Eskil 19
| Eskil 19 | |
 Allhelgonakyrkan. Foto Berndt Lindgren/Kulturen. | |
| Information | |
|---|---|
| Namn | Allhelgonakyrkan |
| Adress | Allhelgona Kyrkogata, Bredgatan |
| Byggnadsår | 1887-91 |
| Byggherre | Lunds domkyrkoförsamling |
| Arkitekt | Helgo Zettervall |
| Kulturhistorisk värdering | Kulturhistoriskt värdefull byggnad |
| ” | Allhelgonakyrkan är ett af Sveriges vackraste tempel. I hvarje minsta detalj spårar man ett smaksinne som väcker liflig beundran och det skall nog dröja länge innan konsten, i de former den här framträdt, skall hinna förbi hvad den här lyckats åstadkomma. | „ |
| — Folkets Tidning 1891-11-02 | ||
| ” | För försättande av Allhelgonakyrkan i värdigt och arkitektoniskt tillfredsställande skick skulle otvivelaktigt erfordras en synnerligen genomgripande omdaning. | „ |
| — Kungl. Byggnadsstyrelsen 1937 | ||
Kring Allhelgonakyrkan har alltid debattens vågor gått höga även långt innan den byggdes. Vid 1800-talets mitt hade Lunds kraftiga befolkningsökning lett till att domkyrkan inte längre räckte till för gudstjänstbesökarna. Problemet uppmärksammades av biskop Thomander som 1863 uppmanade församlingen att antingen bygga en ny kyrka eller vidtaga andra åtgärder så att alla fick möjlighet att deltaga i högmässan. Den gången beslöt man att dubblera söndagens gudstjänst, men 1866 sammankallades en ny kyrkostämma efter en skrivelse från 20 av stadens mera prominenta män. De ville att man skyndsamt skulle påbörja byggandet av en ny kyrka, så att den kunde användas under domkyrkans snara förestående ombyggnad. Församlingen beslöt att hos K Maj:t anhålla om tillstånd att ta fram ett förslag till en ny kyrka, vilket man fick året därpå. Efter votering tillsattes en kommitté som skulle skaffa fram lämplig, inte för dyr, tomtmark och ritningsförslag. Domkyrkans ombyggnad som kom igång 1868 tog dock all uppmärksamhet, och pengar, och först 1876 togs frågan ånyo upp till behandling av kyrkostämman. Inför beslutet utbröt en häftig debatt mellan stadens bägge tidningar. "Ny kyrkobyggnad i Lund är en älsklingsfråga för åtskilliga personer som här göra i teologi - den teologiska ihärdigheten vill ha en ny kyrka som med flera hundra tusen kronor, ganska säkert en halv million, skulle på det värsta ytterligare uppdriva kommunalskatterna (...). Men vad bekymrar detta de s k Guds barn.", skrev Folkets Tidning utgiven av Chr Bülow. Lunds Weckoblad svarade att ingen bör ha något emot en ny kyrka "utom dem som aldrig kan ta handen full nog av gatsten när det gäller att visa sitt hat mot religion och religionsutövning."
Inför stämman uppmanade Folkets Tidning alla röstberättigade att infinna sig för att stoppa "söndagshelgonens planer". På den välbesökta stämman verkar det ha funnits en klar majoritet mot en ny kyrka, men då man ännu hade graderad rösträtt segrade förespråkarna med bred marginal. "Det var bevillningsdalerns triumf, det moderna Sveriges mammon, som segrade mitt i Herrens tempel" skrev Folkets Tidning. Weckobladet talade istället om "de av uppviglare anförde visade sig i stor utsträckning vara otillgängliga för sakskäl." De var ledda av "den skurken Bülow." Bülow svarade med att kalla Weckobladet för "Skånes evangelisktfosterländska sirapstratt."
Stämman uppdrog åt Helgo Zettervall att uppgöra ritningar till en kyrka "uppförd i en värdig men enkel stil utan onödiga kostnader". Zettervall tycks redan tidigare inofficiellt ha varit inkopplad. Redan 1861 upprättade han tre förslagsritningar och 1867 nämner han i ett brev att han har "i perspektiven stor ny kyrka för Lund". Ritningarna var klara 1877 och kyrkorådet gick i författning med att ordna tomt och finansiering.
Nästa stora strid kom att gälla kyrkans placering på tomten. Stadsarkitekt A B Jakobsson försökte på olika sätt utnyttja den planerade kyrkan i stadsbilden och på en kyrkostämma 1882 godkändes en plan där kyrkan hade placerats något snett i förhållande till väderstrecken, men exakt i förlängningen av Sankt Laurentiigatan. Beslutet överklagades på svaga formella grunder av boktryckare Håkan Ohlsson som ansåg att kyrkan inte skulle tillåtas avvika från den "rätta" öst-västliga riktningen enbart för att utgöra en "prydlig fasaddekoration för en gata på en ny stadsplan." Efter att ha fått en ny kyrkostämma med sig blev det så småningom som han ville, och när kyrkan byggdes sattes den exakta riktningen ut med hjälp av astronomiska mätningar. Senare planerade Jakobsson för en stjärnplats kring Allhelgonakyrkan, se Professorsstaden. Ledningen av byggnadsarbetena anförtroddes en kommitté och Henrik Sjöström, som även fick upprätta åtskilliga ritningar, blev Zettervalls ställföreträdare i Lund.
