Kobjer - Här bor man - Bostadsområden i Lunds kommun 1945-2005

Flygfoto från 1962 med flerbostadshusen på Kobjer i förgrunden. Källa: Kulturen KM85976.1164.

Kobjer - Särskilt värdefull bebyggelse gulmarkerad.

Kobjersvången var jordbruksmark fram till början av 1900-talet då två av ägorna styckades upp och det byggdes 15 bostadshus, flertalet parhus. Här anlades också ett mindre järngjuteri och ytterligare bostadshus tillkom på 1920- och 30-talen. I generalplanen 1936-42 föreslogs en utbyggnad av Kobjersvången med trevåningshus på kullens topp och småhus på sluttningarna. Därefter gjordes flera olika planförslag, bland annat av Fred Forbat och Carl-Ossian Klingspor med niovånings punkthus på backkrönet. När byggandet kom igång 1954 var det efter en plan som mest liknade det ursprungliga generalplaneförslaget.

LKF och privata byggmästare uppförde trevånings lamellhus i gult tegel och med sadeltak. Flerbostadshusen var i huvudsak gaturelaterade i likhet med det närbelägna bostadsområdet vid Byggmästaregatan. Stadsplanens bestämmelser förordade en enhetlig arkitektur, något som ytterligare förstärktes av att Ingeborg Hammarskjöld-Reiz varit arkitekt för alla flerbostadshusen (liksom för dem vid Byggmästaregatan), oavsett om det var LKF eller privata byggmästare som var uppdragsgivare.

Området byggdes efter den traditionella kvartersstadsprincipen med ett kontinuerligt, kvartersomslutande gatunät och med bebyggelsen längs gatorna. I hörnet Slåttervägen-Kobjersvägen anlades ett stadsdelstorg – en anspråkslös men solig och vindskyddad plats där de bastanta gula tegelhusen bildar fond åt Liss Ericssons skulptur ”Huset”. Småbutiker och ett postkontor fanns inrymda i bottenvåningarna på flerbostadshusen.

I norr och väster uppfördes villor och radhus och här hölls 1958 bostadsutställningen ”Bo i Lund”. Det var Harry Karlsson som presenterade en modifierad variant av Selvaaghusen – de tvåvånings radhus han byggt på Rådmansvången och presenterat med stor framgång på utställningen ”Bo 54”. På Rådmansvången hade husen haft fasader av eternitplattor, denna gång valdes tegel. Sammanlagt byggdes fem längor med HK-radhus, som de kallades när de lanserades på Kobjer. Harry Karlsson byggde även 20 parhus i rött tegel vid Husmansvägen. Dessa var inte så olika radhusen och var ritade av samme arkitekt, Lennart Sandin. Även några andra av Lunds byggmästare var inblandade i utställningen: Erik Rehn byggde fyra låga radhus i kvarteret Bonden och Nils Tatis Andersson ställde upp tre prefabricerade villor, tillverkade av hans företag Ekaverken på Papegojelyckan.

Mitt i området anlades en liten gröning, Kobjesparken, med förgreningar in mellan husen. Även söder och väster om området anlades det ett grönbälte som buffert mot det företagsområde som växte upp längs den nedlagda Lund-Bjärreds Järnväg. Banan låg delvis kvar och var en av anledningarna till att det överhuvudtaget planerades för industrier här. I östra delen av stadsdelen anlades offentliga verksamheter som en skola (Kobjersskolan riven och ersatt med bostäder kring 1990), och i mitten på 1960-talet ett daghem. Här uppförde Landstinget även ett så kallat spädbarns- och upptagningshem i två rödteglade längor. Husen ritades av Ingeborg Hammarskjöld-Reiz och uppfördes 1952-53. Anläggningen är nedlagd sedan länge och huslängorna är genom HSB ombyggda till bostäder samt kompletterade med en länga i söder och ett längre och högre bostadshus ut mot Kaprifolievägen.

Kobjer byggdes ut 1954-58 och blev som så många andra grannskapsenheter från den här tiden något av ett eget litet samhälle, avgränsat från övrig bebyggelse. För Kobjer förstärktes detta av att området endast trafikmatades från Öresundsvägen samt att det låg på en höjd i det i övrigt flacka landskapet. De topografiska förutsättningar utnyttjades således för att ge området en egen identitet och särprägel, något som till stor del gått förlorat genom att området inte längre är omgivet av jordbruksmark.

Under de senaste 20 åren har det skett en del förändringar på Kobjer, att servicen utglesats betydligt framstår väl som det tydligaste exemplet för de boende. En del äldre bebyggelse har ritvits till förmån för nybyggnation och viss bebyggelse har tillkommit på mark som tidigare varit grönytor och park. I samband med att Västkustbanan byggdes ut till dubbelspår 2005 så inlöstes enstaka fastigheter närmast intill järnvägen och revs.

Slåtterbacken
Slåtterbacken
Kobjersparken
Kobjersparken
Kobjersparken
Kobjersparken
Kobjersparken

Bebyggelseenhetliga områden

Kvarteren - Solbacken, Slåttern, Sådden, Grödan

Den enhetliga lamellhusbebyggelsen i dessa kvarter kan ses som fortsättning på området längs med Byggmästaregatan. Båda områdena ritades av Ingeborg Hammarskjöld-Reiz, som med säker hand placerade in husen i gaturummet och gav dem en omsorgsfull detaljutformning. Byggnaderna är i stort sett lika varandra, men genom att förskjuta fönstren i höjdled eller att markera trapphusen med en putsad yta i fasaden undviks enformighet.

Karaktärsdrag

Lamellhusen i gult tegel och röda tegeltak är typiska exempel på 1950-talets nyrealism. Lika tidstypiskt är dominansen av tvårumslägenheter, vilket var den normala barnfamiljsbostaden. Karaktäristiskt är att husen är byggda längs gatorna, så att man fått en stadsmässig karaktär med tämligen slutna gaturum. Hustypen skulle fortsätta att vara populär, åtminstone bland byggherrarna och byggbolagen, fram till mitten av 1970-talet, men då placerade i andra typer av planstrukturer och med bilfria områden. Lamellhuset i tre våningar framstår som det främsta exemplet på svenskt folkhemsbyggande från 1930-tal till 1970-tal, därefter försvann denna långlivade hustyp nästan helt ur nyproduktionen.

Särskilt värdefull bebyggelse