Stadsbildens framväxt/Stadsplanering i Lund 1600-1980. Idéer och verklighet/...mer än verkligheten kunnat tåla?
Varje stad tycks ha ett överskuggande stadsbyggnadsproblem, som stöts och blöts i decennier utan att man riktigt når fram till en slutgiltig lösning. Hit måste för Lunds del — om vi bortser från den flerhundraåriga genombrottstanken — Stortorget och dess omgivande bebyggelse räknas. Problemet har haft en stark symbolisk innebörd och spelat en stor roll arkitektoniskt sett. Vad gäller enskilda detaljer pågår diskussionen fortfarande, även om frågan 1968 fann sitt svar med den nya stadshallen, ritad av Klas Anshelm.
De olika tidpunkter, då ärendet aktualiserats, sammanfaller väl med perioder av nytänkande och framåtblickande. 1960-talet var en sådan men också 1930-talet och sekelskiftet. Låt oss börja där. I en tid som upplevt den stora kommunreformen 1862 och börjat skörda frukterna av industrialismens genombrott, krävdes något annat än det lilla anspråklösa rådhuset från 1841, ett arbete av Brunius. En ombyggnad av det tio år äldre stadshuset av Axel Nyström diskuterades men ansågs inte vara en god lösning.
Vid seklets mitt hade akademien börjat stärka sin ställning i byggnadsavseende. Kulmen nåddes med universitetshusets invigning 1882. Det kunde inte längre råda någon tvekan om vilken verksamhet i staden, som tydligast manifesterade sin vikt och betydelse. Det är möjligen också mot den bakgrunden, som man skall betrakta förslaget till nytt rådhus och det mottagande det fick.
I en bilaga till Lunds stadsfullmäktiges protokoll den 9 december 1898 kan vi läsa att 2.000 kronor avsatts dels till förslag till reglering av stadshustomtens byggnadslinjer och ny gata mellan Stortorget och Mårtenstorget, dels plan till ett på stadshustomten förlagt nytt kommunalhus. "Magistraten har härvid utgått från den uppfattning, att upprättandet af plan till en för staden så vigtig byggnad som dess kommunal- eller rådhus antingen bör göras till föremål för täflan eiler ock direkt anförtros åt någon af landets mera framstående arkitekter; och då tafling dels medför större kostnader, dels icke lemnar garanti för godt resultat, emedan arkitekter af allmänt erkänd duglighet i de flesta fall icke deltaga i täflingar, har magistraten beräknat anslagssumman efter det senaste alternativet." Efter detta kategoriska påstående överlät man åt byggnadsnämnden uppdraget att utse rätt person. Valet föll på en av de mest uppmärksammade i den yngre generationen, nämligen Stockholmsarkitekten Ferdinand Boberg.
I maj 1899 avlämnade byggnadsnämnden sitt yttrande till stadsfullmäktige åtföljt av Bobergs ritningar och kommentarer. Tre tomter, samtliga i stadens ägo, hade diskuterats, nämligen stadshustomten, området mellan domkyrkan och Stortorget samt Mårtenstorgets västra sida. Nämnden ansåg med klart uttalad motivering den först nämnda "ega obestridligt företräde". Ett kommunal- eller rådhus var från samhällssynpunkt, näst kyrkorna, stadens förnämsta byggnad och borde då också ha ett dominerande och centralt läge, menade man. "I Lund är Stortorget fortfarande stadens centralaste plats icke blott på grund av sin belägenhet utan emedan det bibehållit hela sin betydelse som stadens hjertpunkt och torde det icke vara staden värdigt, att utan viktiga skäl förflytta detsamma till en plats af sekundar betydelse, såsom Mårtenstorget. "Så stod då valet mellan torgets norr- och östsidor. Ekonomin fällde delvis utslaget. Stadens egen tomt i norr var otillräcklig för en byggnad av den storleksordning som avsågs och att inköpa de kringliggande ansågs tveksamt med hänsyn till kostnaderna. Å andra sidan fordrades "från estetisk synpunkt" — en byggnad här, "ty [tomternas) utläggande till en öppen plats skulle komma domkyrkan att visa en vid ett långt perspektiv allt annat än fördelaktig sida. Men den byggnad, som å tomterna må finnas, måste hafva en relativt neutral karakter. En monumental byggnad på tomterna skulle störande inverka på domkyrkan och sjelf lida under den massverkan, som kyrkan åstadkommer". Saken var avgjord. "Neutral karakter" var knappast lösenordet för den tilltänkta byggnaden, och monumentalitet var en självklarhet. Torgets östra sida var den enda tänkbara.
