Landskapet i Veberöd: Skillnad mellan sidversioner

Från bevaringsprogram
(Skapade sidan med 'I Riksantikvarieämbetets fornminnesregister finns uppgifter om fornlämningar som hittats i Sverige. För Veberöd finns en stor del av de centrala delarna markerad som Veber...')
 
Ingen redigeringssammanfattning
 
Rad 1: Rad 1:
I Riksantikvarieämbetets fornminnesregister finns uppgifter om fornlämningar som hittats i Sverige. För Veberöd finns en stor del av de centrala delarna markerad som Veberöds medeltida bytomt. Den innehåller kulturlager som avsatts genom de aktiviteter som skett på platsen, förmodligen sen medeltiden. Vid några arkeologiska undersökningar som gjorts under senare tid har man hittat rester av stengrunder, brandlager, flygsandslager, keramik och porslin. I trakten runt byn har man hittat enstaka lösfynd i form av stenyxor, pilspetsar och skrapor. Vid Dörrödsvägen 18 och 20 hittade man 1965, i samband med schaktning för ny bebyggelse, en mindre silverskatt med 66 stycket silvermynt, de yngsta mynten kan dateras till 1670-tal och man kan då förmoda att de grävts ned under Skånska kriget 1676-79 då Danmark försökte återta Skåne. Intill järnvägen strax väster om Mossagården har man hittat en stenåldersboplats och en gravhög från bronsåldern. På flera platser hålvägar och mindre boplatser. Stenbron vid Gamla vägen med en sten märkt 1886. Det finns ytterligare en välvd stenbro lägre söderut längs bäcken. Det finns en hel del indikationer på gravar väs-ter om Veberöd. 1957 hittades en grav från brons- eller järnåldern med stenpackning, aska och ben rakt väster om dåvarande tegelbruket. Sydväst om gamla byn finns kanske den mest fantasieggande uppgiften, den om en medeltida borganläggning, kallad Jungfruslottet. En sägen berättar att här har ett slott sjunkit ned i jorden och en sovande prinsessa väntar på att bli väckt. Platsen beskrevs vid en dansk fornminnesinventering redan 1624 och stenar ska ha funnits synliga ännu in på 1860-talet.
Landskapet


Kulturgeografen Lars B Persson som skrivit en del av Lunds kommuns kulturmiljöprogram  beskriver där trakten kring Veberöd. Under 1700-talet bedrevs odlingen i så kallat tresädesbruk i Veberöd. En vång i tresädesbruk låg två år i rad fredad mot kreaturen för odling. Det tredje året fick vången fungera som betesmark. Skulle man ha en någorlunda likstor åkerareal att odla varje år behövde byns inägor vara indelad i minst tre vångar om man bedrev tresädesbruk. Veberöd och delar av Romeleåsen ingick i en vidsträckt fäladsmark som började i nordväst vid Hardeberga och Sularp och sträckte sig åt sydöst hela vägen till Veberöds sockens sydligaste del för att därefter fortsätta vidare åt sydöst. Före 1800-talet var huvuddelen av skogsmarken inte fredad mot betande kreatur, utan växte på betad fäladsmark eller på ängar i inägorna. Det kunde till och med hända att träd fick stå kvar i åkermark som odlades. Ett sånt åkerområde fanns i den östra delen av byn Veberöds inägor (Ljungen). Redan i början av 1700-talet fanns det flygsandsskadad inägomark i Veberöd och Vomb. Under senare delen av 1700-talet gjordes vissa försöka med att hindra sandflykt genom plantering av tall på drabbade marker. På Romeleåsen försökte man plantera ny skog och gynna uppväxande skog i s.k. planteringshagar som skulle vara fredade mot kreatursbete. Insatserna var dock av mycket blygsam omfattning före 1800-talet och bristen på skog kvarstod.
Kulturgeografen Lars B Persson som skrivit en del av Lunds kommuns kulturmiljöprogram  beskriver där trakten kring Veberöd. Under 1700-talet bedrevs odlingen i så kallat tresädesbruk i Veberöd. En vång i tresädesbruk låg två år i rad fredad mot kreaturen för odling. Det tredje året fick vången fungera som betesmark. Skulle man ha en någorlunda likstor åkerareal att odla varje år behövde byns inägor vara indelad i minst tre vångar om man bedrev tresädesbruk. Veberöd och delar av Romeleåsen ingick i en vidsträckt fäladsmark som började i nordväst vid Hardeberga och Sularp och sträckte sig åt sydöst hela vägen till Veberöds sockens sydligaste del för att därefter fortsätta vidare åt sydöst. Före 1800-talet var huvuddelen av skogsmarken inte fredad mot betande kreatur, utan växte på betad fäladsmark eller på ängar i inägorna. Det kunde till och med hända att träd fick stå kvar i åkermark som odlades. Ett sånt åkerområde fanns i den östra delen av byn Veberöds inägor (Ljungen). Redan i början av 1700-talet fanns det flygsandsskadad inägomark i Veberöd och Vomb. Under senare delen av 1700-talet gjordes vissa försöka med att hindra sandflykt genom plantering av tall på drabbade marker. På Romeleåsen försökte man plantera ny skog och gynna uppväxande skog i s.k. planteringshagar som skulle vara fredade mot kreatursbete. Insatserna var dock av mycket blygsam omfattning före 1800-talet och bristen på skog kvarstod.

