Kulturhistoriskt värde - Järnvägens och bilens miljöer i Lunds kommun
”Lunds stadsmiljö utgör ett unikt kulturarv som ska värnas och vårdas. Tidsskikt från alla tidsåldrar ska finnas representerade i staden. Byggnader och miljöer från olika tidsåldrar respekteras utifrån sina värden. Vid förändringar ska platsens historia tillmätas en särskild betydelse.” Detta är hämtat från inledningen till Värna och vinna staden: fördjupning av översiktsplanen för staden Lund och visar hur det vi i dag betraktar som kulturmiljöer har skapats ur olika socialhistoriska och kulturhistoriska processer. Kulturmiljöarbetet innebär med andra ord att förvalta den historia som finns avspeglad i platserna omkring oss. Många av dessa miljöer kan också inrymma stora estetiska värden. Andra är kanske mindre anslående, men kan ändå vara viktiga att bevara eftersom de speglar viktiga historiska skeenden.
Med kulturhistoriskt värde avses all den information som finns lagrad i miljön runt omkring oss. Dessa miljöer fungerar som ett historiskt källmaterial där man kan studera exempelvis olika tekniska, ekonomiska, sociala och kulturella aspekter. Varje tid producerar sina särskilda miljöer, sina kulturarv, vars utformning präglas av rådande samhällsförhållanden. På så vis skapar varje tidsepok sina specifika karaktärsdrag. Mängden information som en miljö har är därför beroende av hur välbevarade dessa karaktärsdrag är. Karaktärsdrag framträder tydligare i hela miljöer än i enstaka objekt och detta underlag lyfter därför fram anläggningar där de historiska sammanhangen framträder tydligt.
Av de anläggningar och miljöer som valts ut som särskilt kulturhistoriskt värdefulla har en främre gräns satts vid 1975 för att få ett tillräckligt historiskt perspektiv. Bebyggelse och anläggningar tillkomna efter 1975 har således inte värderats utifrån ett kulturhistoriskt perspektiv, vilket innebär att dessa vid en framtida översyn kan komma att klassificeras som värdefulla. Uppfattningen om vad som är kulturhistoriskt värdefullt präglas av strömningar i den egna tiden och är på så vis tidsbunden. Framtiden kommer att se annorlunda på 1980- eller 90-talets kommunikationsmiljöer.
I detta underlag redovisas bebyggelse, anläggningar, miljöer samt väg- och järnvägssträckningar som bedöms vara särskilt värdefulla från kulturhistorisk synpunkt. Gemensamma kriterier har varit att de:
- uppvisar en äldre välbevarad karaktär
- ingår i en miljö och inte betraktas som enskilda objekt
- löper i ursprunglig sträckning
- ursprungliga funktioner fortgår eller tydligt går att utläsa
- har ett högt arkitektoniskt eller konstnärligt värde
- har ett högt byggnads-/anläggningstekniskt värde
- går att koppla till viktiga samhällsprocesser
- berättar något om sin tid
Gemensamt för kommunikationsmiljöer är att de förändras i samband med att trafiktekniska förhållandena förändras. För järnvägarna är detta mycket tydligt. Där det bedrivs järnvägstrafik har de enskilda trafikplatserna ofta förändrats avsevärt medan man kan finna en nästan intakt järnvägsmiljö där själva banan är borta. Vägarna, som har en mycket längre historia och som inte sällan sträcker sig bakåt till medeltiden eller äldre, är det framför allt kontinuitet och läge som är signifikant. Många vägar har dock rätats, breddats och ibland även flyttats något så att de historiska sammanhangen inte framstår som så tydliga i landskapet.
Utpekade väg- och järnvägsmiljöer skall illustrera den transporttekniska utvecklingen, från stig till motorväg, från oxkärra till snabbtåg. Anläggningarna är dokument som berättar om samfärdsel med skilda trafikslag och från skilda epoker. Kort och gott, hur man rest!
Om en anläggnings eller miljös kulturhistoriska värden har identifierats och redovisats finns ökade möjligheter att hävda dessa i den kommunala planeringen och bygglovshanteringen genom tredje kapitlet Plan- och bygglagen (PBL). Den är ett kommunalt redskap som reglerar hur samhället skall planeras och bebyggas på ett sätt som tillgodoser såväl det allmännas som den enskildes intressen. PBL ger även skydd åt kulturmiljöer, huvudsakligen genom följande tre paragrafer:
