Stadsbildens framväxt/Bebyggelsehistorik 1000-1700/Den första bebyggelsen c:a 1000-1050
De första invånarna slog sig ned på sluttningen omkring eller strax före år 990 e Kr. Datering till 990 har skett dendrokronologiskt på kistmaterial från den gravplats, som omfattar sydvästra fjärdedelen av kv S:t Clemens. Cirka fyratusen individer ligger begravda där. Hittills har inga spår påträffats, som avslöjar var de bodde. Inte heller vet vi om de bodde i det nuvarande Lund eller kom från ett större område, omfattande t ex Torna härad. Förhoppningsvis kan framtida undersökningar ge besked. Den enda kända byggnad dessa människor lämnat efter sig var en träkyrka, vars rester undersöktes under den senaste grävningen i S:t Clemens år 1984. Paralleller till denna kyrka, som antagligen fungerade som missionskyrka, är kända inom nordvästtyskt område. Därifrån riktades en intensiv missionsverksamhet under 900-talet mot de skandinaviska länderna.
De äldsta hittills påträffade profana husen byggdes under början av 1000-talet; den äldsta daterade byggnaden är från 1017-1018. Lämningarna efter den påträffades vi utgrävningen på PK-bankens tomt i kv S:t Clemens och avslöjade ett tjugo meter långt ellipsformat hus. Husets form har en påtaglig likhet med vad som påträffats i de danska vikingalägren Trelleborg, Aggersborg m fl, men konstruktionen är av ett enklare och mera virkesbesparande slag.
Den efterföljande bebyggelsen fram till 1000-talets mitt fick inte alls så stora dimensioner. Byggnadernas längd översteg inte sex á åtta meter. Bredden brukar förhålla sig till längden som 2:3. Byggnadsmaterialet avvek däremot mindre; man hade en enkel stomme av klenare virke, risflätade väggar med lerklining och däröver ett tak täckt av ag eller vass. Uppvärmningen av dessa enkla kojor skedde mest med öppen eld på en härd mitt på golvet. I enstaka hus har dock anträffats lämningar av rökugnar, som är en mer avancerad och bränslebesparande uppvärmningsanordning än den öppna härden. Man kan utgå ifrån att merparten av dessa hus eller kojor användes som bostäder. Eldstaderna tillsammans med fynd av olika föremål som ingick i ett dåtida hushåll ger oftast klart besked i den frågan.
Fram till tusentalets mitt bestod den övervägande delen av det dåtida Lunds bebyggelse av sådan 20-30 m² stora smutsgrå gräs- eller vasstäckta hus, vars vägghöjder sällan översteg 1,5 meter. Det enda som höjde sig något över kojornas grå massa var träkyrkan i västra delen av kv S:t Clemens och möjligen en kungs- eller stormansgård norr om nuv. Stortorget.
Hur bebyggelsen orienterats utefter det gatunät som så småningom utkristalliserade sig, är inte fullt klart. Vissa drag kan dock urskiljas; nuvarande Stortorget och St Södergatan hade redan vid 1000-talets mitt en viss central betydelse, som gjorde att bebyggelsen, om än under något oordnade former, orienterade sig mot dessa.
Hur långt ut bebyggelsen hade spritt sig vid mitten av 1000-talet är vanskligt att bedöma. Tyvärr är de arkeologiska undersökningarna i den medeltida stadens periferi fåtaliga och i den mån de kommit till utförande, saknas hus och husrester, som kunnat dateras exakt. De bevarande fynden ger emellertid en bild av en relativt snabb expansion under 1000-talet över hela det område, som kom att bilda det medeltida stadsområdet.
Något före mitten av 1000-talet började en ny byggnadsteknik att användas. I stället för att som tidigare fylla facken mellan de takbärande stolparna med lerklining, fyllde man dem med vertikalstående plank. Under ett initialskede fram till 1100-talets början grävde man ned de takbärande stolparna i marken och fäste in syllarna för väggplanken i dessa. Det hittills påträffade äldsta huset i denna teknik, som allmänt kallas för resvirke, daterar sig till c:a 1037. Hustyperna har påträffats vid flera undersökningar i stadskärnan och huvudsakligen kunnat dateras till andra hälften av 1000-talet. Husens bredd varierar mellan 3,5 och 4,5 meter, men deras längd ar okänd och hittills inget hus gravts fram i sin helhet. Inget av de undersökta husen har givit fynd, som kan kasta något ljus över byggnadernas användning. Man har inte heller hittat någon eldstad i husen, ett förhållande som måste gjort husen otjänliga som bostäder.
