Bispen 9
| Bispen 9 | |
 Universitetsbiblioteket | |
| Information | |
|---|---|
| Namn | Universitetsbiblioteket |
| Adress | Helgonavägen 2 |
| Byggnadsår | 1902-07/1933-36/1954-57 |
| Byggherre | 1902 Lunds universitet, 1933 Kungl. Byggn.styrelsen |
| Arkitekt | Alfred Hellerström, 1937 Ärland Noreen, 1954 Klas Anshelm |
| Kulturhistorisk värdering | Kulturhistoriskt värdefull byggnad |
Byggnaden i rött tegel med rikliga inslag av vit kalksten vilar på en hög suterrängvåning i prickhuggen granit. Den är symmetriskt uppbyggd med markerade mitt- och sidorisaliter. Fasaden ovan suterrängvåningen indelas i två nivåer av en markerad våningslist. Den nedre delen är något tyngre och i anslutning till de små fönsterna i entresolvåningen finns flera horisontella kalkstensband. Fasadens övre del har utformats som en enhet med hjälp av fönsterna, som placerade i något försänkta partier, är sammanknutna till enheter tvärs över de skilda våningarna.
Profilerad gesims i sten och därunder rundbågefris. Skifferklätt sadeltak med en rad små, trekantiga takkupor i plåt och senare takfönster. På skilda ställen i fasaderna kalkstenar med trepassbågar. Markerat mittparti med stort anlagd trappa. Fernissad entrédörr med stora, svartmålade smidesbeslag. Över entrén en balkong, buren av stenkonsoler varav den i mitten utformats som en mansfigur.
Byggnaden har karaktären av en borg, som vakar över bokskatterna, och uppvisar flera olika stildrag. Nygotiken gör sig gällande i risaliternas trappstegsgavlar, med blinderingar, och fönsterarrangemanget. De stora gjutjärnsfönsterna som sammanknutna över de skilda våningsplanen har en utpräglad vertikalitet, är en variant av nygotiken som känns igen från amerikansk varuhusarkitektur på 1880-talet. De markerade horisontalerna hör renässansen till, medan nationalromantiken avslöjar sig i valet av "äkta" material, tegel och natursten, istället för t ex puts. Dörrarnas nyckelskyltar slutligen är utformade i renaste jugend. Foajén är kryssvälvd med kolonner och pilastrar murade i tegel, dock med baser och kapitäl huggna i kalksten. Kapitälen har en originell utformning med akantusblad och naturalistiska fåglar. Innanför foajén låg läsesalen försedd med ett galleri i naturfärgat trä. I övergången mot en del takbjälkar konsoler med skulpterade manshuvuden som har en klar gotisk prägel. Även de övriga publika utrymmena såsom expedition var förlagda till bottenvåningen medan servicefunktioner som bokbinderi, packrum och även en vaktmästarebostad förvisades till suterrängvåningen. De övre våningarna upptogs i huvudsak av bokmagasin.
Universitetsbiblioteket hade 1690 fått disponera ett par rum i Lundagårdshuset och 1883 hade man övertagit hela huset samt även Kuggis som låg omedelbart öster om Lundagårdshuset. Lokalerna ville ändå inte räcka till och arkitekt Henrik Sjöström fick därför i uppdrag att rita en större tillbyggnad på Kuggis plats.
Anslag för tillbyggnaden beviljades 1897 och samma år revs Kuggis. Efter rivningen uppstod det bland Lunds befolkning en kraftig opinion mot planerna på ett nytt hus i Lundagård och stadsfullmäktige erbjöd sig att skjuta till 50 000 kronor om universitetet valde en annan plats. Ett antal lägen diskuterades, bl a Clemenstorgets östsida, men till slut fastnade man för Helgonabacken. Inte heller det läget var invändningsfritt. Man reagerade mot skövlingen av den gamla parkanläggningen och anförde även det olämpliga i att placera biblioteket med dess dyrgripar så långt bort från stadskärnan och utan tillgång till reguljär polisbevakning. Ett förslag till en ny biblioteksbyggnad upprättades 1898 av arkitekt Alfred Hellerström. De beviljade pengarna räckte dock inte till och förslaget fick omarbetas, bl a ströks en absidformad läsesal på baksidan. Att läsesalen i ett sent skede av planeringen flyttades är troligen orsaken till att den inte markerar sig i fasaden vilket man hade kunnat förvänta sig. Även en del andra detaljer ändrades. I ursprungsförslaget hade entrén en mera renodlad nygotisk utformning med skulpterat överstycke medan risaliterna avslutades med valmade gavlar.
