Skillnad mellan versioner av "Längs Siriusgatan"

Från bevaringsprogram
 
(4 mellanliggande sidversioner av samma användare visas inte)
Rad 1: Rad 1:
"Går man längre mot söder och korsar
+
[[Fil:Langs siriusgatan.png|miniatyr|Längs Siriusgatan]]
över Dalbyvägen möter man Stampelyckan,
+
[[Fil:Siriusgatan fran syd 1921.png|thumb|Siriusgatan från syd 2/8 1921. T v kv Pollux 2, t h kv Mars 1. Foto: K E P-n/stadsarkivet.]]
ett litet samhälle som utmärker
+
[[Fil:Siriusgatan fran syd 1925.png|thumb|Siriusgatan från syd ca 1925. I förgrunden blivande Solvägen. Vykort Berndt Johnsson/Kulturen.]]
sig för en högst regelbunden fysionomi
+
{{citat|Går man längre mot söder och korsar över Dalbyvägen möter man Stampelyckan, ett litet samhälle som utmärker sig för en högst regelbunden fysionomi med prydliga planteringar runt de gråvita husen. (...) C:a 200 personer ha hemortsrätt här.|Lunds dagblad 24/12 1929}}
med prydliga planteringar runt de gråvita
+
 
husen. ( ... ) C:a 200 personer ha
+
Villabyggandets decennium framför andra kom att bli 1920-talet. Bakom detta låg en medveten satsning på egnahemsbyggandet från såväl statens som kommunens sida, och det första av Lunds alla 20-talsområden blev just Siriusgatan.
hemortsrätt här."
+
 
Lunds dagblad 24/12 1929
+
Depressionen efter första världskriget hade medfört ett totalstopp för det privata byggandet. Pressad av den akuta bostadsbristen som följde kände sig staden tvingad att, om än motvilligt, för första gången engagera sig i bostadsproduktionen. För att stimulera byggandet lades därför ett antal egnahemstomter ut på Väster, se [[Väster - Erikslund och Egna hem]]. Det hjälpte dock föga i den rådande konjunkturen och snart fann sig staden tvungen att börja bygga i egen regi. Så snart som möjligt försökte dock staden ta sig ur sitt direkta engagemang för att i stället stödja "byggnadsvilliga" privatpersoner, och 1919 började man planera för en "egnahemskoloni" å Stampelyckan 4, som området då hette. Där skulle mindre tomter till ett relativt lågt pris anordnas, och 1920 var förberedelserna klara.
Villabyggandets decennium framför
+
 
andra kom att bli 1920-talet. Bakom
+
Sjutton av de trettio tomterna såldes 1920, och de resterande 1922-23. Tomtpriserna varierade från 2,00 kr/kvm för tomterna längst i söder till 2,50 kr/kvm för de närmast Dalbyvägen. Trots prisskillnaden var det de senare som gick åt först. Var huset inflyttningsklart inom ett år rabatterades tomtpriset med 1 kr/kvm, medan priset däremot fördubblades om grunden inte var klar efter tre år.
detta låg en medveten satsning på
+
 
egnahemsbyggandet från såväl statens
+
Tanken var att tomtköparna skulle erhålla förmånliga byggnadslån och byggnadsbidrag av staten mot att kommunen gick i borgen. Som motprestation fick de som byggde tvåfamiljshus förbinda sig att hålla en lägenhet uthyrd under minst tio år. Lånen räckte dock bara till tio av de sjutton första tomtköparna, varför de resterande fick uppskov i tidsgränsen för rabatten på tomtpriset.
som kommunens sida, och det första av
+
 
Lunds alla 20-talsområden blev just Siriusgatan.
+
==Stadsplanen==
Depressionen efter första världskriget
+
Stampelyckan 4 bestod av en drygt 500 meter lång, ca 80 meter bred jordremsa. När staden 1905 erbjöds att köpa marken av rektorskan Augusta Sommelii stärbhus så accepterade man med en hänvisning till jordens belägenhet mittför Lunds Östra station som enda motivering. Marken var uppodlad och där fanns en ladubyggnad som tillhörde arrendatorn.
hade medfört ett totalstopp för
+
 
