Järnvägsplanteringar - Järnvägens och bilens miljöer i Lunds kommun

”I många afseenden hafva statsjärnvägarna gifvit goda föredömen, och äfven genom sina planteringar torde de hafva verkat uppfostrande på befolkningen i de trakter, som af järnvägarna beröras. Detta förhållande har blifvit erkändt såväl enskildt som offentligt.” Detta menade SJ när man summerade de första 50 åren i jubileumsbokverket Statens Järnvägar 1856 – 1906. Det var nog ett riktigt antagande, SJ hade sedan 1860-talet en anställd trädgårdsdirektör, som fick allt mer att säga till om och en allt större stab av anställda.

Man kunde vidare läsa att stationerna var omgivna av prydnadsplanteringar och att träd planterades som skydd mot eldsvådor i stationens gränser. Fruktträd planterades nästan inte alls, ”och naturligtvis icke å platser, där man befarade snatteri”. Däremot delade SJ ut jord åt personalen som lönejord eller boställsträdgård för odling av frukt- och köksväxter.

I Lund där järnvägen drogs in i den medeltida stadskärnan, förvisso i dess utkant, fanns inte plats för vidlyftiga planteringar. En mindre fanns söder om stationshuset men försvann redan i början av 1900-talet när utrymmet krävdes för den växande trafiken. På andra sidan stationen styckades SJ:s mark upp i odlingslotter och senare i trädgårdskolonier. Även på SJ:s mark norr om Spoletorpsviadukten/Kung Oscars bro anlades odlingslotter och trädgårdskolonier. Detsamma gällde söder om staden, där odlingslotter och kolonier fanns längs stambanan nästan hela vägen ner till bron över Höjeå.

Dessa odlingar anlades på mark som SJ förvärvat eller arrenderade och som ändå ansågs som olämpliga för byggnation då de låg nära järnvägen. En betydande del av Lunds trädgårdskolonier finns/fanns längs stambanan. Privatbanorna hade inte samma resurser att inlösa mark, långt ifrån så stor personal och anlade heller inga koloniområden.

Utanför Lund anlades inga trädgårdskolonier i anslutning till järnvägarna, medan odlingslotter nog kan har funnits vid större stationer som Dalby och Veberöd. Någon regelrätt järnvägspark verkar inte heller ha funnits, men mindre planteringar har troligen funnits i Dalby och Veberöd, men vad som är rester av planteringar och vad som är sly/självsått är svårt att avgöra utan noggrannare studier så här långt efter järnvägarnas nedläggning.

Vid Stångby kan man ana hur stationsplanteringen sett ut med en grusad gång kantad av buskar från stationshuset ut till perrongen. Här finns även en del prydnadsbuskar kvar. Även Fågelsångs banvaktsstuga gav fram till årsskiftet 2010-11 en bild av hur stugans närmaste omgivningar gestaltats med frukt-/bärträd, buskar och odlingar. Närmare studier skulle behövas, men med tanke på att det är anläggningar som ganska snabbt förvanskas/försvinner utan underhåll och att någon skötsel inte skett på säkert 50 år för de flesta anläggningar är det mesta försvunnet eller helt igenvuxet.

För trädgårdskolonier/odlingslotter behövs en särskild studie för just denna typ av anläggningar, varför de inte tas med i klassificeringen här. Där odlingar/trädgårdar finns kvar vid stationer eller banvaktsstugor har de ett stort värde för helhetsmiljön. De hör till ett kulturarv som till stora delar är dåligt dokumenterat och kan vara svårt att återskapa. Där tolkningsbara rester ännu återstår har de getts ett miljöskapande värde. Det skulle krävas en egen studie för att avgöra vad som återstår av planteringar vid Hardeberga, Revingeby, Håstad, Kvinnevad, Dalby, Veberöd och Silvåkra.

Järnvägsplanteringar av miljöskapande värde

• Stångby