Stadsbildens framväxt/Råd och anvisningar för bebyggelse i Lunds stadskärna/Fasad

Från bevaringsprogram
Version från den 27 april 2011 kl. 09.56 av Bevaringsprogrammet (diskussion | bidrag)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Putsat korsvirkeshus från 1800-talets mitt i hörnet Stora Tomegatan och Lilla Algatan.
Tvåvånings putsat korsvirkeshus, Stora Södergatan 27, från 1700-talet.
Liberiet vid Domkyrkan. Tegelhus från 1400-talet.
Historiska museet vid Krafts torg. Tegelhus från 1840 med C G Brunius som byggledare och Axel Nyström som arkitekt.
Tvåvånings bostadshus på Magle Stora Kyrkogata 6 i jugendstil från 1908 med August Ewe och Carl Melin som arkitekter.
Tvåvånings bostadshus på St. Fiskaregatan 7 i medeltidsinfluerad stil i förbländetegel, uppfört 1897.
Thomanderska Studenthemmet i holländsk nyrenässansstil från 1895 med Henrik Sjöström som arkitekt. Byggnaden är ursprungligen från 1855.
Envånings bostadshus i klassiccrande stil från 1839 i hörnet Magle Lilla Kyrkogata och Stora Tomegatan.
Tvåvåningshus med inredd vindsvåning från 1878 i helleniserande nyrenässans. Adressen är Svanegatan 12.
Lusthus från slutet av 1800-talet i utsirat kontursågat trä i trädgården till Tomegapsgatan 24.

Husets fasad speglar tiden för byggnadens uppförande eller ombyggnad. Man kan i en byggnads fasad utläsa ålder genom att studera väggkonstruktion, fönstersättning, detaljutformning och fasadmaterial. I Lund förekommer exempel på olika konstruktionstyper från skilda tidsepoker såsom korsvirkeshus och grundmurade stenhus.

Varje typ av byggnad bör underhållas med hänsyn till sin egenart. Underhållet skall ske kontinuerligt med regelbunden tillsyn av byggnadens alla delar, som ju är intimt förbundna med varandra. Fönster, dörrar, hängrännor och stuprör bör ses över årligen.

Ett uppkommet fel, som inte åtgärdas, medför ofta en accelererad följd av skador på andra byggnadsdelar. Skador på en fasad uppkommer många gånger genom läckage i taktäckning, hängrännor eller stuprör. Bristfällig dränering och dålig ventilation av grund och bottenbjälklag kan också på sikt skada även fasaden. Samtidigt med en fasadrenovering måste alltså orsaken till skadorna elimineras.

Korsvirkeshusen tillhör de äldre hustyperna. Bara ett fåtal korsvirkeshus i Lund är uppförda efter 1850. När bränning av tegel blev vanligt, kom man allmänt att uppföra grundmurade hus. Idag återstår knappt hundra korsvirkeshus i Lunds stadskärna. Av dessa har endast ett 10-tal synligt korsvirke. De övriga är putsade.

I korsvirkesfasaderna användes till timran ek eller fur. Fyllningen i facken bestod ursprungligen av lerklining, d v s halmblandad lera på flätverk av pil eller salg. Sedermera användes lersten, soltorkat tegel och slutligen bränt tegel.

Ytan i fyllningarna putsades och avfärgades med kalk. Under 1800-talet putsades och färgades vanligtvis även korsvirket. Timran gavs en pikhuggen yta för att ge bättre fäste för putsen. Under andra tidsepoker har timran använts som fasadutsmyckning genom att den tjärats eller rödmålats. Fyllningarna har också utnyttjats som dekorativt element med tegel i mönstermurning.

Korsvirkesstommen ger en speciell rytm i fasaden med en fältindelning, som styr fönster- och dörrplaceringar. Fönstren placerades för det mesta intill en stolpe. Därför kan man ofta känna igen en korsvirkesstomme på att fönstren sitter parvis kring en stolpe. Huset kan ha hela fasaden putsad men rytmen och parställningen av fönstren avslöjar att stommen är av korsvirke.

I yngre medeltid byggdes hus med det bärande korsvirket som dekorativt element med fyllningar av bränt tegel - ofta i mönstermurning utan uppgift att bära upp huset.

Har rötskador uppkommit kan de skadade delarna av timren bytas ut. Skarvningar bör då utföras enligt gängse metoder och utbytet sker genom att försiktigt med domkraft lyfta stommen. Fyllning av lersten eller tegel kilas fast eller muras eventuellt om. Hela tiden måste man tänka på att göra så minimala ingrepp som möjligt och att genomgående använda samme typ av material som ursprunget.

Tag tillvara och återanvänt oskadat rivningsmaterial. Gammalt väl uttorkat virke, slaget tegel och rent kalkbruk är de material som skall användas.

Grundmurade, putsade och oputsade stenhus är i allmänhet uppförda med likartade material: tegel eller lersten murade med kalkbruk. Rent kalkbruk för murning användes ännu på 50-talet och tegelstenarna var massiva.

Använd kalkbruk vid lagning och vid ommurning. Lagningar med cementbruk kan förorsaka skador genom att det cementhaltiga bruket till skillnad från kalkbruk är stumt och oelastiskt. Detta medför att bruket inte följer stenarnas temperaturrörelser utan sprickor uppstår och inträngande vatten kan ge upphov till frostskador. Ett kalkbruk är visserligen fuktsugande men har å andra sidan förmågan att snabbt avge uppsugen fukt. Cementen å andra sidan tenderar att bibehålla inträngd fukt och förhindra fuktvandringen inifrån och kan darigenom förorsaka rötskador på anliggande träytor.