det privata byggandet. Pressad av den
+
I sin väldiga översiktsplan för Lunds ytterområden 1913 hade major A Nilsson förutsatt att Stampelyckan 4 i sin norra del skulle få en gata längs vardera kanten, men att de längre söderut skulle gå samman till en. Området korsades av fyra tvärgator, varav en hade en utvidgning för en park. När området skulle bebyggas skisserade stadsarkitekten Axel E Julén ett par olika, mera detaljerade planer, där den ena följde majorens förslag tämligen nära. Byggnadsnämnden framhöll ett par gånger det olämpliga i att avvika från majorens förslag, men då drätselkammaren ansåg det mera ekonomiskt att endast lägga ut en mittgata så blev det så.
akuta bostadsbristen som följde kände
+
 
sig staden tvingad att, om än motvilligt,
+
I det slutgiltiga förslaget indelades området av en nio meter bred mittgata, Siriusgatan. I söder fortsatte den förbi Raketgatan som idag utgör dess slutpunkt. Siriusgatan är inte helt rak, utan knäcker inte mindre än fyra gånger, vilket ger ett omväxlande gatuperspektiv. Upp mot Dalbyvägen lades en plantering ut och det var tänkt att Siriusgatan skulle möta Dalbyvägen i en halvcirkelformad plats. I enlighet med majorens förslag skulle området korsas av fyra tvärgator varav den ena försågs med en utvidgning för en plantering. Den kan ännu anas i tomtgränserna men ingår nu i huvudsak i den breda Solvägen. En annan av tvärgatorna finns idag endast som en gångstig mellan kvarteren Sirius och Castor, medan dess förlängning österut har lagts ut till tomtmark. Då statliga byggnadslån endast utgick till utomplansbebyggelse gjordes planen aldrig till en formell stadsplan, utan bebyggelsen reglerades i stället genom speciellt antagna, mycket detaljerade, byggnadsbestämmelser.
för första gången engagera sig i bostadsproduktionen.
+
 
För att stimulera
+
Inom utomplansområden var bestämmelserna för fastighetsbeteckningar mindre strikta och i Lund finns det flera exempel på att ägarna själva hittat på namn på sina tomter. I adresskalendrar från 30-talet upptas nio fastigheter inom området under sådana mer eller mindre fantasifulla namn som t ex Lorensborg och Gamlebo. I det här fallet tycks de dock aldrig ha blivit officiellt fastställda, men det finns exempel på att t ex Villa Dalbo, Lund räckte som adress.
byggandet lades därför ett antal egnahemstomter
+
 
ut på Väster, se s 205. Det
+
==Hus och människor==
hjälpte dock föga i den rådande konjunkturen
+
De som uppförde sina hus inom området tycks företrädesvis ha tillhört den lägre medelklassen och skaran dominerade av hantverkare och arbetare samt en del lägre tjänstemän. Akademiker saknades nästan helt och den mest statusfyllda titeln torde en kyrkoherde ha haft. Man kan ana att arbetskamrater vid ett par tillfällen har inspirerat varandra att bygga hus inom området. Så finns där inte mindre än fyra poliser, men även två inkasserare vid stadens tekniska verk.
och snart fann sig staden
+
 
tvungen att börja bygga i egen regi.
+
Siriusgatan var ett utpräglat bostadsområde, men en av fruarna hade ett hökeri i källaren och en annan ett syeri på övervåningen. En tredje husägare hyrde ut till en skomakare i källaren. En tre-fyra familjer höll höns och ett par hade duvor.
snart som möjligt försökte dock staden
+
 
ta sig ur sitt direkta engagemang för att
+
Husen var små och det stora flertalet innehöll två lägenheter om 2-3 rok som ofta delade på ett gemensamt wc i trapphuset eller källaren.
i stället stödja "byggnadsvilliga" privatpersoner,
+
 
