Kilen

Kvarteret Kilen renritad efter stadsplan 1929. Tomtgränser 1993 inlagda med rött.

Detalj ur 1788 års karta.

Engelska tvättinrättningen. Teckning ur brandförsäkringsbrev 1882.

Kilen idag.

Stg 852 "Blå banken" inför rivning. Foto 1983 stadsarkitektkont.

Betesmark

I triangeln mellan de förmodligen medeltida landsvägarna mot Lomma och Fjelie ligger kvarteret Kilen. Området ingick enligt: 1704 års karta i stadens gemensamma fäladsmark, men låg insprängt: mellan uppodlade lyckor och vångar. På 1763 års karta är den del av triangeln som motsvarar kv Kilen utlagd till intagsjordar, dvs marken har tagits in under enskilt brukande men ägs fortfarande av staden. På den östligaste intagan fanns då en grävd damm. Nyttjanderätten till de tre intagorna i väster hade sadelmakaren Petter Norrman köpt på auktion 1760. Namnet "Norrmanska lyckan" användes ännu vid 1800-talets slut, men då framför allt om marken i den östra delen. Det vanligaste under 1800-talet var dock att tomterna i kv Kilen angavs ligga i Klosterlyckan, vilket egentligen var ett annat, närliggande område.

Båtsmän och fäherde

Nästa gång marken karteras (1733) innehades den västra delen av sadelmakare Scharffenberg. Av den östra delen var en mindre del avsatt till "Fäherde hus med kålgård", medan resten enligt en dom 1791 utgjorde stadens gödselplats. Herden skulle hålla uppsikt över de djur som fick beta på stadens västra fäladsmark. Herde- eller "Hyra-huset" låg kvar långt fram i tiden, se kv Kilen 17. Senare kom den östra delen att användas för avlöningen av de båtsmän som staden var skyldig att hålla för flottans räkning, jmf Uppfinnaren. 1889 nämns Båtsmanshuset No 2 och ännu 1914 används namnet som adress.

Bebyggelsen breder ut sig

På 1853 års något schematiska karta finns en husklunga markerad inom "Båtsmanshuset". Den västra delen var indelad i fyra lotter, varav två var bebyggda med mindre bondgårdar. Förmodligen var de då tämligen nybyggda och 1876 fanns det gårdar på alla fyra lotterna.

År 1877 skrev fyra av kv Kilens husägare till staden och anhöll om att få köpa den mark som de arrenderade. Då intagsjordarnas arrendeavgifter inte kunde höjas ansåg drätselkammaren det för en bra affär och 1878-79 friköptes all mark i kvarteret. Det kom att bli startskottet för en successiv förtätning av kvarteret. De obebyggda tomtdelarna styckades successivt av och bebyggdes. Efterhand såldes även ekonomibyggnaderna och ersattes av mindre hyreshus, och till sist ersattes också de gamla boningshusen av nya bostadshus. 1907 hade kvarteret fått det utseende som det sedan i stort sett skulle behålla i sjuttio år.

Längs med Trollebergsvägen låg en sammanhängande husrad som frånsett det mera påkostade huset på kv Kilen 17 utgjordes av en tämligen lågmäld 1-2 våningsbebyggelse i tegel. Lägenheterna bestod av 1:or och 2:or och på gårdarna huserade olika hantverkare som kakelugnsmakare, slaktare och bagare. 1964 hade hantverkarna ersatts av två åkerier, en bil- och en smidesverkstad samt Lunds Rörmontering. Bebyggelsen utmed Fjelievägen kom att domineras av Lunds Mekaniska Verkstad och fick därmed en mera extensiv prägel.

Klosters Gjuteri och Lunds Mekaniska Verkstad

Vid Fjelievägen, på stg 343, uppfördes 1882 en "Engelsk tvättanstalt". Tomten köptes 1892 av bokhållare Bror P Persson som samma år bildade bolaget Klosters Gjuteri och Reparationsverkstad tillsammans med Per Hansson. Tvättanstalten byggdes om till verkstad, snickeri och smedja, och byggdes till med ett plåtslageri. Friliggande på tomten byggdes ett gjuteri. Vid Trollebergsvägen köptes ett bostadshus (stg 357) som gjordes om till kontor.

Produktionen bestod framför allt av jordbruksredskap, men man tillverkade även annat gjutgods och hade agentur på olika sorters lantbruksmaskiner. Affärerna gick inte lysande, man hade startat mitt i en lågkonjuktur och förmodligen saknade bägge kompanjonerna branschvana. Persson, som svarade för räkenskaperna, lämnade firman 1896, det antyds att han hade fuskat med böckerna. När Hansson 1897 hastigt dog, stod firman på konkursens brant.