Med dessa utgångspunkter visade sig valet av Boberg rätt; hans förslag svarade helt mot förväntningarna och förordades "på det varmaste". Men Bobergs skäl att inte välja norrsidan var en annan än uppdragsgivarens och överraskar. Rådhusets huvudsida skulle nämligen "ovillkorligen //vetta mot domkyrkan och följaktligen [skulle] dess baksida //vändas mot Stortorget", vilket skulle "väsentligt minska värdet av (detsamma) som öppen plats" (skrivelse till byggnadsnämnden 1899). Boberg utvecklade inte sitt resonemang, men det måste nog tolkas så, att det hade varit opassande, ja närmast anstötligt, att rikta baksidan mot domen. Då hade polis- och brandstation samt rannsakningshäkte, verksamheter som skulle anslutas till rådhuset, blivit närmaste grannar till kyrkan. Mellan densamma och torget önskade Boberg istället en "något mindre, i grönska inbäddad byggnad för allmänt ändamål" — sedan all annan bebyggelse försvunnit. På så sätt möjliggjordes "en vy af Stortorgets östra fond redan från hörnet af Kloster- och Kyrkogatorna" samtidigt som domen bleve mera synlig från torget. Oblygt markerar här arkitekten sin egen byggnads roll i ett vidgat stadsrum. Med självskriven rätt skulle den dominera omgivningen.
Det förslag, som Boberg lämnade ifrån sig, visar ett rådhus med imponerande tyngd. Slutna murpartier kontrasterar mot det rikt utsirade mittpartiet med monumental trappa, stora fönster, balkong och klockprydd frontespis. Allt krönes av ett väldigt säteritak, valmat och spirförsett. Beställarna beskrev förslaget som "enkelt och värdigt", och menade att det "på ett mästerligt sätt [angav] byggnadens ändamål och [den] torde i alla tider komma ett erkännas såsom ett arkitektoniskt mästerverk". Vi kan konstatera att den symboliskt skulle ha blivit lika tydlig som Zettervalls monument åt universitetet. Men inte olikt många andra forslag stannade det på papperet.
Samma öde hade ett år tidigare drabbat vår stadsarkitekt. Det visar sig nämligen, att Jakobsson i april 1898 — oombedd? — utvecklat sin idé om ett rådhus, en medeltidsinspirerad variant. Och 1917 lämnade Fredrik Sundbärg ifrån sig en minst sagt drastisk lösning av problemet, då han lät det gamla stadshuset hamna i skuggan av en mäktig barockanläggning. Alla stora ambitioner till trots nölde man sig vid denna tidpunkt med en enkel tillbyggnad för att klara av de omedelbara lokalproblemen. Denna flygel mot Vårfrugatan, ritad av Jakobsson och uppförd 1909, inrymde bl a stadens häkte fram till 1938.
Når torgbilden ett antal år senare förändrades låg initiativet hos andra än kommunen. Den ombyggnad jag främst tänker på är Sydsvenska Kredit AB:s bankpalats. Detta står inte de outförda rådhusen efter i storlek och vittnar om vilka byggherrar, som nu trätt fram på arenan och med stor beslutsamhet och ekonomiska resurser börjat rubba det hittillsvarande mönstret i våra städers centrala delar. Denna byggnad har kommit att bli en av de mera omstridda i staden. Men de ansvarigas försyndelse — byggherrens, arkitektens, Theodor Wåhlin i detta fallet, och byggnadsnämndens, i vilken för övrigt Wåhlin sjalv satt som ledamot — var inte enbart skalan. Den var nämligen bruten 1915, det år då verket stod klart, med Nya Sparbanken i väster av A Hellerström och Skånska Handelsbankens hus av C Bergsten i Lilla Fiskaregatans mynning. Det stadsbyggnadmässigt okänsliga var i stället placeringen, nämligen på det problematiska området framför domen.