och 1919 bÖljade man planera
+
De trettio villorna uppfördes under fyraårsperioden 1920-23. Husen har i huvudsak daterats efter bygglovsritningarna som dock kan ligga ett år innan de färdigställdes. Husen har en enhetlig karaktär, genomgående rörde det sig om putsade 1½-planshus. Villorna är uppförda i en brytningsperiod. Tidigare hade villorna oftast varit sammansatta av flera olika volymer, men nu började de alltmer sluta sig inom en kvadrat eller rektangel. Vid Siriusgatan livas dock ännu många av villorna av vinkelställda gavelpartier eller frontespiser. Flertalet har sadeltak, medan de övriga genom ett mansardtak får ökad rymd på övervåningen. Enligt uppgift hade alla husen från början en vit puts och mörka fönstersnickerier. Ännu finns en del hus med en ursprunglig spritputs med slätputsade fönsteromfattningar. Att måla dessa i en från huset avvikande färg är ett modernt påfund. Ibland förekommer dessutom ett slätputsat band direkt under gesimsen. Många av villorna har ett par för området karaktäristiska detaljer. Dit hör att murytan på gavlarna ofta möter takteglet direkt utan någon övergång i form av gesims eller vindskidor. Ofta förekommer också strax under gesimsen ett bjälklagsmarkerande tegelskift med sågtandsmönster, eller med varannan tegelsten något indragen, det senare vanligare på ritningarna än i verkligheten. Karaktäristisk är också en typ av fönster med spröjsad överdel, där tvärspröjsen är välvd. Sådana fönster utnyttjades även i en del fall där byggnadsritningarna sa något annat.
för en "egnahemskoloni" å Stampelyckan
+
 
4, som området då hette. Där
+
Att området har en enhetlig karaktär är kanske inte så konstigt, över <sup>2</sup>/<sub>3</sub> av husen ritades av byggnadskontrollanten vid stadsarkitektkontoret, Alfred Persson. Villorna tycks höra till den tidigare delen av hans produktion, men senare kom han att rita en mycket stor mängd hus i Lund. Ändå är detta kanske inte hela orsaken till enhetligheten. Även tre andra villor vid Siriusgatan, ritade av andra arkitekter, är till förväxling lika Perssons. Kanske skall man i bakgrunden ana stadsarkitekten Axel E Julén, som själv tidigare hade ritat hus med motsvarande utformning av gavelkrönen.
skulle mindre tomter till ett relativt lågt
+
 
pris anordnas, och 1920 var förberedelserna
+
Gatan var länge grusad, innan den så småningom asfalterades. Stängslen utgjordes av glesa nätstaket.
klara.
+
 
Sjutton av de trettio tomterna såldes
+
==Bevaringssynpunkter==
1920, och de resterande 1922-23. Tomtpriserna
+
Bebyggelsen är tillkommen under en kort period och är samtida med den i sin enkelhet omsorgsfullt utformade planen. Genom sin enhetlighet och då det utgör ett tidigt exempel på 20-talets egnahemsbyggande har området ett klart kulturhistoriskt värde. Det omväxlande gatuperspektivet där putsade 1½-planshus sticker fram ur grönskan skapar också en attraktiv miljö.
varierade från 2,00 kr/kvm för
+
* Om-, till- och eventuella nybyggnader skall i skala, färg- och materialval samt placering anpassas till den äldre bebyggelsen.
tomterna längst i söder till 2,50 kr/kvm
+
* Fasaderna skall vara putsade, ytterligare fasadinklädnader skulle innebära en oacceptabel förvanskning av miljön. Vid omputsning bör en traditionell putsbehandling med antingen spritputs eller helt jämn slätputs bibehållas. Vid eventuellt påsprutad puts får denna inte täcka tidigare slätputsade dekorelement.
för de närmast Dalbyvägen. Trots prisskillnaden
+
* Vid avfärgning av fasaderna skall områdets ljusa karaktär bibehållas. Målning av fönsteromfattningarna i avvikande färg är mindre lämpligt. Fönstersnickerierna skall vara täckmålade, där grönt eller brunt är de traditionella färgerna.
var det de senare som gick åt
+
* För området karaktäristiska detaljer skall bibehållas. Dit hör de ofta omsorgsfullt utformade trapporna med räcken och bislagsstenar i konststen, samt utformningen av gavelkrönen, som inte bör plåtas in.
först. Var huset inflyttningsklart inom
+
* Fönster- och dörrsnickerier är viktiga element i arkitekturen. De ursprungliga bör bevaras, vid eventuellt byte skall nya utföras lika de ursprungliga. Viktigt är att de smäckra proportionerna bibehålls.
ett år rabatterades tomtpriset med l krl
+
* Grönskan utgör ett väsentligt inslag i stadsbilden. Förgårdarna skall hållas planterade och hårdgöringen bör minimeras. I exponerade lägen bör ett traditionellt växtmaterial väljas, medan t ex kryptujor är mindre lämpliga.
kvm, medan priset däremot fördubblades
+
* Väsentlig är också tomtmarkens avgränsning mot gatan. Företrädesvis bör galvaniserade nätstaket, häckar eller eventuellt låga spjälstaket väljas, medan murar och plank är mindre lämpliga. Äldre grindar bör bibehållas.
om grunden inte var klar efter tre år.
 
