Stadsbildens framväxt/Stadsplanering i Lund 1600-1980. Idéer och verklighet/Samfärdselns krav - motstridiga viljor
Gustaf Ljunggrens karta från 1853 visar staden som den såg ut före de stora förändringarna. Med undantag för de nya begravningsplatserna — utöver den nyss nämnda fanns också den stora i norr, invigd 1816 — rymdes allt fortfarande inom vallarna. Jo, biskopen hade också flyttat ut, ett litet stycke, till universitetets nya laboratoriebyggnad. "Det hade nemligen redan visat sig, såväl att det vid Kraftstorget // uppbygda nya Biskopshus vore för sitt ändamål mindre lämpligt, som ock att den af Universitetet vid Helgonabacken uppförda nya byggnad // vore väl mycket aflägsen från universitetets öfriga byggnader och institutioner samt att dessutom sistnämnde hus redan tarfvade utvidgning för Zoologiska institutionen" (Consistorii Majoris protokoll 1848).
Den stad, som så många vid olika tillfällen försökt angripa planmässigt, låg alltså i det allra närmaste orörd. Inom "sexkantingen" urskiljer man lätt den inre kvadrat, som sedan medeltiden utgjort stadens aktiva område — med utfartsvägarna som uppstegande element. Jag skrev så gott som orörd. Den uppmärksamme har naturligvis lagt märke till den utsparade ruta som Mårtenstorget utgör, eller Oxtorget som det till en början kallades. Dess tillkomst 1840, genom fabrikör J P Borgs försorg, är välbekant. Från en dag till en annan, med lätt överdrift, fick Lundaborna uppleva hur en gammal trädgård med rötter i klostrens tid blev plats för livlig kommers i konkurrens med Stortorget.
Detta nya torg kan sägas utgöra inledningen till en fortlöpande omdaning av stadskärnan — jag har då inte glömt tillkomsten av det knappt tio år äldre Krafts torg. Trånga gator mynnade till en början i Oxtorget, som med sin rätvinklighet och sina stora mått säkert upplevdes som en främmande gestalt i den tidens Lund. Överraskningseffekten uteblev säkert inte för den som nalkades detta rum. I dag är bilden en annan. De två torgen, Stortorget och Mårtenstorget, med Botulfsgatan och bussplatsen som länkar, flyter nästan ihop till ett enda sammanhängande helt, vilket ur stadsbildmässig synpunkt kan diskuteras.
Drygt ett tiotal år senare var också Bantorget ett faktum, som namnet anger en direkt följd av järnvägen och som på andra håll ett ofrånkomligt, ja obligatoriskt komplement till densamma. Marken var den s k Klosterlyckan, och gränserna bestämdes av befintliga gatusträckningar. Den från stadskärnan nu avskurna Klosterkyrkan var inte längre en lika självklar start- eller slutpunkt i väster. Ett torg eller rättare en hybrid mellan torg och diminutiv park blev i stället den nya knutpunkten i en hittills lågt exploaterad men inom några årtionden mycket attraktiv del av Lund.
Om detta torg säger Lennart Améen (1983), att det nog är fråga om "stadens första offentligt anlagda parkyta for allmänt bruk". Det är viktigt att betona ordet "offentlig". Däremot måste man vara försiktig med det årtal som gives, "1858", och kanske inte heller göra för stor sak av park i sammanhanget. Visserligen lades torget ut på 1850-talet men dess gestaltning är en annan sak. Initiativtagarna till Parkbolaget framhöll ju 1860, som ett skäl för sitt agerande, frånvaron av en "publik park" i staden. Vid en genomgång av olika protokoll finner jag också först 1864 en uppgift om torgets ordnande. Då lämnade ingenjör C H Schlüschen, gasverkets föreståndare, på anmodan ifrån sig ett kostnadsförslag åtföljt av en "kroquis öfver planen". Året är inte utan betydelse. Arbetet med Nygatan hade just slutförts, liksom ordnandet av andra gatustråk i stationens närhet. Sannolikt har det här varit fråga om en prioritering. Viktigare än torgets förskönande var samfärdselns krav.