Till Wåhlins försvar skall dock sägas, att storleken inte var självklar. Mellan åren 1907 och 1910, då projekteringarbetet pågick, prövade arkitekten både två, tre och fyra våningar. Ett studium av de olika förslagen antyder att närheten till domkyrkan inte bara vållade problem utan även stimulerade fantasin. Här finns exempel på sådana medeltidsinspirerade detaljer som asymmetriskt placerade torn av olika utformning och en stadsmurliknande del, sammanbyggd med Liberiet. Man kan i sådana försök tolka arkitekten så, att han eftersträvade en arkitektoniskt tidsmedveten bankbyggnad i förening med längre bort liggande partier, som likt en organisk framvuxen medeltidsmiljö skulle klinga samman med domkyrkan. Men ett färdigt resultat hade sannolikt blivit mer än verkligheten kunnat tåla.
I stadsbilden rörde det sig alltså inte enbart om torget och dess angränsade kvarter utan också om platsen söder om domen. Låt oss stanna här ett ögonblick. Idéer och förslag har avlöst varandra, allt ifrån Bobergs fram till f d domkyrkoarkitekten C A Ackings. Däremellan ligger projekt av bl a Sven Backström och Leif Reinius, på 50-talet, och av Bengt Edman ett decennium senare. Alla bär spår av sin tid. Två arbeten skall jag lyfta fram, från 30-talet, och med två av Sveriges då mest uppmärksammade arkitekter som aktörer.
På våren 1937 mottog domkyrkorådet ett brev från byggmästare Harry Karlsson, där denne framställde sitt intresse för "iordningställandet av den ännu oreglerade tomtarealen närmast domkyrkan" — under förutsättning att domkyrkan ville sälja marken. Ärendet var val förberett genom Aron Borelius, vid den tidpunkten byggnadsnämndens ordförande. Borelius hade inte bara inhämtat biskopens och domkyrkorådets synpunkter angående innehållet i en ev byggnad utan också kontaktat professor Gunnar Asplund, Stockholm, vars preliminära skisser bifogats i brevet.
Vad innehållet beträffar stod det klart, att det borde vara nära förbundet med kyrkans intresse, t ex en församlingssal och ett "college för teologie studerande". Om arkitekturen formulerade sig byggmästaren så, aä den på samma gång borde vara ett levande uttryck för sin tid som organiskt underordna sig domkyrkan och Libertet. Bland Asplunds många uppmärksammade arbeten kan nämnas ett som framför allt vittnar om hans stora skicklighet i att foga nytt till gammalt, nämligen rådhusbyggnaden i Göteborg.
Brevet gav upphov till stor aktivitet från domkyrkorådets sida men inte i den meningen att man anammade propån utifrån. Rådets ordförande, domprost Brilioth, ställde sig helt avvisande såväl till tanken på uppgivande av mark som till Asplunds förslag. Om detta kan sägas att det med sin terrasserade uppbyggnad intog en i förhållande till omgivningen skalmässigt ödmjuk hållning, men att det i den valda funktionalistiska tidsdräkten knappast befann sig på rätt plats i staden.
Brilioth uttryckte saken så, att målet borde vara "att så vitt möjligt åstadkomma ett lugnt och kringgärdat område kring domkyrkan, något av en 'cathedral close' //Den skulle, såsom jag i fantasin ser densamma, bestå av en länga utefter Kyrkogatan, helst icke mer an två våningar hög// vidare en något högre länga längs gransen till Sydbankens område, samt en mindre flygel längs Kungsgatan".