Tanken var att tomtköparna skulle
 
erhålla förmånliga byggnadslån och
 
byggnadsbidrag av staten mot att kommunen
 
gick i borgen. Som motprestation
 
fick de som byggde tvåfamiljshus
 
förbinda sig att hålla en lägenhet uthyrd
 
under minst tio år. Lånen räckte dock
 
bara till tio av de sjutton första tomtköparna,
 
varför de resterande fick uppskov
 
i tidsgränsen för rabatten på tomtpriset.
 
Stadsplanen
 
Stampelyckan 4 bestod aven drygt 500
 
meter lång, ca 80 meter bred jordremsa.
 
När staden 1905 erbjöds att köpa marken
 
av rektorskan Augusta Sommelii
 
stärbhus så accepterade man med en
 
hänvisning till jordens belägenhet mitt-
 
26
 
för Lunds Östra station som enda motivering.
 
Marken var uppodlad och där
 
fanns en ladubyggnad som tillhörde
 
arrendatorn.
 
I sin väldiga översiktsplan för Lunds
 
ytterområden 1913 hade major A Nilsson
 
förutsatt att Stampelyckan 4 i sin
 
norra del skulle få en gata längs vardera
 
kanten, men att de längre söderut skulle
 
gå samman till en. Området korsades
 
av fyra tvärgator, varav en hade en utvidgning
 
för en park. När området skulle
 
bebyggas skisserade stadsarkitekten
 
Axel E Julen ett par olika, mera detaljerade
 
planer, där den ena följde majorens
 
förslag tämligen nära. Byggnadsnämnden
 
framhöll ett par gånger det
 
olämpliga i att avvika från majorens förslag,
 
men då drätselkammaren ansåg
 
det mera ekonomiskt att endast lägga ut
 
en mittgata så blev det så.
 
I det slutgiltiga förslaget indelades
 
området aven nio meter bred mittgata,
 
Siriusgatan. I söder fortsatte den förbi
 
Raketgatan som idag utgör dess slutpunkt.
 
Siriusgatan är inte helt rak, utan
 
knäcker inte mindre än fyra gånger, vilket
 
ger ett omväxlande gatuperspektiv.
 
Upp mot Dalbyvägen lades en plantering
 
ut och det var tänkt att Siriusgatan
 
skulle möta Dalbyvägen i en halvcirkelformad
 
plats. I enlighet med majorens
 
förslag skulle området korsas av
 
fyra tvärgator varav den ena försågs
 
med en utvidgning för en plantering.
 
Den kan ännu anas i tomtgränserna
 
men ingår nu i huvudsak i den breda
 
Solvägen. En annan av tvärgatorna
 
finns idag endast som en gångstig mellan
 
kvarteren Sirius och Castor, medan
 
dess förlängning österut har lagts ut till
 
tomtmark. Då statliga byggnadslån endast
 
utgick till utomplansbebyggelse
 
gjordes planen aldrig till en formell
 
stadsplan, utan bebyggelsen reglerades
 
i stället genom speciellt antagna, mycket
 
detaljerade, byggnadsbestämmelser.
 
Inom utom plans områden var bestämmelserna
 
för fastighetsbeteckningar
 
mindre strikta och i Lund finns det flera
 
exempel på att ägarna själva hittat på
 
namn på sina tomter. I adresskalendrar
 
från 30-talet upptas nio fastigheter
 
inom området under sådana mer eller
 
mindre fantasifulla namn som t ex Lorensborg
 
och Gamlebo. I det här fallet
 
tycks de dock aldrig ha blivit officiellt
 
fastställda, men det finns exempel på
 
att t ex Villa Dalbo, Lund räckte som
 
adress.
 
Hus och människor
 
De som uppförde sina hus inom området
 
tycks företrädesvis ha tillhört den
 
lägre medelklassen och skaran domine-
 
.... ~
 
~
 
L:::::.:.:l
 
3
 
4
 
CA TOR
 
3
 
4
 
2
 
Kulturhistoriskt vä rdefu ll byggnad
 
6
 
9
 
o
 
o t"----
 
16
 
13
 
11
 
D
 
o
 
D
 
MÄ EN
 
Byggnad som ingår i eller ti llsammans med andra,
 
bygger upp en kulturhistoriskt värdefull miljö
 
Kulturhistoriskt och/eller miljömässigt vä rdefull
 
gatusträckning eller platsbildning
 
Gårdsrum eller plantering av kulturhistoriskt
 
och/eller miljömässigt värde
 
Siriusgatanfrån syd 2/81921.
 