Nuvarande version från 6 september 2018 kl. 14.07

Kulturgeografen Lars B Persson som skrivit en del av Lunds kommuns kulturmiljöprogram beskriver där trakten kring Veberöd. Under 1700-talet bedrevs odlingen i så kallat tresädesbruk i Veberöd. En vång i tresädesbruk låg två år i rad fredad mot kreaturen för odling. Det tredje året fick vången fungera som betesmark. Skulle man ha en någorlunda likstor åkerareal att odla varje år behövde byns inägor vara indelad i minst tre vångar om man bedrev tresädesbruk. Veberöd och delar av Romeleåsen ingick i en vidsträckt fäladsmark som började i nordväst vid Hardeberga och Sularp och sträckte sig åt sydöst hela vägen till Veberöds sockens sydligaste del för att därefter fortsätta vidare åt sydöst. Före 1800-talet var huvuddelen av skogsmarken inte fredad mot betande kreatur, utan växte på betad fäladsmark eller på ängar i inägorna. Det kunde till och med hända att träd fick stå kvar i åkermark som odlades. Ett sånt åkerområde fanns i den östra delen av byn Veberöds inägor (Ljungen). Redan i början av 1700-talet fanns det flygsandsskadad inägomark i Veberöd och Vomb. Under senare delen av 1700-talet gjordes vissa försöka med att hindra sandflykt genom plantering av tall på drabbade marker. På Romeleåsen försökte man plantera ny skog och gynna uppväxande skog i s.k. planteringshagar som skulle vara fredade mot kreatursbete. Insatserna var dock av mycket blygsam omfattning före 1800-talet och bristen på skog kvarstod.

Även efter att enskiftesförodningen började gälla genomförde en del enskiften som inte inkluderade alla gårdar i byarna. Sådana skiften gjordes t.ex. i Veberöd 1807. Det fanns ganska många stora byar i kommunen på 1810-talet. Räknat som antal gårdar var Dalby störst med 40. I Dalby fanns dessutom 47 torp och gatehus. Några andra stora byar var Södra Sandby med 35 gårdar, Veberöd med 34 och Vomb med 30. Mängden torp och hus varierade mycket mellan olika byar. Extremt många fanns i Veberöd där deras antal uppgick till hela 96 stycken.

En stor förändring som skett mellan 1810-talet och 1910-talet var att mycket av den tidigare skogen i Vombsänkan försvunnit. Här hade stora arealer ängs- och betesmark som burit skog dränerats och odlats upp till åker. Av de tidigare stora skogarealerna i funnits mellan Hällestad, Vomb och Veberöd försvann.

Ljungen som utgör en del av Veberöds bymark består till en del av periodvis övers-ilade eller översvämmade marker längs Klingavälsån. Området består i övrigt av hävdade betesmar-ker och åkrar som innehåller många kvarstående ekar. I Ljungen finns några välbevarade korsvir-kesgårdar. Här ligger även vattenkvarnen Hasslemölla med byggnader från 1800-talets mitt och senare hälft. Vägen mellan Veberöd och Sjöbo korsar Klingavälsån på en bro.