Man tänkte sig att utrymmet i det nya huset skulle räcka till ca 1950, i början av 20-talet var huset fullt. Ett utbyggnadsförslag upprättades 1923 av Hellerström, men det förverkligades lika lite som ett förslag av A Salomon-Sörensen 1931 som ansågs vara för vidlyftigt. Istället uppfördes 1933-36 ett fristående boktorn i fem våningar bakom UB. Tornet var putsat med sockel av naturstensplattor och förbands med huvudbyggnaden av en bred gång i markplanet, innehållande en mindre läsesal, och en frihängande glasgång på tredje våningen. Tornet var beräknat att räcka i tjugo år, men när man hade flyttat in så var det fullt. Tornet var dock förberett för att kunna byggas på till fjorton (!) våningars höjd. I 1948 års generalplan för universitetet bedömdes dock påbyggnaden som ekonomiskt, estetiskt och praktiskt ogenomförbar.
Nästa stora utbyggnad skedde 1954-57 efter ritningar av Klas Anshelm, och den kom helt och hållet att kapsla in boktornet. Tornet förstorades i plan åt tre håll så att det bands samman med huvudbyggnaden, och det omgavs med lägre byggnadsdelar i en till två våningar. Suterrängvåningen är klädd med prickhuggen granit medan väggarna därovan är murade i rött tegel. På nordfasaden i två våningar ligger varannan fönsteraxel något försänkt och har mönstermurade fönsterbröstningar. På övervåningen är fönsterna mellan de försänkta partierna utformade som gluggar. Fönstersnickerier i teak. Centralt på fasaden ett vindfång klätt med prickhuggna granitplattor. "Torndelen" har små kvadratiska fönster som förskjutits ett halvt steg mellan varje våningsplan. I tillbyggnadens bottenvåning anordnades nya läsesalar och expeditionslokaler, med en takhöjd på sex meter. Vid samma tillfälle gjordes den ursprungliga läsesalen om till utställningsrum. I sin lågmäldhet tar Anshelms tillbyggnad ändå upp flera drag från den gamla byggnaden. Materialen är de samma och t o m typen av tegelförband är det samma, dvs kryssförband. Även motivet med fönsterna som knyts samman i vertikalled till en enhet som sträcker sig över flera våningar känns igen.
I den nya läsesalen lades 1972 in ett relingsförsett mellandäck som gav ytterligare 400 m² golvyta. Under de senaste decennierna har UB:s kontinuerligt ökande lokalbehov inte längre kunnat lösas på Helgonabacken och delar av samlingarna såsom kursbiblioteket och tidningarna har därför fått flytta ut. På teknisområdet färdigställdes 1977 UB2 för naturvetare, tekniker och medicinare.
Litteratur
- Örtengren, Per: Historiska notiser kring Lunds universitets byggnads- och markfrågor., Gleerup, Lund 1951, Ur Lunds universitets historia, 0500-6929 ; 1Lunds universitets årsskrift. Första avdelningen, Teologi, juridik och humanistiska ämnen, 99-0507131-8 ; 46:5 (swe). Libris 1442662.
- Gerle, Eva: Lunds universitetsbiblioteks historia fram till år 1968, Almqvist & Wiksell international, Stockholm 1984, Acta Universitatis Lundensis. Sectio 1, Theologica, juridica, humaniora, 0459-9969 ; 42Ur Lunds universitets historia, 0500-6929 ; 7 (swe). ISBN 91-22-00656-7. Libris 8347693.
- Arkitektur nr 7-1979
- Gierow, Krister: Från Lundagård till Helgonabacken: en bilderbok om Lunds universitetsbibliotek, Allhem, Lund 1957 (swe). Libris 656164.
