Mellan Grönegatan och Nygatan

Från bevaringsprogram
Version från den 14 februari 2011 kl. 06.46 av Bevaringsprogrammet (diskussion | bidrag)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Mellan Grönegatan och Nygatan
Grönegatan från norr. Foto 1981.
Nygatan från söder. Foto 1978.

Historik och karaktäristik

Billegården, Sankt Måns, Myntet, Rosengården och Västertull i sydvästra delen av Lunds stadskärna är utpräglade bostadskvarter sned få verksamheter. Området begränsas i öster av Grönegatan, i söder av Svanegatan, i väster av Nygatan och i norr av Fiskaregatan. Nygatan anlades 1862 som en ny förbindelse mellan "Jernbanetorget" och Svanesträtet. Gatunätet i övrigt är av medeltida ursprung med krökta gaturum och oregelbundna kvartersformer. Västergatan mynnar idag blint mot järnvågsspåren, men sträckte sig ursprungligen ut till vallen i väster.

Stadsdelen var i äldre tid glest bebyggd, och de gårdar som låg här hade mycket stora tomter. Först under 1800-talet togs tomtmarken fullt ut i anspråk för bebyggelse. Under 1900-talet har få förändringar skett, och området är idag en av Lunds mest välbevarade 1800-talsmiljöer. Här finns ett brett urval av hustyper representerat, alltifrån den enkla och anonyma småfolksbostaden till det påkostade och arkitektoniskt tidsmedvetna hyreshuset.

Grönegatan och Svanegatan

Grönegatan och Svanegatan blev under 1800-talets andra hälft ett lockande bosättningsområde för stadens borgerliga skikt. Under århundradets första del hade bebyggelse här bestått av enkla en- och tvåvåningshus utan utmärkande stildrag av samma typ som ännu finns kvar vid Grönegatan 18 och 20 samt vid Svanegatan 20. På 1870- och 80-talen får flera av de äldre husen vika för påkostade och representativt utformade hyreshus i två till tre våningar. På 1860-talet anlades Parkbolagets trädgård i Svanelyckan, inom kort följd av Observatoriet. Detta ökade givetvis områdets attraktionskraft för stadens borgerskap i den period då den agrara näringen övergavs och bostadsvanorna förändrades.

Sankt Månsgatan

Sankt Månsgatan utgjorde raka motsatsen till Gröne- och Svanegatan. Redan vid 1800-talets början var gatan ett typiskt småfolksområde men ännu ganska glest befolkat. Under 1800-talets lopp växte befolkningen och bebyggelsen förtätades. Gathusen inrymde i regel flera småbostäder. I gårdshus och nya halvhuslängor inreddes enkla bostäder. Största delen av denna bebyggelse är idag riven, men en tidstypisk gårdsmiljö finns ännu kvar vid Sankt Månsgatan 19.

Stålbrogatan och Västergatan

Enligt äldre kartor synes gatornas södra sida ha varit bebyggd sedan flera århundraden tillbaka, medan däremot den norra sidan förefaller ha varit obebyggd fram till 1800-talets mitt, då den stora fastigheten nr 333 började avstyckas till byggnadstomter. Innan århundradets slut var byggnadslinjen mot gatan sluten. Vid Västergatan 11 och 13 ligger ett par tvåvåningshus, indragna med tanke på en vid denna tid planerad gatubreddning, men i övrigt är envåningsbebyggelse förhärskande.

Nygatan

1862 anlades Nygatan, 10 meter bred och med absolut rak sträckning. Den öppnade vägen för exploatering av tidigare obebyggd mark. Nya tomter bildades och bebyggdes i rask takt, ofta på spekulation av hantverkare inom byggnadsbranschen. Husen uppfördes i regel i en våning med stomme av tegel och med putsade fasader och de inrytnde bostäder för ett eller två hushåll. Utrymmen var större och standarden högre än vid Stålbro- och Västergatorna.

Stora Fiskaregatan

Stora Fiskaregatan är, namnet till trots, en trång och krokig gata, som under 1700-talet närmast utgjorde bakgata for tillträde till gårdarna i kvarteret Fiskaren. Även här byggdes flera nya bostadshus alltifrån 1840-talet, Idag ger gatan ett splittrat och oenhetligt intryck på grund av de många avrivna tomterna på båda sidorna.

Trädgårdar

Karaktäristiskt för hela området är den rika grönska och de många välskötta trädgårdar som gömmer sig i kvarterens inre, men som många gånger skymtar fram över plank och grindar.

Bevaringssynpunkter

  • Inga breddningar eller uträtningar av det irreguljära gatunätet får ske
  • Kvarteren bör i huvudsak behållas som bostadsområde. Kompletterande nybebyggelse på avrivna tomter måste ske i måttlig och för området avpassad skala. I gatulinjen bör hushöjden ej överstiga två våningar.
  • Gatstensbeläggningen på gator och gångbanor bör behållas, liksom det lilla partiet av fältstensbeläggning på Västergatans västra del.
  • Särskild omsorg bör vid planläggning ägnas kvarterens inre med välanlagda trädgårdar och värdefulla bestånd av buskar och uppvuxna träd.
  • Skyltar och reklamanordningar bör till form, färg och utförande underordna sig byggnadens fasad samt gatumiljön.