T v kv Pollux 2, t h kv Mars 1.
 
Foto: K E P-n/stadsarkivet.
 
rade av hantverkare och arbetare samt
 
en del lägre tjänstemän. Akademiker
 
saknades nästan helt och den mest statusfyllda
 
titeln torde en kyrkoherde ha
 
haft. Man kan ana att arbetskamrater vid
 
ett par tillfällen har inspirerat varandra
 
att bygga hus inom området. Så finns där
 
inte mindre än fyra poliser, men även två
 
inkasserare vid stadens tekniska verk.
 
Siriusgatan var ett utpräglat bostadsområde,
 
men en av fruarna hade ett
 
hökeri i källaren och en annan ett syeri
 
på övervåningen. En tredje husägare
 
hyrde ut till en skomakare i källaren.
 
En tre-fyra familjer höll höns och ett
 
par hade duvor.
 
Husen var små och det stora flertalet
 
innehöll två lägenheter om 2-3 rok som
 
ofta delade på ett gemensamt wc i trapphuset
 
eller källaren.
 
De trettio villorna uppfördes under
 
fyraårsperioden 1920-23. Husen har i
 
huvudsak daterats efter bygglovsritningarna
 
som dock kan ligga ett år innan
 
de färdigställdes. Husen har en enhetlig
 
karaktär, genomgående rörde det
 
sig om putsade 11/ r planshus. Villorna
 
är uppförda i en brytningsperiod. Tidigare
 
hade villorna oftast varit sammansatta
 
av flera olika volymer, men nu började
 
de alltmer sluta sig inom en kvadrat
 
eller rektangel. Vid Siriusgatan livas
 
dock ännu många av villorna av vinkelställda
 
gavelpartier eller frontespiser.
 
Flertalet har sadeltak, medan de övriga
 
genom ett mansardtak får ökad rymd på
 
övervåningen. Enligt uppgift hade alla
 
husen från början en vit puts och mörka
 
fönstersnickerier. Ännu finns en del
 
hus med en ursprunglig spritputs med
 
slätputsade fönsteromfattningar. Att
 
måla dessa i en från huset avvikande
 
färg är ett modernt påfund. Ibland förekommer
 
dessutom ett slätputsat band
 
direkt under gesimsen. Många av villorna
 
har ett par för området karaktäristiska
 
detaljer. Dit hör att murytan på
 
gavlarna ofta möter takteglet direkt
 
utan någon övergång i form av gesims
 
eller vindskidor. Ofta förekommer också
 
strax under gesimsen ett bjälklagsmarkerande
 
tegelskift med sågtandsmönster,
 
eller med varannan tegelsten
 
något indragen, det senare vanligare på
 
ritningarna än i verkligheten. Karaktäristisk
 
är också en typ av fönster med
 
spröjsad överdel, där tvärspröjsen är
 
välvd. Sådana fönster utnyttjades även i
 
en del fall där byggnadsritningarna sa
 
något annat.
 
Att området har en enhetlig karaktär
 
är kanske inte så konstigt, över 2/3 av husen
 
ritades av byggnadskontrollanten
 
vid stadsarkitektkontoret, Alfred Persson.
 
Villorna tycks höra till den tidigare
 
delen av hans produktion, men senare
 
kom han att rita en mycket stor mängd
 
hus i Lund. Ändå är detta kanske inte
 
hela orsaken till enhetligheten. Ä ven
 
tre andra villor vid Siriusgatan, ritade
 
av andra arkitekter, är till förväxling
 
lika Perssons. Kanske skall man i bakgrunden
 
ana stadsarkitekten Axel E Julen,
 
som själv tidigare hade ritat hus
 
med motsvarande utformning av gavelkrönen.
 
Gatan var länge grusad, innan den så
 
småningom asfalterades. Stängslen utgjordes
 
av glesa nätstaket.
 
