förändringar av vägnätet, som en anpassning till bilismen. Vägar breddades, rätades och fick nya beläggningar. Skjutsstationer och gästgiverier ersattes av bensinstationer och motell. Vägunderhållet, som tidigare legat på bönderna, övertogs av statliga verk. En mångfald av bilverkstäder och bilvaruhus uppfördes. Dessa anläggningar, till stor del tillkomna i samband med massbilismen efter andra världskriget, har inte samma beständighet som vägarna. Det är snarare så att 50 år får anses som en ansenlig ålder för en bensinstation eller bilverkstad. I Lunds kommun finns få äldre bilmiljöer.
Järnvägarna har nyligen passerat 150 år. Efter ett halvsekel med optimistisk nybyggnation kom en lång period med minskande spårburen trafik. Bana efter bana nedlades och på 1960–70-talen såg det riktigt nattsvart ut. Sedan dess har järnvägstrafiken hämtat sig och numera finns det planer på att både återuppbygga banor och anlägga nya. Man kan mycket väl tänka sig spårburen persontrafik till Dalby och kanske Veberöd, men till Kongsmarken och Silvåkra har nog sista tåget gått för all framtid. Där banvallarna finns kvar har de blivit populära gång- och cykelleder. Gamla stationshus och banvaktsstugor har kunnat ändras till bostäder, medan det varit svårare att finna nya användningsområden för exempelvis godsmagasin och lokstallar som nästan undantagslöst rivits. Kommunikationsmiljöerna är en del av vårt gemensamma kulturarv och handlar om hur vi över tiden rört oss i landskapet och till dels format det. Vissa sträckor, miljöer eller anläggningar finns kvar, andra är borta och nya tillkommer. Det är en pågående process, men vägen eller järnvägen leder inte bara framåt. Vägarnas historia sträcker sig långt bakåt, järnvägarnas till 1800-talet och massbilismens till 1950-talet.
Denna rapport behandlar kommunikationsmiljöer med fokus på de anläggningar som hör ihop med järnvägarna och bilismen. Rapporten har skrivits som en del i Lunds kulturmiljöprogram och bildar underlag för en antikvarisk bedömning av kommunikationsmiljöernas kulturhistoriska värde.