Fasader med fogat tegel har ofta fått ett vackert mönster genom den förbandsteknik, det tegel och den bruksfog man använt.

Formatet på och tillverkningssättet för tegelsten har förändrats under årens lopp. Det kan innebära svårigheter att finna ersättningsstenar för gammalt tegel. Rivningsfirmor kan ibland tillhandahålla rätt format men i nödfall får man vända sig till specialtegelbruk i Danmark, som kan tillverka murstenar i de format man önskar.

Formtegel och glaserat tegel var vanligt kring sekelskiftet och under jugendperioden. Dessa stenar kan vara svåra att ersätta. Var därför varsam vid rivning och renovering med sådant specialtegel. De grundmurade husen uppfördes med massiva stenar och ett kalkbruk i fogarna. Dessa fick många gånger sin slutgiltiga form vid en strykning med fogpinne eller fogslev. Fogen kunde harigenom få olika form. Kalkbruket ger en ljus fog jämfört med dagens grå cementbruksfog. Olika slags grus användes också t ex Simrishamnsgrus.

Natursten förekommer på många fasader i Lund. Granit finns som sockelmaterial och i omfattningar. Sandsten och kalksten används förutom till portaler och andra fasaddetaljer även som huvudsakligt fasadmaterial. Övedssandstenen är den vanligast förekommande. Vid renovering och reparation av murverk måste man om möjligt se till att orsaker till fukt i väggen avlägsnas. I vissa fall får man acceptera att fukt stiger upp i muren. Välj då ett kalkbruk, som inte är för tätt och som därigenom kan avge fukt. Lagning i murverket får inte göras starkare än omgivande mur och man får inte förändra väggens eller murens statiska konstruktion.

Putsade fasader i varierande stil och karktär är vanliga i Lund. Det var tidsepokens stilideal, som påverkade frågan om och hur fasaden skulle putsas. Oavsett stilpåverkan ger den putsade ytan ytterväggen tekniskt sett alltid ett extra klimatskydd. För att rätt fungera måste putsen kunna absorbera vatten men måste också kunna avge fukt igen. Som tidigare nämnts har just puts av kalkbruk dessa egenskaper. Dessutom måste man ibland acceptera att en viss del av putsen med jämna mellanrum får ersattas, offerputs. Här är kalkbruk användbart. Det ger ett elastiskt putsbruk lämpligt för ilagningar.

En vattenavvisande fasad, som är putsad med cementhaltigt bruk eller har puts målad med plastfärg, sköljs enkelt ren av regn. Många delar av fasaden är emellertid skyddade mot regn och blir alltså i mindre grad tvättade, medan andra delar blir kraftigt rensköljda av regnvatten, som rinner nerför fasadytan. En ojämn nedsmutsning uppkommer. Gardiner av smuts bildas på fasaden. En fukt- och vattensugande fasadyta sköljs inte på samma sätt, utan fasaden blir mera jämt nersmutsad. Detta pekar på att man skall använda den svagare och mer fuktabsorberande kalkputsen. Den kan avfärgas med kalkfärg som färgsatts med något kalkäkta jordfärgspigment.

De putsade husen är många gånger rikt utsmyckade med listverk och fönsteromfattningar. Dessa är ofta utförda i rent kalkbruk.

Som tidigare nämnts kan under en putsad fasad finnas en korsvirkesstomme. Byggnaderna från nystilarnas tid har emellertid oftast murade tegelväggar. Fasaderna putsades i stilar som empire, klassicism och nyrenässans. Kalkbruk har nämts i många sammanhang. Det förtjänar påpekas att kalkbruk kan vara av olika beskaffenhet, beroende på vad det skali användas till och var. Förr användes ofta fett kalkbruk. Blandning ett till ett förekom d v s en del kalk blandades med en del grus. Även hydrauliskt kalk förekom och inblandning av tagel var vanlig. En redogörelse för olika kalkbruks tillagning och användning finns inte här utrymme för. I litteraturlistan ges förslag till lämplig litteratur i ämnet.

Under nationalromantiken och jugendtiden användes många gånger stalruggad kalkcementputs. Den grova strukturen drar med åren till sig smuts. Ytan kan dessutom idag vara morkgrå genom att kalkfärgen i ursprungsputsen "ätits upp".

Träfasader i egentlig mening förekommer inte på gatuhusen i Lund. Någon enstaka gavelspets är träpanelad. Gårdshus kan däremot vara uppförda i trä. En vacker locklistpanel bör inte bytas ut mot den grövre lockpanelen. Ny- och ommålning bör ske med en linoljebaserad färg. Än finns ett antal lusthus och förstugor i utsirat lövsågsarbete, som endast de som tittar in på stadens gårdar får se. Använd inte täta plastfarger till sådant oersättligt snickeri utan måla med traditionell linoljefärg.

Sammanfattning av råd och anvisningar för fasader:

  • Undvik andra material än de ursprungliga.
  • Var aktsam om gammalt fasadmaterial. Även andra kan behöva ersättningsmaterial.
  • Förvanska vid ombyggnad inte fasadens delar utan använd den ursprungliga detaljeringsgraden.
  • Måste fasadmaterial bytas? Ersätt med samma material i likartad färg och form. Unvik imitationer, vilka åldras på ett helt annat sätt.