Bevaringssynpunkter
 
Bebyggelsen är tillkommen under en
 
kort period och är samtida med den i
 
sin enkelhet omsorgsfullt utformade
 
planen. Genom sin enhetlighet och då
 
det utgör ett tidigt exempel på 20-talets
 
egnahemsbyggande har området ett
 
klart kulturhistoriskt värde. Det omväxlande
 
gatuperspektivet där putsade 11/r
 
planshus sticker fram ur grönskan skapar
 
också en attraktiv miljö.
 
* Om-, till- och eventuella nybyggnader
 
skall i skala, färg- och materialval
 
samt placering anpassas till den
 
äldre bebyggelsen.
 
* Fasaderna skall vara putsade, ytterligare
 
fasadinklädnader skulle innebära
 
en oacceptabel förvanskning av
 
miljön. Vid omputsning bör en traditionell
 
putsbehandling med antigen
 
spritputs eller helt jämn slätputs bibehållas.
 
Vid eventuellt påsprutad
 
puts får denna inte täcka tidigare
 
slätputsade dekorelement.
 
* Vid avfärgning av fasaderna skall områdets
 
ljusa karaktär bibehållas. Målning
 
av fönsteromfattningarna i avvikande
 
färg är mindre lämpligt. Fönstersnickerierna
 
skall vara täckmålade,
 
där grönt eller brunt är de traditionella
 
färgerna.
 
* För området karaktäristiska detaljer
 
skall bibehållas. Dit hör de ofta omsorgsfullt
 
utformade trapporna med
 
räcken och bislagsstenar i konststen,
 
samt utformningen av gavelkrönen,
 
som inte bör plåtas in.
 
* Fönster- och dörrsnickerier är viktiga
 
element i arkitekturen. De ursprungliga
 
bör bevaras, vid eventuellt byte
 
skall nya utföras lika de ursprungliga.
 
Viktigt är att de smäckra proportionerna
 
bibehålls.
 
* Grönskan utgör ett väsentligt inslag i
 
stadsbilden. Förgårdarna skall hållas
 
planterade och hårdgöringen bör minimeras.
 
I exponerade lägen bör ett traditionellt
 
växtmaterial väljas, medan
 
t ex kryptujor är mindre lämpliga.
 
* Väsentlig är också tomtmarkens avgränsning
 
mot gatan. Företrädesvis
 
bör galvaniserade nätstaket, häckar
 
eller eventuellt låga spjälstaket väljas,
 
medan murar och plank är mindre
 
lämpliga. Äldre grindar bör bibehållas.
 
 
[[Kategori:Stampelyckan]]
 
[[Kategori:Stampelyckan]]

Nuvarande version från 15 april 2013 kl. 09.31

Längs Siriusgatan
Siriusgatan från syd 2/8 1921. T v kv Pollux 2, t h kv Mars 1. Foto: K E P-n/stadsarkivet.
Siriusgatan från syd ca 1925. I förgrunden blivande Solvägen. Vykort Berndt Johnsson/Kulturen.
Går man längre mot söder och korsar över Dalbyvägen möter man Stampelyckan, ett litet samhälle som utmärker sig för en högst regelbunden fysionomi med prydliga planteringar runt de gråvita husen. (...) C:a 200 personer ha hemortsrätt här.
— Lunds dagblad 24/12 1929

Villabyggandets decennium framför andra kom att bli 1920-talet. Bakom detta låg en medveten satsning på egnahemsbyggandet från såväl statens som kommunens sida, och det första av Lunds alla 20-talsområden blev just Siriusgatan.

Depressionen efter första världskriget hade medfört ett totalstopp för det privata byggandet. Pressad av den akuta bostadsbristen som följde kände sig staden tvingad att, om än motvilligt, för första gången engagera sig i bostadsproduktionen. För att stimulera byggandet lades därför ett antal egnahemstomter ut på Väster, se Väster - Erikslund och Egna hem. Det hjälpte dock föga i den rådande konjunkturen och snart fann sig staden tvungen att börja bygga i egen regi. Så snart som möjligt försökte dock staden ta sig ur sitt direkta engagemang för att i stället stödja "byggnadsvilliga" privatpersoner, och 1919 började man planera för en "egnahemskoloni" å Stampelyckan 4, som området då hette. Där skulle mindre tomter till ett relativt lågt pris anordnas, och 1920 var förberedelserna klara.

