Bispen 1
| Bispen 1 | |
 Biskopshuset | |
| Information | |
|---|---|
| Namn | Biskopshuset |
| Adress | Biskopsgatan 1 |
| Byggnadsår | 1842-45, gårdshus 1955 |
| Byggherre | Lunds universitet |
| Arkitekt | 1842-55 C G Brunius |
| Kulturhistorisk värdering | Kulturhistoriskt värdefull byggnad |
Fasad i rött tegel med inslag av gult tegel i friserna. Slät sockelvåning, därovan indelas fasaden av smala lisener mellan varje fönsteraxel. Markerad mittaxel utformad som en risalit som avslutas med en trappstegsformad frontespis som innesluter ett runt fönster. "Risaliten" markerar trapphusets läge och har smala, rundbågade fönster med fin spröjsning. Våningsfris bestående av dubbla, motställda rader av små rundbågar. Gesims med sågtandsskift i gult tegel och därunder en fris med större rundbågar som skär varandra. På gavlarna har friserna getts en något annorlunda utformning med inskrivna trepass. Skorstenar med sågtandsskift i krönen. Vitmålade tvåluftsfönster med lösa innanfönster, i sockelvåningen något mindre, blyspröjsade fönster av senare datum.
Ursprungligen uppfördes huset av universitetet för de fysiska, kemiska och zoologiska institutionerna. Universitetet hade 1841, för första gången efter grundläggningsperioden, beviljats ett byggnadsanslag för uppförande "af sådane ännu saknade byggnader, som funnos mest behöflige". Uppdraget att ansvara för uppförandet av det nya huset gick till professorn i grekiska C G Brunius som hade skaffat sig en viss ryktbarhet som arkitekt och byggmästare, och som vid denna tid även var universitetets rektor. Tanken var att förlägga det nya huset till Paradisgatan, men efter påpekande av universitetskanslern sökte man sig en "friare" placering och inköpte för ändamålet av sämskmakare J Söderberg den s k Söderbergska lyckan, eller som den kallades på 1704 års karta Per Ewerdtz lycka. Det var ett litet område som låg inklämt mellan Hyphoffslyckan och Helgonagården precis utanför stadsvallen, till delar faktiskt på den gamla vallgravens plats.
Brunius ansåg att Sandgatan var den vackraste och rätaste gatan i staden och trodde att då gatan i ena änden avskars av "domkyrkans herrliga korutsprång" så skulle resultatet bli ganska inbjudande om "en ansenlig och prydlig byggnad i ädel medeltidsstil" uppfördes i andra änden.
Den nya institutionsbyggnaden uppfördes i en av Brunius introducerad medeltidsromantisk tegelarkitektur som han tidigare bl a hade använt sig av i sitt eget bostadshus vid Kiliansgatan. Sin uppfattning om medeltida arkitektur hade Brunius skapat sig vid renoveringen av Lundagårdshuset, och biskopshusets markerade mittrisalit kan ses som en översättning av Lundagårdshusets trapptorn. Att Lundagårdshuset inte var från medeltiden utan renässansen blev han först senare medveten om. Brunius var noggrann med att påpeka att lisener: taklister osv inte endast var dekorationer utan även fyllde en rent konstruktiv funktion. Med hjälp av de förstyvningarna var det möjligt att göra väggarna betydligt mycket tunnare än vad som var brukligt. Vid sin granskning av ritningarna framförde överintendentämbetet en viss tvekan till att i nittonde århundradet bygga i medeltidsstil, men ansåg att om denna stil skulle tillämpas så skulle det ske konsekvent och huset därför förses med trappgavlar. Man ansåg det också olämpligt att dekorationerna på långsidorna och gavlarna skilde sig åt. Brunius blev inte svaret skyldig och fick - så småningom - som han ville.
Interiören är uppbyggd kring ett trapphus och har en klassiskt sexdelad plan medan den för institutionsbyggnader så vanliga mittkorridoren fick utgå av utrymmesskäl. Sockelvåningen disponerades av fysikerna medan kemisterna placerades på mellanvåningen. För att zoologerna på tredje våningen skulle kunna montera upp sina stora skelett hade den getts en höjd av 4,12 meter.
