Längs Siriusgatan

”	Går man längre mot söder och korsar över Dalbyvägen möter man Stampelyckan, ett litet samhälle som utmärker sig för en högst regelbunden fysionomi med prydliga planteringar runt de gråvita husen. (...) C:a 200 personer ha hemortsrätt här.	„
— Lunds dagblad 24/12 1929

Villabyggandets decennium framför andra kom att bli 1920-talet. Bakom detta låg en medveten satsning på egnahemsbyggandet från såväl statens som kommunens sida, och det första av Lunds alla 20-talsområden blev just Siriusgatan.

Depressionen efter första världskriget hade medfört ett totalstopp för det privata byggandet. Pressad av den akuta bostadsbristen som följde kände sig staden tvingad att, om än motvilligt, för första gången engagera sig i bostadsproduktionen. För att stimulera byggandet lades därför ett antal egnahemstomter ut på Väster, se Väster - Erikslund och Egna hem. Det hjälpte dock föga i den rådande konjunkturen och snart fann sig staden tvungen att börja bygga i egen regi. Så snart som möjligt försökte dock staden ta sig ur sitt direkta engagemang för att i stället stödja "byggnadsvilliga" privatpersoner, och 1919 började man planera för en "egnahemskoloni" å Stampelyckan 4, som området då hette. Där skulle mindre tomter till ett relativt lågt pris anordnas, och 1920 var förberedelserna klara.

Sjutton av de trettio tomterna såldes 1920, och de resterande 1922-23. Tomtpriserna varierade från 2,00 kr/kvm för tomterna längst i söder till 2,50 kr/kvm för de närmast Dalbyvägen. Trots prisskillnaden var det de senare som gick åt först. Var huset inflyttningsklart inom ett år rabatterades tomtpriset med 1 kr/ kvm, medan priset däremot fördubblades om grunden inte var klar efter tre år.

Tanken var att tomtköparna skulle erhålla förmånliga byggnadslån och byggnadsbidrag av staten mot att kommunen gick i borgen. Som motprestation fick de som byggde tvåfamiljshus förbinda sig att hålla en lägenhet uthyrd under minst tio år. Lånen räckte dock bara till tio av de sjutton första tomtköparna, varför de resterande fick uppskov i tidsgränsen för rabatten på tomtpriset.

Stadsplanen

Stampelyckan 4 bestod av en drygt 500 meter lång, ca 80 meter bred jordremsa. När staden 1905 erbjöds att köpa marken av rektorskan Augusta Sommelii stärbhus så accepterade man med en hänvisning till jordens belägenhet mittför Lunds Östra station som enda motivering. Marken var uppodlad och där fanns en ladubyggnad som tillhörde arrendatorn.

I sin väldiga översiktsplan för Lunds ytterområden 1913 hade major A Nilsson förutsatt att Stampelyckan 4 i sin norra del skulle få en gata längs vardera kanten, men att de längre söderut skulle gå samman till en. Området korsades av fyra tvärgator, varav en hade en utvidgning för en park. När området skulle bebyggas skisserade stadsarkitekten Axel E Julén ett par olika, mera detaljerade planer, där den ena följde majorens förslag tämligen nära. Byggnadsnämnden framhöll ett par gånger det olämpliga i att avvika från majorens förslag, men då drätselkammaren ansåg det mera ekonomiskt att endast lägga ut en mittgata så blev det så.

I det slutgiltiga förslaget indelades området aven nio meter bred mittgata, Siriusgatan. I söder fortsatte den förbi Raketgatan som idag utgör dess slutpunkt. Siriusgatan är inte helt rak, utan knäcker inte mindre än fyra gånger, vilket ger ett omväxlande gatuperspektiv. Upp mot Dalbyvägen lades en plantering ut och det var tänkt att Siriusgatan skulle möta Dalbyvägen i en halvcirkelformad plats. I enlighet med majorens förslag skulle området korsas av fyra tvärgator varav den ena försågs med en utvidgning för en plantering. Den kan ännu anas i tomtgränserna men ingår nu i huvudsak i den breda Solvägen. En annan av tvärgatorna finns idag endast som en gångstig mellan kvarteren Sirius och Castor, medan dess förlängning österut har lagts ut till tomtmark. Då statliga byggnadslån endast utgick till utomplansbebyggelse gjordes planen aldrig till en formell stadsplan, utan bebyggelsen reglerades i stället genom speciellt antagna, mycket detaljerade, byggnadsbestämmelser.

Inom utomplansområden var bestämmelserna för fastighetsbeteckningar mindre strikta och i Lund finns det flera exempel på att ägarna själva hittat på namn på sina tomter. I adresskalendrar från 30-talet upptas nio fastigheter inom området under sådana mer eller mindre fantasifulla namn som t ex Lorensborg och Gamlebo. I det här fallet tycks de dock aldrig ha blivit officiellt fastställda, men det finns exempel på att t ex Villa Dalbo, Lund räckte som adress.