Sjutton av de trettio tomterna såldes 1920, och de resterande 1922-23. Tomtpriserna varierade från 2,00 kr/kvm för tomterna längst i söder till 2,50 kr/kvm för de närmast Dalbyvägen. Trots prisskillnaden var det de senare som gick åt först. Var huset inflyttningsklart inom ett år rabatterades tomtpriset med 1 kr/kvm, medan priset däremot fördubblades om grunden inte var klar efter tre år.

Tanken var att tomtköparna skulle erhålla förmånliga byggnadslån och byggnadsbidrag av staten mot att kommunen gick i borgen. Som motprestation fick de som byggde tvåfamiljshus förbinda sig att hålla en lägenhet uthyrd under minst tio år. Lånen räckte dock bara till tio av de sjutton första tomtköparna, varför de resterande fick uppskov i tidsgränsen för rabatten på tomtpriset.

Stadsplanen

Stampelyckan 4 bestod av en drygt 500 meter lång, ca 80 meter bred jordremsa. När staden 1905 erbjöds att köpa marken av rektorskan Augusta Sommelii stärbhus så accepterade man med en hänvisning till jordens belägenhet mittför Lunds Östra station som enda motivering. Marken var uppodlad och där fanns en ladubyggnad som tillhörde arrendatorn.

I sin väldiga översiktsplan för Lunds ytterområden 1913 hade major A Nilsson förutsatt att Stampelyckan 4 i sin norra del skulle få en gata längs vardera kanten, men att de längre söderut skulle gå samman till en. Området korsades av fyra tvärgator, varav en hade en utvidgning för en park. När området skulle bebyggas skisserade stadsarkitekten Axel E Julén ett par olika, mera detaljerade planer, där den ena följde majorens förslag tämligen nära. Byggnadsnämnden framhöll ett par gånger det olämpliga i att avvika från majorens förslag, men då drätselkammaren ansåg det mera ekonomiskt att endast lägga ut en mittgata så blev det så.

I det slutgiltiga förslaget indelades området av en nio meter bred mittgata, Siriusgatan. I söder fortsatte den förbi Raketgatan som idag utgör dess slutpunkt. Siriusgatan är inte helt rak, utan knäcker inte mindre än fyra gånger, vilket ger ett omväxlande gatuperspektiv. Upp mot Dalbyvägen lades en plantering ut och det var tänkt att Siriusgatan skulle möta Dalbyvägen i en halvcirkelformad plats. I enlighet med majorens förslag skulle området korsas av fyra tvärgator varav den ena försågs med en utvidgning för en plantering. Den kan ännu anas i tomtgränserna men ingår nu i huvudsak i den breda Solvägen. En annan av tvärgatorna finns idag endast som en gångstig mellan kvarteren Sirius och Castor, medan dess förlängning österut har lagts ut till tomtmark. Då statliga byggnadslån endast utgick till utomplansbebyggelse gjordes planen aldrig till en formell stadsplan, utan bebyggelsen reglerades i stället genom speciellt antagna, mycket detaljerade, byggnadsbestämmelser.

Inom utomplansområden var bestämmelserna för fastighetsbeteckningar mindre strikta och i Lund finns det flera exempel på att ägarna själva hittat på namn på sina tomter. I adresskalendrar från 30-talet upptas nio fastigheter inom området under sådana mer eller mindre fantasifulla namn som t ex Lorensborg och Gamlebo. I det här fallet tycks de dock aldrig ha blivit officiellt fastställda, men det finns exempel på att t ex Villa Dalbo, Lund räckte som adress.

Hus och människor

De som uppförde sina hus inom området tycks företrädesvis ha tillhört den lägre medelklassen och skaran dominerade av hantverkare och arbetare samt en del lägre tjänstemän. Akademiker saknades nästan helt och den mest statusfyllda titeln torde en kyrkoherde ha haft. Man kan ana att arbetskamrater vid ett par tillfällen har inspirerat varandra att bygga hus inom området. Så finns där inte mindre än fyra poliser, men även två inkasserare vid stadens tekniska verk.

Siriusgatan var ett utpräglat bostadsområde, men en av fruarna hade ett hökeri i källaren och en annan ett syeri på övervåningen. En tredje husägare hyrde ut till en skomakare i källaren. En tre-fyra familjer höll höns och ett par hade duvor.

Husen var små och det stora flertalet innehöll två lägenheter om 2-3 rok som ofta delade på ett gemensamt wc i trapphuset eller källaren.

