Arkivet 1
| Arkivet 1 | |
 Arkivet 1 | |
| Information | |
|---|---|
| Namn | Landsarkivet |
| Adress | Arkivgatan 1, Dalbyvägen 4 |
| Byggnadsår | 1901-03 omb 1970-71 |
| Byggherre | K Maj:t och Kronan, 1970 Kungl. byggnadsstyrelsen |
| Arkitekt | Carl Möller, 1970 Bernt Nyberg |
| Kulturhistorisk värdering | Kulturhistoriskt värdefull byggnad |
Anläggningen bestod ursprungligen av en administrationsvilla, orienterad mot kvartershörnet, och en magasinslänga utmed Dalbyvägen. Mellan dem fanns en låg förbindelsegång, som revs vid ombyggnaden 1971.
Villan i rött maskinslaget tegel har närmast en medeltidsromantisk stil. I framförallt fasadernas övre delar och i anslutning till fönsterna rikliga inslag av profiltegel och tegel glaserat i brunsvart. Byggnaden har en T-formad plan. Tvåvåningsdelen ut mot kvartershörnet innehöll tjänsterum och expeditionslokaler samt på övervåningen en vaktmästarbostad. I den vinkelställda delen fanns forskarnas läsesal. Entren är placerad på gaveln mot gatan i en mittrisalit som övergår i en tornuppbyggnad. Rundvälvd dörr av blårnålad panel med stora smidesbeslag. Över dörren ett skärmtak i metall med konstfullt utförda smideskonsoler. Flertalet av fönsterna på kontorsdelen är kopplade två och två och i omfattningarna ingår såväl profiltegel som glaserat tegel. Längs fönsternas underkant glaserade tegellister, den på bottenvåningen liksom fönstersmygarna avtäckta med skiffer. Sadeltaken är klädda med svart skivplåt. I gesimsen ingår flera sorters profiltegel och under den ett fält med mönstermurningar i glaserat tegel. Fältet avslutas nedåt av en list med profiltegel som följer fönsternas kontur. Gavlarna på läsesalen har en snarlik uppbyggnad men domineras av de stora rundbågade fönsterna. Gavelspetsarna är även de mönstermurade och kröns av vindflöjlar i smide. Där finns också ett par dekorativa ankarslut. Efter ombyggnaden inrymmer byggnaden bokbinderi och konservering samt lunchrum. Interiören var betydligt enklare än exteriören men i fd läsesalen finns under taket en målad fris med kända namn.
Den ursprungliga magasinslängan påminner i materialval och detaljer i hög grad om administrationsvillan, men stilen är snarast italiensk renässans. De markerade, något förhöjda sidorisaliterna på bägge långsidorna ger byggnaden en lätt H-formad plan. De har också egna valmade takfall som är vinkelrätt ställda mot huvudaxeln, vilket bidrar till att alla sidorna känns likvärdiga. Bottenvåningen är sluten med små stickbågiga gjutjärnsfönster, kopplade två och två. Bottenvåningen pryds även av dekorativa ankarslut i jugend. Övervåningen är betydligt rikare dekorerad, speciellt i anslutning till gesimsen. Den domineras av stora rundbågade, småspröjsade gjutjärnsfönster som är uppdelade i två sektioner, vilket avspeglar att våningen invändigt egentligen motsvaras av två plan. Fönsterna knyts samman av ett kalkstensband och mellan fönsterna runda blinderingar vars bottnar enligt ritningarna skulle prydas av målade vapensköldar. Vid ombyggnaden inreddes bottenvåningen till tjänsterum medan andra våningen blev forskarsal och tredje föreläsningssal och magasin.
I planerna från 1900 skisserades även en framtida utbyggnad med ytterligare en magasinslänga lagd symmetriskt i förhållande till den andra så att de tre byggnaderna skulle bilda ett Y. Ett förslag till den andra magasinslängan ritades också av Theodor Wåhlin 1912. Det kom dock inte till utförande lika lite som en del senare förslag. I början av 60-talet var utbyggnadsbehovet akut och 1964-65 presenterades ett förslag av Bernt Nyberg med en ny magasinslänga vinkelrätt mot den gamla. Han tänkte sig också en framtida expansion med ytterligare två längor så att en sluten magasinsgård bildades. Efter ytterligare bearbetning innefattande bl a reducering av fönsterbanden uppfördes det nya magasinet 1970-71.
Den nya magasinslängan är uppförd i rödbrunsvart tegel med brett utstrukna fogar. Trots sin närmast brutala enkelhet uppvisar byggnaden ett stort antal omsorgsfullt utformade detaljer. Arkitekten har tagit fasta på byggnadens funktion och betonat de slutna murarna. De är uppdragna så högt att de helt skymmer motfallstaket och murkrönen är till synes inte avtäckta. Murytan blyts endast av ett par smala fönsterspalter i anslutning till två av hörnen samt centralt på gaveln en smal, vertikal fönsterspalt i husets hela höjd. För att ge fönsterna karaktären av snitt i en muryta har glasen placerats invändigt utan synliga karmar. För att mildra mötet med den gamla byggnaden har hisstornet och det rundade trapptornet förlagts utanför den norra gaveln och knyts samman med den av glaspartier. De stora rostfärgade fläktarna med sina långsamt roterande blad har getts en medvetet exponerad placering. Efter utbyggnaden rymde arkivet 16 km handlingar.
Historik
Landsarkiven är arkivmyndighet för statliga myndigheter och institutioner som verkar på kommunal eller regional nivå, men där finns även många enskilda arkiv och företagsarkiv. Tidigare hade varje myndighet själv ansvarat för förvaringen av sina arkivalier men utrymmesbrist och svårigheter för forskarna att få tillgång till handlingarna ledde till att man vid 1800-talets mitt började diskutera inrättandet av särskilda arkiv. Den uppenbara vanvård som förekom på flera håll oroade 1888 års riksdag i den grad att man anhöll om åtgärder för bättre handhavande av arkiven. Pga utrymmesbrist och för att arkiven inte skulle ligga för långt ifrån de myndigheter som skulle utnyttja dem föreslog riksarkivarien inrättandet av ett antal landsarkiv. I första hand skulle outnyttjade hus i statlig ägo användas. För de skånska landskapen föreslog riksarkivarien Katedralskolans utdömda byggnad, vilket dock avvisades. I Lunds stadsfullmäktige motionerade Martin Weibull 1896 om att staden gratis skulle ställa en byggnadstomt till förfogande om ett landsarkiv förlades hit. (Hans son Lauritz blev sedan den förste landsarkivarien i Lund.) Kort tid därefter skrev länsstyrelsen till staden i samma ärende. Det var Lunds funktion som stifts- och universitetsstad som gjorde att staden ansågs som lämplig för ett landsarkiv. Drätselkammaren tillstyrkte motionen då man tyckte att det var av stor vikt för staden att man fick emottaga "depoten för handlingar hvilka äro för provinsen historia av största betydelse", och av brandsäkerhetsskäl föreslog man en "fri plats där det kunde omgivas av planteringar".
Litteratur
- Landsarkivet i Lund 1987