Hus och människor

De som uppförde sina hus inom området tycks företrädesvis ha tillhört den lägre medelklassen och skaran dominerade av hantverkare och arbetare samt en del lägre tjänstemän. Akademiker saknades nästan helt och den mest statusfyllda titeln torde en kyrkoherde ha haft. Man kan ana att arbetskamrater vid ett par tillfällen har inspirerat varandra att bygga hus inom området. Så finns där inte mindre än fyra poliser, men även två inkasserare vid stadens tekniska verk.

Siriusgatan var ett utpräglat bostadsområde, men en av fruarna hade ett hökeri i källaren och en annan ett syeri på övervåningen. En tredje husägare hyrde ut till en skomakare i källaren. En tre-fyra familjer höll höns och ett par hade duvor.

Husen var små och det stora flertalet innehöll två lägenheter om 2-3 rok som ofta delade på ett gemensamt wc i trapphuset eller källaren.

De trettio villorna uppfördes under fyraårsperioden 1920-23. Husen har i huvudsak daterats efter bygglovsritningarna som dock kan ligga ett år innan de färdigställdes. Husen har en enhetlig karaktär, genomgående rörde det sig om putsade 1½-planshus. Villorna är uppförda i en brytningsperiod. Tidigare hade villorna oftast varit sammansatta av flera olika volymer, men nu började de alltmer sluta sig inom en kvadrat eller rektangel. Vid Siriusgatan livas dock ännu många av villorna av vinkelställda gavelpartier eller frontespiser. Flertalet har sadeltak, medan de övriga genom ett mansardtak får ökad rymd på övervåningen. Enligt uppgift hade alla husen från början en vit puts och mörka fönstersnickerier. Ännu finns en del hus med en ursprunglig spritputs med slätputsade fönsteromfattningar. Att måla dessa i en från huset avvikande färg är ett modernt påfund. Ibland förekommer dessutom ett slätputsat band direkt under gesimsen. Många av villorna har ett par för området karaktäristiska detaljer. Dit hör att murytan på gavlarna ofta möter takteglet direkt utan någon övergång i form av gesims eller vindskidor. Ofta förekommer också strax under gesimsen ett bjälklagsmarkerande tegelskift med sågtandsmönster, eller med varannan tegelsten något indragen, det senare vanligare på ritningarna än i verkligheten. Karaktäristisk är också en typ av fönster med spröjsad överdel, där tvärspröjsen är välvd. Sådana fönster utnyttjades även i en del fall där byggnadsritningarna sa något annat.

Att området har en enhetlig karaktär är kanske inte så konstigt, över ²/₃ av husen ritades av byggnadskontrollanten vid stadsarkitektkontoret, Alfred Persson. Villorna tycks höra till den tidigare delen av hans produktion, men senare kom han att rita en mycket stor mängd hus i Lund. Ändå är detta kanske inte hela orsaken till enhetligheten. Även tre andra villor vid Siriusgatan, ritade av andra arkitekter, är till förväxling lika Perssons. Kanske skall man i bakgrunden ana stadsarkitekten Axel E Julén, som själv tidigare hade ritat hus med motsvarande utformning av gavelkrönen.

Gatan var länge grusad, innan den så småningom asfalterades. Stängslen utgjordes av glesa nätstaket.

Bevaringssynpunkter

Bebyggelsen är tillkommen under en kort period och är samtida med den i sin enkelhet omsorgsfullt utformade planen. Genom sin enhetlighet och då det utgör ett tidigt exempel på 20-talets egnahemsbyggande har området ett klart kulturhistoriskt värde. Det omväxlande gatuperspektivet där putsade 1½-planshus sticker fram ur grönskan skapar också en attraktiv miljö.

• Om-, till- och eventuella nybyggnader skall i skala, färg- och materialval samt placering anpassas till den äldre bebyggelsen.
• Fasaderna skall vara putsade, ytterligare fasadinklädnader skulle innebära en oacceptabel förvanskning av miljön. Vid omputsning bör en traditionell putsbehandling med antingen spritputs eller helt jämn slätputs bibehållas. Vid eventuellt påsprutad puts får denna inte täcka tidigare slätputsade dekorelement.
• Vid avfärgning av fasaderna skall områdets ljusa karaktär bibehållas. Målning av fönsteromfattningarna i avvikande färg är mindre lämpligt. Fönstersnickerierna skall vara täckmålade, där grönt eller brunt är de traditionella färgerna.
• För området karaktäristiska detaljer skall bibehållas. Dit hör de ofta omsorgsfullt utformade trapporna med räcken och bislagsstenar i konststen, samt utformningen av gavelkrönen, som inte bör plåtas in.
• Fönster- och dörrsnickerier är viktiga element i arkitekturen. De ursprungliga bör bevaras, vid eventuellt byte skall nya utföras lika de ursprungliga. Viktigt är att de smäckra proportionerna bibehålls.
• Grönskan utgör ett väsentligt inslag i stadsbilden. Förgårdarna skall hållas planterade och hårdgöringen bör minimeras. I exponerade lägen bör ett traditionellt växtmaterial väljas, medan t ex kryptujor är mindre lämpliga.
• Väsentlig är också tomtmarkens avgränsning mot gatan. Företrädesvis bör galvaniserade nätstaket, häckar eller eventuellt låga spjälstaket väljas, medan murar och plank är mindre lämpliga. Äldre grindar bör bibehållas.