Företaget rekonstruerades dock av fodringsägarna och startade 1898 på nytt under namnet Lunds Mekaniska Verkstad (LMV). Denna gång var ledningen, med Wilhelm Westrup som VD, betydligt kompetentare och man hade en avsevärt bättre soliditet. Tillverkningen lades om mot maskinutrustningar för den skånska livsmedelsindustrin som vid denna tid befann sig i kraftig expansion. Satsningen var framgångsrik och vid sekelskiftet smälte ca 70 anställda 100 ton gjutgods per år. Som mest kom man upp i 400 anställda.

Gjuteriet hade brunnit 1898 och den nya företagsledningen fick börja med att ordna provisoriska lokaler. För att säkra expansionsmöjligheterna köpte man också genast stg 847 väster om det gamla området. En större verkstadsbyggnad ut mot Fjelievägen uppfördes 1905, enligt uppgift för att kunna serva Bjärredjärnvägens lok. Gjuteriet förlängdes 1908 västerut, in på den nya tomten. Där byggdes också 1918 ett enklare plåtslageri, men frånsett en plåthall 1960 var det LMV:s sista större nybygge.

1943 uppmanade staden verkstaden att flytta till något av Lunds nyanlagda industriområden. Man ville använda marken till andra saker, men framför allt ställde LMV:s stickspår från järnvägen till problem i stadsplaneringen. LMV svarade att skulle man flytta så blev det bort från Lund. 1943-44 köpte också verkstaden upp ytterligare tre fastigheter vid Trollebergsvägen (stg 855-56 och 858). Efter 1945 gick dock produktionen ned och 1955 köptes företaget upp av grossistfirman G&L Beijer i Malmö. Verksamheten lades ned 1979 varvid 50 personer avskedades. Idag återfinns inget som minner om verkstaden i kv Kilen, men på Hantverksgatan/Bokbindaregatan står ett antal gatlyktor gjutna på LMV.

Litteratur

• Tapper 1986

Moderna tider

Kvarteret stadsplanelades för första gången 1929. Som en följd av den då beslutade breddningen av Fjelievägen revs i början av 1930-talet det östligaste huset i kvarteret och två boningslängor på stg 849-850. Kvarterets grönskande förgårdar försvann när Trollebergsvägen breddades 1953-58.

När Sulcus (Skånska Cements fastighetsaktiebolag) 1979 köpte Lunds Mekaniskas markinnehav, var kvarterets öde beseglat, och 1980 köpte Sulcus upp ytterligare två hus i kvarteret. För att förbereda en exploatering hade staden 1961 och -63 köpt två fastigheter i kvarteret, men även så sent som 1979 förvärvade kommunen ett hus genom förköp för att underlätta en rivning. Ett privatägt bostadshus ligger kvar, men annars revs 1981-82 hela den kvarvarande bebyggelsen förutom "Blå banken" som revs 1985.

Nybebyggelsen kom att innebära att kvarteret blev ett av de mest hårdexploaterade i Lund. I princip består den av tre femvåningslängor vinkelrätt mot Trollebergsvägen. Mellan dem fylls gatulinjen mot Trollebergsvägen ut av två- och trevåningshus. Längs med Fjelievägen ligger två 4-5 våningslängor. Av de tre gårdar som på så sätt bildas är den östra överbyggd med butikslokaler, och den mellersta upptas av ett P-hus. Bebyggelsen uppfördes i två etapper. Bostadshusen på nr 18 i väster med ca 140 lägenheter påbörjades 1987. Planerna ritades av Bertil Öhrström på Skanskas arkitektkontor medan Arcon-arkitektkontor genom Bertil Mernsten, som tidigare arbetat på Skanska, stod för fasaderna. För nr 19 i öster (klart 1992) med 36 lägenheter och 4000 kvm kontor och butiker svarade Arcon/Mernsten ensamt.

Kilen på 20-talet

I en skrift har Ingvar Sundgren skildrat sin barndoms väster. Där ges också en beskrivning av bebyggelsen i kv Kilen längs med Fjelievägen, som något fritt återgiven lyder:

Första huset på vänster sida [stg 853] var läderhandlare Svenssons. Det var ett långt lågt hus med två gröna dörrar. I ena halvan låg affären. När vi kom in så luktade läder och skinn och på hyllorna var allt som hörde till skomakeri. Svenssons var snälla, när vi kom in och frågade om vi kunde få en bit skinn att laga vår fotboll med pekade fru Svensson och sa där. Där var en trekant i ett hörn med en påspikad bräda, där kastades alla småbitar av skinn och läder. Nästa hus [stg 852] ägdes av skräddarmästare Nils Larsson, som bodde i första trappan. Han lagade mina första fina långbyxor, som var konfirmationsbyxorna, många gånger. Skräddaren var en fin man som hade en stor svart hatt. Han hade också mycket humor i sig. I andra halvan bodde kontoristen som stinsade på Bjärredsbanan, Johan Adolf Lövkvist. Huset blev sedan Blå Banken. Nästa hus [stg 851] hade två våningar plus en takkupevåning. I detta hus hade Emma Hansson speceriaffär och mjölk till försäljning nere i en mörk källarlokal. Nästa hus [stg 849-850] var två små låga som låg under gatunivån och tillhörde Lunds Mekaniska Verkstad. I första dörren bodde en gammal gumma som hette Elsa Larsson, som vår familj var bekant med. En varm sommardag när folk gick och svettades bjöd hon mej på drickablandning som jag inte tyckte om. Fönstret stod öppet och jag hällde ut blandningen i rabatten så det växte nog bra i denna gamla trädgård med stora höga gråpäronträd. Detta hus låg längs med gatan och utmed staketet växte höga gammeldags lila stormhatt, blomman tyckte vi likna en toffel. På gaveln bodde två ungkarlar. Båda var med i Lunds frivilliga brandkår. Ovanför deras sängar hängde alarmklockorna, ringde det fick de cykla upp till nya brandstationen. Inne på gården bodde den store starke rallaren Nord, han bar mer än de flesta. Fru Nord var också stor till omfånget. I andra huset med gaveln ut mot Fjelievägen bodde Frans-Tocke med sin mor, som var en mycket liten gumma som gick omkring och hjälpte folk att tvätta. Hon var rädd om sin Frans som tyckte mycket om det starka. När dessa hus revs på 30-talet byggdes nog Lunds första minigolfbana. Där spelades mycket golf av både gammal och ung på sommarkvällarna. Nu är det Lunds Mekaniskas tur. Först har vi stora röda tegelbyggnaden med stora fönster som var inrutade med små fönsterrutor. Där brukade vi stå och se på svarta och sotiga gubbar som jobbade därinne. Innanför porten var en stor vändskiva som vagnarna vändes på när de kom från stickspåret och SJ:s spår. Längs med Fjelievägen var ett långt plank som avslutades med en trälada vid Kärleksgången. Bakom planket arbetades och väsnades det. Man hörde när det nitades från morgon till kväll och släggornas dån mot tjock järnplåt, när det var mörkt kunde man se stora gnistregn virvla upp mot himlen.

Litteratur

• Sundgren manus 1989

Aktuella Fastigheter

• Kilen 13
• Kilen 17
• Kilen 18
• Kilen 19

Tidigare Fastigheter

• fd Stg 847
• fd Stg 848
• fd Stg 849 och 850
• fd Stg 851
• Kilen 17 (fd Stg 852)
• fd Stg 853
• fd Stg 854
• fd Stg 855
• fd Stg 856
• fd Stg 857
• fd Stg 858
• fd Stg 859
• fd Stg 860
• Kilen 13 (fd Stg 861)
• fd Stg 863
• fd Stg 862

fd Stg 848-850

Tomten friköptes 1878 av arrendatorn, änkan Anna Larsdotter. Enligt 1853 års karta tycks det då finnas två längor i tomtens nordöstra hörn, vid Fjelievägen. Den västra, obebyggda delen av tomten (stg 848) såldes 1882. Den östra delen delades efter änkans död 1888 mellan hennes bägge söner, så att de fick varsitt hus (stg 849 och 850).

fd Stg 855-859

Tomten 371 friköptes 1878 av arrendatorn, husägaren Sven Andersson. På den östligaste delen (senare motsvarande stg 855) låg då en fyrlängad gård. Han sålde genast av två obebyggda byggnadstomter längst i väster och senare ytterligare två.

fd Stg 860-863

Tomten var enligt 1853 års karta bebyggd med en gård. Den friköptes 1878 av arrendatorn, husägare Per Olsson, som dock överlät den på sonen, mjölnaren Per Persson. På tomten fanns då en stall- och loglänga i korsvirke (senare motsvarande stg 862) och i vinkel mot den en boningslänga i tegel och korsvirke (motsvarande stg 861-860). Bägge hade tegeltak. Den östligaste delen (stg 860) såldes genast av. Resten köptes 1882 av slaktaren Carl Svenson och 1884 fanns en slaktbod inredd i stallet. Svensson sålde 1885 i sin tur av den västligaste, obebyggda delen (stg 863). Mittdelen klövs 1891.