Nästa gång ärendet dyker upp är i oktober 1866, då vi finner det i drätselkammarens budgetförslag för nästkommande år. Man begärde 4.500 Rdr till torgets reglering och försköning, därför att "ett ganska allmänt missnöje försports deröfwer, att denna plats genom sitt läge redan blifwit en af de mest trafikerade i wår stad och aldraförst ådrager sig en anländande främlings uppmärksamhet, nu i flera års tid befunnit sig i ett ytterst ruskigt skick". Man önskade med det snaraste få igång arbetet med torget så att det kunde "visa sig i ett anständigt skick år 1868 då Universitetets 200-åriga jubileum kommer att draga hit besökare från hela landet".
Schlüschens projekt har inte återfunnits, men i samband med olika kostnadsförslag talas om en "oval plan", om en plantering och gångvägars anläggning samt stensättning av trottoarer.
För stadsfullmäktige var frågan svårlöst. Den diskuterades länge och ledde till tre olika yrkanden, men alla röstades ned, främst av ekonomiska skäl. Samtidigt var man medveten om det angelägna i saken. Och då någon väckte förslaget "att låta anordna Bantorget till ungefärlig likhet med Gustaf Adolfs torg i Malmö, eller sålunda att en planterad rund anläggning i midten anbringades och torget för öfrigt stensattes", beslöt stadsfullmäktige anmoda drätselkammaren att inkomma med kostnadsuppgifter på en sådan utformning. Vid 1867 års första stadsfullmäktigesammanträde förkastades även detta förslag. Inte oväntat var ekonomin åter utslagsgivande. Nu återvände man i stället till Schlüschens ursprungliga projekt och beslöt att genomföra det i förenklad form på sa sätt att gaturegleringen verkställdes, alléträd planterades, gångar anlades och "nödig" inhägnad uppfördes. Men ännu framträdde inte bilden av en riktig park.
"Sedan Westergatan, utmed hvilken undertecknade bo blifvit uppbruten för nedläggning af gasrör, kunna vi icke i våra gårdar inberga grödan från våra jordar. Wi anhålla derför ödmjukligen om tillstånd att för dessa nödtvungna körslor få begagna nya gatan från Bantorget åt Westergatan tills denna sednare blifver försatt i farbart skick." Två meningar i en skrivelse till drätselkammaren räcker för att spegla en stad i uppbrott. Den agrara köpstaden skulle snart lämna plats för en modernare epoks krav. Perioden rymde samstämda förväntningar men också motsättningar. Det vittnar de beslutfattande myndigheternas protokoll om. När staden t ex beslöt att anlägga Nygatan, var detta i strid med flera tomtägares intressen. Först inför hotet om expropriation böjde sig de mest motsträviga inför stadens villkor.
En annan gång drog en husagare längsta strået. Så skedde när de boende längs Sankt Petri Kyrkogata önskade få denna utlagd "i rak linea" förbi "Enkefru Prostinnan Broomés" gård. Kartbilden över Clemenstorget illustrerar problemet, och en paragraf i protokollet kastar ytterligare ljus över detsamma. På sin väg in mot centrum tvingades "hårdt lastade wagner" från "Jernbanans" godsmagasin gå runt det från Brooméska huset utskjutande triangelformade gårdspartiet, ut i en terräng anpassad för en annan tids behov. Och så drabbades Sankt Petri Kyrkogata av "den orenlighet, som nu med wagnshjulen owilkorligen därpå från wägen införes". Att ingen förändring kom till stånd berodde på hårdnackat motstånd från prostinnan — och tidigare hennes make. Saken hade prövats redan 1862. Nu var det 1867. Kommunen å sin sida avstod från expropriation med hänvisning till ekonomin. Drygt hundra år senare var själva huset i farozonen. Ånyo blev segern "Broomés".
Som en illustration av motstridiga viljor bjuder utläggningen av Sigridsgatorna på den intressantaste läsningen. Det är svårt att få dagens idyll att stämma överens med den svartmålning som gjordes 1866, då "sterbhusägarne efter avlidne prosten Doktor Cedergren hade begärt besigtning för utläggning av s k brandgränd och uppförande af nybyggnad å tomten nr 103".