Snart stod det klart att det nya huset var för litet för framförallt zoologerna och de tre institutionerna skulle inte heller stanna länge i det nya huset. Ett nytt biskopshus hade 1845 färdigställts (nuvarande Historiska Museet), men den åldrige biskop Faxe vägrade att flytta dit. Efter ett tag ansågs huset också för stort. På förslag av universitetet beslutade man därför att byta hus, vilket skedde 1849. Bägge parter ansåg sig ha vunnit på bytet. Universitetet fick ett större hus som låg närmare de övriga institutionerna. Kyrkan fick ett biskopsboställe som var billigare att underhålla och möblera och som dessutom låg intill biskopens ladugård på Helgonabacken. Brunius fick 1851 uppdraget att anpassa byggnaden till sitt nya ändamål. Till sockelvåningen förlades kök och diverse ekonomiutrymmen samt rum för hemmavarande söner. Den egentliga bostadsdelen låg på mellanvåningen och till delar på övervåningen, som i övrigt upptogs av representationslokaler. Biskop Faxe flyttade aldrig in och huset hyrdes ut under några år. Efter vissa ytterligare förändringar flyttade hans efterträdare Henrik Reuterdahl 1855 in i huset. Det hade då 21 boningsrum varav 10 med papperstapeter och 7 med vävklädnad. Där fanns 15 kakelugnar och fönsterna i sockelvåningen var försedda med träluckor. Interiören har genomgått ett antal förändringar, framförallt i samband med biskopsbytena, men är ännu välbevarad med många äldre detaljer. Till de ursprungliga kakelugnarna hör troligen en vitglaserad som har en figurplatta med vapenmotiv. Redan efter ett år efterträddes Reuterdahl av Thomander som lät inreda en festsal på tredje våningen. Då Flensburg 1865 blivit biskop byttes det ursprungliga tegeltaket ut mot skiffer och framför fasaden mot Sandgatan sattes ett grindparti upp i en, enligt Brunius, narraktig medeltidsstil. Det var ett gotiserande järnstaket mellan röda tegelpelare och 1906 kompletterades det av Th W åhlin, i enlighet med originalmodellen, längs med omgivande gator. Av staketet kvarstår en mindre del mot Helgonavägen medan det övriga på 1930-talet byttes ut mot ett enklare järnstaket mellan pelare av kalkstensplattor, även det ritat av Wåhlin. Festsalens nuvarande kassettak med påkostade dekorationsmålningar av Svante Thulin tillkom 1898-99 i samband med Gottfried Billings utnämning till biskop. Samtida är förmodligen salens två grönglaserade kakelugnar i nyrenässans med figurplattor föreställande Martin Luther och Gustav II Adolf. Vindfånget i tegel framför huvudentrén, med en oljad pardörr som i medeltidsromantisk stil bl a dekoreras av ett pergamentrullemotiv, kan ha uppförts vid samma tillfälle. I samband med utnämningen av Edvard Rodhe genomgick huset 1925-27 en större renovering, efter ritningar av Th Wåhlin, varvid bl a den gamla huvudtrappan i trä byttes ut mot en i kalksten.
Liksom det övriga borgerskapet i Lund bedrev biskopen före industrialismens genombrott ett omfattande självhushåll. Därför uppfördes 1855 en lång ekonomibyggnad längs den nordöstra tomtgränsen. Den innehöll bl a brygghus, bakugn, vagnsport, drängkammare, stall, avträden och gödselstad. Byggnaden är uppförd i rött tegel med ett valmat sadeltak, ursprungligen tegelklätt men nu skiffertäckt. Gesimsen består av två sågtandsskift i gult tegel åtskilda av ett koppskift. På taket tre skorstenar med sågtandsskift i krönet.
Litteratur
- Grandien 1974
- Kristenson 1990
- Löwegren 1953