Efter flera överläggningar i ärendet beslöt rådet att "hos professor Östberg göra en förfrågan, huruvida han vore villig att genom en rent preliminär skiss ge riktlinjer för frågans lösning". Utgångsläget för Ragnar Östberg, som tackade ja, blev ett annat. Här fanns domprostens tydliga anvisningar. Så blev det nya en komposition med rötter i det förflutna, inte i medeltiden men väl i klassicismen, här formulerad stramt och utan åthävor. Och byggnadskomplexet var just så slutet som Brilioth önskat. Släktskapet med Theodor Wåhlins kapitelhus vid Krafts torg, uppfört 1928, är påfallande. Varför uppdraget inte gick till honom, den dåvarande domkyrkoarkitekten, är en öppen fråga.
Lat oss stanna i 30-talet men återvända till Stortorget. När konsthallen invigdes 1957, och när teatern i det nya Folkets hus öppnades för allmänheten tolv år senare skall dessa tilldragelser ses som slutstenar i en långt utdragen process intimt förbunden med stadens lokalbehov i stort men framför allt stortorgsproblematiken. I början av 30-talet tillsattes två kommittéer, 1930 en "för utredning av fråga om uppförande av en konserthusbyggnad m m", 1931 en för "utredning av frågan om iordningställandet och ordnandet av Stortorget". Denna senare hade sin upprinnelse i en donation från stadens äldsta bank, Gamla Sparbanken, och avsikten med donationen var att "åvägabringa ett förnämligt konstverk" på torget. Två tävlingar utlystes. Den senare, Skulpturtävhngen, är i detta sammanhang mindre intressant än den första, som utlystes i oktober 1931 — "en allmän tävlan om förslag till ordnande och prydande av Stortorget samt till stadsplan, byggnader och byggnadsbestämmelser för vissa byggnadskvarter i Lund". I juryn satt expertis utifrån, stockholmsarkitekterna Hakon Ahlberg och Erik Lallerstedt, samt lokal sådan, inte oväntat konsthistorikerna Ragnar Josephson och Aron Borelius. I april 1932 kunde man ta del av deras arbete.
På ett sätt som saknar motsvarighet i dag uppmärksammades tävlingen i pressen. Så ägnade t ex Lunds Dagblad den 13 april hela första och sjätte sidan åt densamma. I inledningen konstaterade man att de 41 förslagen kunde särskiljas i dem "som i Lund se en storstad med vida planer och mäktiga byggnader, och dem, som ha sinne för en liten och gammalmodig stads speciella miljö. Det finns sålunda de, som, för att nu hålla sig enbart till Stortorget, av byggnaderna här endast bibehållit domkyrkan". Hit får raknas det inköpta förslaget "Grön kvist", som gjorde rent hus med det till torget omedelbart angränsande kv Svartbröder. Tvärs genom detta kvarter, i Svartbrödersgatans förlängning, går ett nytt stråk försett med särskilda parkeringsytor. For övrigt är kvarteret närmast att likna vid en park, i vilken några få parallellställda byggnader infogats.
Andra hade, som t ex förstapristagarna, "fått något speciellt lundensiskt intimt över sitt förslag, som gjorts med enkla medel, med mjuk accentuering och med verklig inlevelse i Lund". Bakom detta pris dolde sig stockholmsarkitekterna Peder Clason och Ture Wennerholm. Deras lågmälta bidrag innefattade en med rådhuset sammanfogad vinkelställd byggnad, under vilken trafiken till Mårtenstorget skulle passera. Juryn betonade framför allt det värdefulla i att torgbilden gjorts mera sluten "med en byggnad av sådana proportioner att den framhäver rådhusbyggnaden".
Två andra pris delades ut, till Carl Axel Stoltz, Malmö, samt ett gemensamt till Sven Ahlbom från Stockholm och stadsingenjören i Sundbyberg, Folke Schiött. Den förre ville se Stortorget som den sydligaste utposten av ett stort parkområde. Fär att uppnå detta hade träd planterats utefter torgets norra sida samt längs en österut vidgad Kungsgata. Låt oss förmoda att arkitekten med de förra också önskade tona ned bankbyggnadens dominans. (Anshelm skulle långt senare tillgripa samma metad.) Ahlbom och Schiött däremot kom att ägna extra uppmarksamhet åt trafikproblemen och delade upp torget i två platser, en sydlig "av mera representativ karaktär" och norr därom en för cirkulerande trafik. Västerut löstes förbindelsen mycket radikalt — en gata drogs diagonalt mellan Kattesund och Stora Fiskaregatan genom kvarteret S:t Clemens.