De trettio villorna uppfördes under fyraårsperioden 1920-23. Husen har i huvudsak daterats efter bygglovsritningarna som dock kan ligga ett år innan de färdigställdes. Husen har en enhetlig karaktär, genomgående rörde det sig om putsade 1½-planshus. Villorna är uppförda i en brytningsperiod. Tidigare hade villorna oftast varit sammansatta av flera olika volymer, men nu började de alltmer sluta sig inom en kvadrat eller rektangel. Vid Siriusgatan livas dock ännu många av villorna av vinkelställda gavelpartier eller frontespiser. Flertalet har sadeltak, medan de övriga genom ett mansardtak får ökad rymd på övervåningen. Enligt uppgift hade alla husen från början en vit puts och mörka fönstersnickerier. Ännu finns en del hus med en ursprunglig spritputs med slätputsade fönsteromfattningar. Att måla dessa i en från huset avvikande färg är ett modernt påfund. Ibland förekommer dessutom ett slätputsat band direkt under gesimsen. Många av villorna har ett par för området karaktäristiska detaljer. Dit hör att murytan på gavlarna ofta möter takteglet direkt utan någon övergång i form av gesims eller vindskidor. Ofta förekommer också strax under gesimsen ett bjälklagsmarkerande tegelskift med sågtandsmönster, eller med varannan tegelsten något indragen, det senare vanligare på ritningarna än i verkligheten. Karaktäristisk är också en typ av fönster med spröjsad överdel, där tvärspröjsen är välvd. Sådana fönster utnyttjades även i en del fall där byggnadsritningarna sa något annat.

Att området har en enhetlig karaktär är kanske inte så konstigt, över 2/3 av husen ritades av byggnadskontrollanten vid stadsarkitektkontoret, Alfred Persson. Villorna tycks höra till den tidigare delen av hans produktion, men senare kom han att rita en mycket stor mängd hus i Lund. Ändå är detta kanske inte hela orsaken till enhetligheten. Även tre andra villor vid Siriusgatan, ritade av andra arkitekter, är till förväxling lika Perssons. Kanske skall man i bakgrunden ana stadsarkitekten Axel E Julén, som själv tidigare hade ritat hus med motsvarande utformning av gavelkrönen.

Gatan var länge grusad, innan den så småningom asfalterades. Stängslen utgjordes av glesa nätstaket.

Bevaringssynpunkter

Bebyggelsen är tillkommen under en kort period och är samtida med den i sin enkelhet omsorgsfullt utformade planen. Genom sin enhetlighet och då det utgör ett tidigt exempel på 20-talets egnahemsbyggande har området ett klart kulturhistoriskt värde. Det omväxlande gatuperspektivet där putsade 1½-planshus sticker fram ur grönskan skapar också en attraktiv miljö.

  • Om-, till- och eventuella nybyggnader skall i skala, färg- och materialval samt placering anpassas till den äldre bebyggelsen.
  • Fasaderna skall vara putsade, ytterligare fasadinklädnader skulle innebära en oacceptabel förvanskning av miljön. Vid omputsning bör en traditionell putsbehandling med antingen spritputs eller helt jämn slätputs bibehållas. Vid eventuellt påsprutad puts får denna inte täcka tidigare slätputsade dekorelement.
  • Vid avfärgning av fasaderna skall områdets ljusa karaktär bibehållas. Målning av fönsteromfattningarna i avvikande färg är mindre lämpligt. Fönstersnickerierna skall vara täckmålade, där grönt eller brunt är de traditionella färgerna.
  • För området karaktäristiska detaljer skall bibehållas. Dit hör de ofta omsorgsfullt utformade trapporna med räcken och bislagsstenar i konststen, samt utformningen av gavelkrönen, som inte bör plåtas in.
  • Fönster- och dörrsnickerier är viktiga element i arkitekturen. De ursprungliga bör bevaras, vid eventuellt byte skall nya utföras lika de ursprungliga. Viktigt är att de smäckra proportionerna bibehålls.
  • Grönskan utgör ett väsentligt inslag i stadsbilden. Förgårdarna skall hållas planterade och hårdgöringen bör minimeras. I exponerade lägen bör ett traditionellt växtmaterial väljas, medan t ex kryptujor är mindre lämpliga.
  • Väsentlig är också tomtmarkens avgränsning mot gatan. Företrädesvis bör galvaniserade nätstaket, häckar eller eventuellt låga spjälstaket väljas, medan murar och plank är mindre lämpliga. Äldre grindar bör bibehållas.