Sankt Jörgen och Spetelöv - Linnéstaden
Linnéstaden omfattar kvarteren Sankt Jörgen, Spetelöv och Domus och motsvarar den forna lotten nr 5 i Galgevången. Lotten bar även namnet Spetelövslyckan efter det hospital som tidigare fanns där.
Hospitalet
Spetälskehospitalet, eller S:t Jörgens gård som hospitalen ofta kallades är grundlagt vid 1100-talets mitt och är därmed ett av de äldsta i Norden. Hospitalskyrkan var helgad till S:t Johannes och dess läge är markerat i S:t Jörgens park. Från kyrkan ledde en stensatt väg söderut till en lång bostadslänga i öst-västlig riktning, även den med en numera övervuxen markering. På andra sidan huset fortsatte vägen. Även söder om längan och inom kvarteret Spetelöv har spridda bebyggelselämningar påträffats. Spetälskehospitalet fick bestå även efter reformationen 1536, men spetälskan var då sedan länge på tillbakagång och 1587 lades det samman med hospitalet inne i Lund. Därefter kom kyrkan och byggnaderna på Spetälskehospitalet att tjäna som stenbrott. Hospitalet inne i Lund drogs 1778 in till förmån för Malmö asyl och dess egendomar överfördes dit. Endast en mindre del av Spetälskehospitalet är utgrävt och större delen av kv Spetelöv och delar av kv S:t Jörgen är att betrakta som fast fornlämning.
Bondgården
När marken 1891 såldes av Kongl. Domänstyrelsen omtalades den som "f d hospitalslägenheten jordlotten Nr 7 vid Dalbyvägen eller den s k Spetelöfslyckan." Då kronan av förklarliga skäl inte kunde styrka sin åtkomst dröjde det några år innan lagfart beviljades. I köpekontraktet nämns inga hus utan det var troligen köparen, husägaren Jöns Börjesson som lät uppföra den trelängade gård som omtalas för första gången 1897. Gården bestod då av ett bostadshus i tegel, ett stall i korsvirke och en loge med vagnsport i råsten. Alla hade tak av träspån.
Logen ersattes 1922 med ytterligare en bostadslänga med sex rum och tre kök. Sonen Börjesson ärvde gården 1935 och sålde den 1939 till staden.
Linnéstaden
Byggmästare Harry Karlsson anhöll 1944 om att få förvärva marken för att "bebygga området med enfamiljshus av ungefär samma typ som i den s k Friluftsstaden å området Erikslust i Malmö." Han fortsatte: "min tanke är närmast att bereda möjligheter för pensionärer, yngre akademiker och i viss mån även för familjer med barn att erhålla goda bostäder". Marken uppläts med tomträtt till två bostadsrättsföreningar och enskilda husköpare, medan Harry Karlsson stod för planering och byggande. Det var första gången som denna upplåtelseform användes i Lund. Som arkitekt för området anlitades Hans Westman som i en artikel skildrat områdets tillkomst. "Stadsplanen upprättades, såsom en stadsplan bör göras, samtidigt med skisserandet av byggnaderna. (...) Det är en ovanligt inspirerande och behaglig känsla för en arkitekt att slippa börja med att lära sig stadsplanekartan utantill, utan i stället gå ut på platsen och se vad som kan göras (...). Det första jag såg var en gammal typiskt skånsk kringbyggd gård, öppen mot en trädgård åt söder. Gården var i sådant skick att den måste rivas, men varför inte uppföra de nya husen på samma sätt och på så vis skaffa sig en vindskyddad gård och lekplats. Denna kringbyggda gård öppen mot söder blev således huvudtypen för Linnéstadens bebyggelse. Tre sådana gårdar uppfördes. Två i norr och en i söder. Däremellan lades radhuslängor, då gårdarna fordrade ett visst avstånd från varandra. Dessa radhus i N-S har dagligrummet genomgående för att få glädje av såväl utsikten mot parken i O som nytta av västersolen. Det fria parkområdet i öster gav sig av sig självt, då denna mark ej fick bebyggas emedan där fanns fornlämningar av ett spetälskesjukhus (Domus læspresorium)." Stadsplanearbetet gick inte riktigt så smärtfritt som Hans Westman skildrat det utan planen föregicks av flera olika förslag.
Beslutet att freda den cen trala delen av hospitalsområdet medförde också att ett par radhuslängor och Studentgatans förlängning ned till S:t Jörgens väg/Pedellgatan fick utgå. Linnéstaden är ett mycket tidigt exempel på gruppbebyggelse och vann på sin tid mycket uppmärksamhet. Redan då förmodades det i pressen att området även i framtiden skulle bli mycket uppskattat.
Litteratur
- Blomqvist 1950
- Westman 1950
