Produktionsmiljöer - Industrimiljöer i Lunds kommun

Från bevaringsprogram
Version från den 19 mars 2018 kl. 10.47 av David Foisack (diskussion | bidrag)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Ritningen visar en fabriksbyggnad till det garveri som låg på Bredgatan, kv. Paradis 48.
Detalj av ritning från sockerraffinaderiet med bärande gjutjärnskolonner och väggar av tegel.

Hur industribyggnaderna i Lunds kommun ser ut skiljer sig åt beroende på tillkomsttid, bransch och placering. Vi försöker nedan beskriva bebyggelsen som inrymt industriella produktionsmiljöer. Det är inte säkert de äldre miljöer som finns kvar speglar mer än till en viss del hur samtidens industribebyggelse var utformad. Enklare byggnader har kanske inte stått emot tidens tand och dessutom har mycket av den äldre industribebyggelsen rivits. De byggnader som står kvar idag har kanske varit ovanligt påkostade och omsorgsfullt byggda. För att kunna avgöra hur representativa de bevarade byggnaderna är för förfluten tid, krävs omfattande arkivstudier, något som inte ryms inom ramen för detta uppdrag.

Lunds äldsta industrier fanns i den gamla stadskärnan. Flera etablerades i gårdshus och magasin. Skillnaden mellan industri och hantverk var vid denna tid ibland svår att avgöra. De industribyggnader som uppfördes skilde sig inte mycket från andra samtida bostads- och verksamhetsbyggnader. För industriell verksamhet krävdes kraft. Eftersom Lund saknade vattenkraft var man hänvisad till koleldade ångmaskiner för att generera kraft. K G Tapper skriver att: ”Lunds industri etablerade sig under 1800-talet i tre geografiska zoner : tätortskärnan, ytterområdena och järnbaneområdet.”

De industrier som placerades i tätortskärnan var hantverksbaserade, en del växte fram ur hantverk, som Berlingska tryckeriet eller Borgs färgeri-, spinneri och väverifabriker. De som etablerades invid järnvägen var tyngre industri med behov av tunga transporter som Carl Holmbergs mekaniska, Lunds nya gjuteri eller sockerraffinaderiet Öresund. De som fanns i tättbebyggt område fick, i den mån de lyckades med sin affärsidé, svårt att expandera. Ett exempel är Salanders Fabriks AB, ett textilföretag som på gårdssidan av byggnaderna längs Bredgatan planerade olika fabrikslösningar innan man övertog gamla sockerraffinaderiets byggnader på Spoletorp.

Etableringen av särskilda industriområden tog inte någon riktig fart förrän efter andra världskriget men Rådmansvången med Åkerlund & Rausing bebyggdes redan under 1930-talet. Även industrierna längs Öresundsvägen byggdes ut under 1930-talet. Här ökade exploateringstakten under 1940-talet men pågick sedan fram till 1970- och 80-talen. Etableringen av företagsområdet var ett sättatt sprida industrierna för att försvåra eventuella luftburna bombangrepp. Tillgången till järnväg var vid den tiden fortfarande en faktor vid planeringen av industriområden. Under 1950-talet ökade även etableringen av industriverksamheterna i Margretedal och Råbyholm. Senare områden är Norra fäladen (bebyggelse från 1960-talet) och Gunnesbo (bebyggelse från 1970-talet). Vid denna tid har bilburna transporter blivit viktiga medan de spårbundna transporterna tappat ibetydelse, något som blir mycket tydligt vid etableringen av industriområdet Gastelyckan invid E22:an.