Hätska opponenter manade fram bilden av "en smal, krokig och staden wanprydande gata"; med denna vinkelgränd skulle ett stycke Lund uppstå, som saknade motsvarighet i t o m "de äldsta och sämst ordnade svenska småstäder". Ja man tvekade inte att ta koleran till hja1p för att förhindra ingreppet: "Man vill nu genom ett par nya gränder i hvilka luftvexlingen försvåras // öka den härd för en epidemis uppkomst och frossande på ett rikt material som i grannkvarteret redan förefinnes."
Vad vi här tar del av är en protest från stadsfullmäktige. För drätselkammaren däremot tedde sig saken helt annorlunda. Tack vare Cedergrens propå såg man nu en möjlighet att räta ut St Algatan och samtidigt bredda densamma liksom Själbodgatan. Vad den nya vinkelgränden angick, så skulle den "löpa snörrätt" och "öfwer allt [få] en bredd af 10 alnar med 3 fots trottoarer på ömse sidor // en bredd som betydligt öfversteg såväl de tillstötande som flertalet af andre stadens gator".
Magistraten gick på drätselkammarens linje och fann i sitt utlåtande den inlagda protesten "icke förtjena afseende, i synnerhet som // det blefve vida fördelaktigare både i sanitärt hänseende och i fall af eldsvåda, om de nya gatorne utlades, än om de icke komme tillstånd, förutsatt att den nu obebyggda tomten blefve bebyggd, hvilket snart kunde förväntas". Detta är endast brottstycken ur inlagor, som såväl på ekonomisk som juridisk grund smular sönder fullmäktiges resonemang. Slutgiltigt utslag fälldes vid Malmöhus Läns Landskansli — till sterbhuset Cedergrens favör.
Nu frågar sig kanske någon, varför stadsfullmäktige handlade på ovan beskrivna sätt. En sentida bedömare har svårt att förstå den häftiga reaktionen, i synnerhet som man inte kan ha varit ovetande om alla de olika — och inte sällan diskutabla — sätt som tillämpades för att lösa bostadsfrågan i en tid av kraftig befolkningsökning. Det senare har Ragnar Blomqvist uttalat sig om (1961). Jo, svaret är att en av stadsfullmäktiges ledamöter, domkyrkokamreraren S C Brink, råkade vara ägare till granntomten, nr 104. För honom var det en stor olägenhet att så nara inpå få en "obehöflig och wanprydlig" gata, därtill ett nytt kvarter, sannolikt inom kort tid sönderstyckat "till boningslägenheter". Bakom honom ställde sig övriga ledamöter solidariskt.
Alla förändringar till trots — Nygatan hade dragits upp med linjalens hjälp, Sigridsgatorna möttes i nittio graders vinkel och snart skulle Ripas ängar i söder visa upp ett eftersträvat rutnät — kvarstod det medeltida intrycket i stort. De djupa och smala tomterna, som ofta sträckte sig genom ett helt kvarter, var fortfarande stadens främsta kännetecken, liksom de slingrande huvud- och bigatorna; de senare fick inte sällan tjäna som inkörsel till de stora gårdarna. Inte heller det sena 1800-talet skulle i grunden ändra på detta.
Att planfrågor nu inte längre begränsades enbart till insatser inom stadskärnan märks på olika sätt i protokollen. Så t ex krävdes 1864 en utstakning och stenläggning av Östra Vallgatan mellan Stora Tomegatan och "Stadens sjukhus". Orsaken var alltså inte främst den nya Botaniska trädgården utan det nyuppförda epidemisjukhuset vid Östra Promenaden. Förutseende utstakades två år senare en plan för de byggnader, som man menade snart skulle komma att uppföras mellan "Botan" och Helgonagården. En snabb kontroll visar också, att de flesta husen längs denna del av vallgatorna, den s k Nordvästra Vallvägen — vars iordningsställande påbörjades 1868 — uppfördes vid det följande decenniets början och mitt. Och den nya seminariebyggnaden strax söder om Norra kyrkogården var sannolikt en bidragande orsak till att man vid upprepade tillfällen diskuterade uppsnyggning och plantering av alléträd vid den s k Norra Chausséen. Och gaslyktor lyste nu nattetid upp en miljö, som kort tidigare legat försänkt i lantligt marker.