Allhelgonakyrkan är uppförd i nygotik som vid denna tiden var den högkyrkliga stilen framför andra. Man skulle bemöta frikyrkorna genom att betona värdigheten. Kyrkolokalen skulle vara en förgård till himlen, fylla sinnet med heligt allvar och förmå att lyfta själen. Man hade också en fascination inför de nya maskintillverkade materialen med sin exakta precision och de knivskarpa hörnen, det till synes av människohand orörda. På dagens människor gör det ofta ett dött och opersonligt intryck. I Allhelgonakyrkan är de dekorativa detaljerna utförda i formgjuten "cementbeton", en förfrågan från församlingen om att eventuellt byta ut den mot sandsten avvisades av Zettervall. Hans ambition var att bygga som medeltidens byggmästare skulle ha gjort om de hade haft hans tids teknik och religionsuppfattning.
Fasaderna i rött maskinslaget tegel, från Börringe, med vart fjärde skift i svart tegel har en rik färgverkan. I sockeln större andel svart tegel. Begränsat inslag av formtegel, framförallt i dörr- och fönsteromfattningar, medan lister, avtäckningar och övriga dekorationer utförts i cement. Fot av granit. Kyrkan är treskeppig och mittskeppet täcks av ett högrest sadeltak med mönsterlagd svart och vit skiffer medan sidoskeppen har flacka, plåtklädda pulpettak. Tornet är uppfört i eldfast tegel och det åttakantiga taket är kopparklätt, men hade tidigare även det mönsterlagd skiffer och försänkta kors. Tornet flankeras av två små tvärskepp med trappgavlar och blinderingar. Längst i öster motsvarande, något lägre, tvärskepp. I tvärskeppen entréer och trapphus. Absiden omges av en låg omgång med bl a sakristia. Långsidorna indelas av strävpelare, uppåt avslutade med tureller. På varje turell en vattenkastare i form av en bevingad drake. Långsidorna indelas i två våningar av en list. Nedtill mindre fönster kopplade tre och tre, endast åtskilda av korintiska kolonner, och upptill större fönster med masverk i överdelen.
Då byggnadskommittén inte var nöjd med vattenkastarna tillfrågades Zettervall om stuprör. "Beträffande stuprör (...) så vill jag icke därmed befatta mig" svarade Zettervall. Han ansåg att det var "emot all sed att göra sådana på en gothisk kyrka" och att det inte blev gjort på något ställe "där arkitektonisk takt iakttages". Idag sitter stuprören där.
Även i interiören går den rika färgverkan igen och i väggbeklädnaden ingår förutom rött och svart även gult tegel. Det "ståtliga golfvet" som Zettervall benämnde det, har ett mönster av överlappande cirklar i gult på svart botten med röda fyrklövrar i skärningspunkterna. Interiören har en vertikal resning och mittskeppet hålls fritt från horisontella avbrott. De polerade granitkolonnerna har konsoler i form av djävlar, med lampor i munnen, som bär upp sidoskeppens läktare. (Byggnadskommitténs förslag att byta ut de tänkta gjutjärnskolonnerna gick Zettervall genast med på.) Inredningen är i ek med små inslag av blått, rött och guld. För sakristian specialritades ett möblemang - inget fick vara profant. Valven har ribbor av rött formtegel och kapporna är vitmålade med strödda ornament och kantbårder i blått och rött. I absiden mörkblå valv med strödda stjärnor. Målningarna utfördes av Svante Thulin som även formgav de målade glasfönsterna, tillverkade av Tiroler Glasmalerei & Kathedralenglashütte i Innsbruck. Efter viss tveksamhet och konsultation av Zettervall beslöt man att installera elljus istället för gas och i källaren sattes en generator. Speciellt hänförd var man över en ramp med glödlampor i triumfbågen. Som helhet är interiören mycket välbevarad, frånsett vissa smärre ingrepp, med provisorisk prägel, i bänkarrangemangen under senare år. Huvudentréns kopparportar tillkom efter ritningar av John Anchert 1934. När domkyrkoförsamlingen delades 1962 blev Allhelgonakyrkan församlingskyrka i eget pastorat.
Allhelgonakyrkan är ett av huvudmonumenten inom den stilriktning som av eftervärlden i förklenande syfte döpts till eslövsgotik. Nygotiken i den tappningen har efter att i många år varit allmänt utskälld under de senaste decennierna börjat röna allt större förståelse och uppskattning. Inför förestående dryga underhållskostnader har det dock inte saknats propåer om rivning, framförallt 1976 men faktiskt även 1990-91.
Litteratur
- Wrangel, Ewert: Allhelgonakyrkan i Lund: det gamla och det nya templet skildrade : med biskop Flensburgs tal vid invigningen d. 1 nov. 1891, Lindstedt, Lund 1893 (swe). Libris 1627600.
- Rosenberg, Sven-Åke; Larsson Björn: Levande församling: utg. till Lunds allhelgonakyrkas 75-årsjubileum 1966, församl., Lund 1966 (swe). Libris 788757.