Vinnande förslag men också andra bidrag lade grunden till ett arbete med sikte på framtiden. Prisnämnden konstaterade att genomförandet av en saneringsplan skulle kräva åtskilliga decennier och framhöll att denna borde utföras "med största hänsyn till de trevnadsvärden, som ur den gamla stadsplanen kunna utvinnas". Några grundsatser hade man med tävlingens hjälp kommit fram till: att torgets sydöstra sida ovillkorligen krävde ett arkitektoniskt ordnande, att rådhusets betydelse i stadsbilden borde framhävas, att all bilparkering skulle avlägsnas samt att busstationerna borde förläggas i kvarteret S:t Botulf. Slutligen borde "Sydbankens hus //bringas att mindre starkt framträda". Det synliga beviset fär att tävlingen ägt rum blev den långt tidigare planerade förbindelsen mellan Stortorget och Mårtenstorget. 1934 var alltså Botulfsgatan ett faktum, vars tillkomst dessutom i hög grad påskyndats av det 1931 färdiga Botulfshuset.
Kommitterade fortsatte oförtrutet sitt arbete, och 1938 var det dags för en ny omgång, nu med den s k rådhus-konserthustävlingen. Positionerna hade ändrats något. Tävlingsprogrammet innefattade nu, utöver en kombinerad teater- och konserthuslokal samt utställningslokaler för konst och konsthantverk, ett nytt rådhus. Om det gamla rådhuset rådde olika meningar. Så hade t ex Borelius tidigt företrätt förslaget att riva detsamma, medan Josephson framhållit att det var en "nätt" byggnad, som inte kunde anses utgöra "någon skamfläck för staden". Salomoniskt beslöt man, att byggnadsfrågan skulle lösas så att teater- och konserthuskomplexet kunde uppföras även om det nuvarande rådhuset låg kvar en längre eller kortare tid.
I prisnämnden satt nu länsarkitekten Erik Friberger, teaterchefen Olof Molander och professorn och arkitekten Eskil Sundahl. Några arkitekter hade särskilt inbjudits, Gunnar Asplund, som dock meddelat förhinder att deltaga, Nils Einar Eriksson samt Sven Markelius. Valet av de två senare måste ses mot bakgrunden av den uppmärksamhet de rönt för var sitt konserthus, i Göteborg resp Hälsingborg. Men första pris, bland 28 förslag, gick till de vid denna tidpunkt mindre kända stockholmsarkitekterna Sven Backström och Leif Reinius, som därmed inledde ett långt samarbete med Lund. På pluskontot fördes framför allt helhetsgreppet på uppgiften — "genom den inlevelse i stadsmiljön, på vilken förslagsställaren grundat sin fördelning av byggnadsmassorna, och deras gestaltning i olika hänseende". Bidraget ansågs äga "så goda utvecklingsmöjligheter att det måste anses synnerligen väl ägnat att läggas till grund för byggnadsfrågans lösning", en som det skulle visa sig lika optimistisk som felslagen bedömning.
Prisnämndens positiva syn delades av den danske arkitekten Steen Eiler Rasmussen, som av tidskriften Byggmästaren (1939) ombetts skärskåda förslagen. Utgångspunkt för Rasmussens resonemang var en mera allmän karakteristik av staden, som han fann "urimelig disharmonisk, og det icke saa meget de varierende stilformer, som de springende størrelsesforhold, sammenblandningen af huse i helt forskellig skala". Med en omgivande bebyggelse, som var orolig både till storlek och utformning sökte de vinnande arkitekterna "att indramme den plads, de vil skabe, med bygninger, der har samme skala. Det er icke det mindst fortjenstfulde ved dette forslag, at det giver afkald paa alle storhedsfantasier og netop seger at skabe et Milieu af relativt smaa bygninger svarende till Lunds egentlige skala". Ingen av byggnaderna kämpade heller om vilken som skulle vara mest monumental, de "staar sammen vagt om den idylliske plats" (Rasmussen 1939).
De positiva egenskaper som tillskrivits plats och byggnader — "trivsam", "gemytlig", "folklig" — gick emellertid förlorade i ett om- och bearbetat förslag från 1942. Skalan knöt nu an till omkringliggande bankpalats, och såväl i helhet som detaljer markerades tydligare innehållet symboliskt i torgfasaden. Arkitekterna hänvisade själva till nya förutsättningar. Räntabilitetsaspekter hade t ex kommit att spela en avgörande roll. "Lokaler för uthyrning såsom butiker, restauranger, biograf, bostäder etc ha inlagts och den 'upplösta' karaktären på tävlingsförslaget har med nödvändighet blivit mera koncentrerad till ett sammanhängande byggnadskomplex."
Att paret Backström och Reinius fått en fast förankring i Lund visade sig i forsättningen. 1950 förelåg ännu ett förslag till forvaltningsbyggnad. Debatten fick nytt liv och upprörde sinnena eftersom teater- och konserthuset, som nu skiljts ut, hade placerats vid Petriplatsen. Detta var inte det enda alternativet som diskuterats. Kvarteret Svanelyckan invid Stadsparken var ett, Klemenstorget ett annat men också Kattesund för att bara nämna några.
Foremål för särskild utredning blev ett förslag, som lanserats redan kring 1930 av Borelius, nämligen ett sammangående mellan universitetet och staden för att lösa konserthusfrågan. 1947 väcktes denna tanke till liv i samband med den då aktuella Petriplatsen. Idén var att i stadens regi här uppföra en mindre byggnad och ett stycke bort ett större med universitetet som byggherre. Och sa skulle man samsas om dessa lokaler. Inte så lite djärv ur stadsplanesynpunkt var den nya och större aulans placering. Den "skulle förläggas straxt norr om universitetsplatsen, vars skala skulle bevaras med bibehållande av Palaestrabyggnaden. Paradisgatan skulle dragas norr om Wickmanska Gården" (Drätselkammaren, protokoll (5/11 1947)!
Backström och Reinius fortsatte emellerdd oförtrutet sitt arbete med nya lösningar åren 1953 och 54, resultatet av ett nytt kommittébeslut om ett något mindre rådhus med lokaler för rättsvård och förvaltning.
Efter drygt ett halvsekels arbete fann stortorgsproblemet så sin (slutliga) lösning. Ett nytt utredningsarbete ledde fram till ännu en tävling, en inbjuden idétävling om stadshall, som den önskade nybyggnaden nu benämndes. Utvalda arkitekter var Klas Anshelm, Backström och Renius, Ingeborg Hammarskjöld-Reiz och Hans Westman. I prisnämnden satt utöver stadens främsta styresmän länsarkitekten i Malmö, Ebbe Borg, Lunds stadsarkitekt, C O Klingspor samt professor Peter Ceising, Stockholm. Av deltagarna krävdes två alternativa förslag, i det ena fallet en nybyggnad i förening med det gamla rådhuset, i det andra total nybebyggelse på tomten. Hammarskjöld-Reiz gick ett steg längre och rev även norrsidans bankbyggnad i en önskan att skapa ett sammanhängande stadsrum upp mot domkyrkan. Gaturummet norrut skulle dock bibehållas med hjälp av en ny låg, långsmal byggnad.
Det visade sig att tävlingens iscensättare fattade ett mycket klokt beslut, när de bestämde sig för alternativmodellen. På så sätt tydliggjordes det gamla rådhusets förtjänster — dess roll i stadsbilden, dess form och uttryck. Juryn tvekade inte att säga att det var "oersättligt för stortorget". Anshelm erhöll första pris, och juryn menade att hans stadshallsforslag med sin triangulära plan ägde "samma monumentala, fattbara enkelhet som rådhusets rektangel". Det motsvarade dessutom vad man önskade hos "ett representativt hus får staden och dess medborgare, en riktig stadshall".
