Skillnad mellan versioner av "Hyphoff"

Från bevaringsprogram
(Skapade sidan med 'Kategori:Professorsstaden')
 
 
(5 mellanliggande sidversioner av 2 användare visas inte)
Rad 1: Rad 1:
 +
[[Fil:Hyphoff.png|miniatyr|Hyphoff]]Kvarteret är i huvudsak beläget på mark som förr ingick i Hyphoffslyckan. Lyckan var uppdelad på två ägare och gränsen gick längs den östra gränsen på tomten nr 2 och öster om klassiska institutionen. Den östra delen ingick i egendomen Olshög. Den västra delen, med det där belägna tegelbruket, hade 1882 köpts av Gottfrid Warholm. På Warholms begäran upprättades en plan över hur hans del av Hyphoffslyckan med hjälp av två gator, Sölvegatan och Finngatan, skulle kunna styckas till byggnadstomter. Finngatan kan i planen tyckas ha en orimlig bredd, om man inte vet att stadsarkitekten planerade att den skulle ingå i en esplanad, som med utgångspunkt från Allhelgonakyrkan skulle gå i en båge en bit utanför den äldre bebyggelsen.
 +
 +
Under 1800-talets senare del hade universitetets lokalbehov ökat drastiskt. Stadskärnan hade börjat bli fullbebyggd och tillgången på stora tomter var begränsad. Universitetet valde då att lägga en del bebyggelse omedelbart utanför stadskärnan, som t ex den i botaniska trädgården, anlagd 1862-67. I styckningsplanen från 1882 reserverades en stor tomt i hörnet Biskopsgatan/Sölvegatan för fysiska institutionen som uppfördes där 1883-86.
 +
 +
År 1890 förvärvade universitetet av egendomen Olshög även den resterande del av Hyphoffslyckan som låg utmed Biskopsgatan. Förmodligen var det en medveten strävan från såväl universitetet som staden att längs med Biskopsgatan åstadkomma en representativ bebyggelse i parkmiljö. Precis intill Biskopsgatan låg ett långsmalt stycke, Lindforska lyckan kallat, som en gång i tiden hade utgjort platsen för stadens vall och vallgrav. Staden löste 1884 in arrenderätten till lyckan och överlät jordområdet gratis till universitetet under förutsättning att det skulle planteras, och inte fick bebyggas utan stadsfullmäktiges godkännande.
 +
 +
Strax norr om fysiska institutionen lät fysikprofessor K A Holmgren 1889 uppföra en villa åt sig. Hans tanke var att den senare skulle bli tjänstebostad åt prefekten vid fysicum.
 +
 +
Villan kom att ligga ensam vid Finngatan. Först 1897 fick den sällskap av ytterligare en då fysiologiprofessor Magnus Blix byggde sig en villa bredvid "sin" institution. I början av 1900-talet hade dock idén om villastaden spritt sig, och ett antal villor uppfördes vid Finngatan. Anatomiprofessor Broman och Blix:s efterträdare, professor Thunberg, följde sina kollegers exempel och uppförde sina villor precis nordöst om "sina" respektive institutioner. Merparten av tomterna hade styckats av från Olshögs del av Hyphoffslyckan. Finngatan var länge en grusväg som lades ut från norr efter hand som dess sidor bebyggdes. Flera av villorna ligger med baksidan, med köksutgångarna, mot gatan. Gatan blev aldrig den esplanad som det var tänkt. Att idén hade släppts redan innan de tre sista villorna byggdes, syns på att dessa ligger betydligt närmare gatan än vad de övriga gör. In på 1950-talet ägde dock staden delar av trädgårdarna som hade varit tänkta att ingå i esplanaden. Villorna var stora och påkostade, för stora för en ny tid utan hembiträden. I början av 1960-talet hade universitetet köpt upp alla villorna, utom ett par som man hyrde. I en utbyggnadsplan för universitetet 1964 föreslog man att alla villorna, utom gästhemmet på nr 1, skulle rivas då de var "föga rationella institutionslokaler". Istället föreslog man för kvarteret ett projekt som kom att gå under namnet "Tåget", en rad av trevåningshus som vid gavlarna skulle kopplas samman av trapphus. Pengarna tröt dock och projektet dog efter det att endast en av tågets vagnar uppförts. Viss betydelse hade nog också att inte alla professorer var lika glada i flyttplanerna.
 +
 +
Byggnaderna i kvarteret är genomgående av hög kvalité. Parkanläggningen och de uppvuxna trädgårdarna utgör en sammanhängande grönyta av stor betydelse för miljön. Idag är fyra av husen byggnadsminnesmärken och fler bör komma ifråga för detta. Bebyggelsemiljön i kvarteret är av den digniteten att den bör ägnas extra omsorg.
 +
 +
==Litteratur==
 +
*Améen 1984
 +
*Kungl byggnadsstyrelsen 1964
 +
*De äldre institutionsbyggnaderna har utförligt behandlats i Kristenson 1990.
 +
 +
== Aktuella Fastigheter ==
 +
 +
*[[Hyphoff 1]]
 +
*[[Hyphoff 2]]
 +
*[[Hyphoff 5]] {{Ihop}} [[Hyphoff 8]] & [[Hyphoff 6]]
 +
*[[Hyphoff 8]] {{Delad}}
 +
*[[Hyphoff 9]]
 +
 +
== Tidigare Fastigheter ==
 +
 +
*[[Hyphoff 1]]
 +
*[[Hyphoff 2]]
 +
*[[Hyphoff 8]] {{Delad}}
 +
*[[Hyphoff 5]]
 +
*[[Hyphoff 6]]
 +
 
[[Kategori:Professorsstaden]]
 
[[Kategori:Professorsstaden]]

Nuvarande version från 2 december 2019 kl. 11.30

Hyphoff

Kvarteret är i huvudsak beläget på mark som förr ingick i Hyphoffslyckan. Lyckan var uppdelad på två ägare och gränsen gick längs den östra gränsen på tomten nr 2 och öster om klassiska institutionen. Den östra delen ingick i egendomen Olshög. Den västra delen, med det där belägna tegelbruket, hade 1882 köpts av Gottfrid Warholm. På Warholms begäran upprättades en plan över hur hans del av Hyphoffslyckan med hjälp av två gator, Sölvegatan och Finngatan, skulle kunna styckas till byggnadstomter. Finngatan kan i planen tyckas ha en orimlig bredd, om man inte vet att stadsarkitekten planerade att den skulle ingå i en esplanad, som med utgångspunkt från Allhelgonakyrkan skulle gå i en båge en bit utanför den äldre bebyggelsen.

Under 1800-talets senare del hade universitetets lokalbehov ökat drastiskt. Stadskärnan hade börjat bli fullbebyggd och tillgången på stora tomter var begränsad. Universitetet valde då att lägga en del bebyggelse omedelbart utanför stadskärnan, som t ex den i botaniska trädgården, anlagd 1862-67. I styckningsplanen från 1882 reserverades en stor tomt i hörnet Biskopsgatan/Sölvegatan för fysiska institutionen som uppfördes där 1883-86.

År 1890 förvärvade universitetet av egendomen Olshög även den resterande del av Hyphoffslyckan som låg utmed Biskopsgatan. Förmodligen var det en medveten strävan från såväl universitetet som staden att längs med Biskopsgatan åstadkomma en representativ bebyggelse i parkmiljö. Precis intill Biskopsgatan låg ett långsmalt stycke, Lindforska lyckan kallat, som en gång i tiden hade utgjort platsen för stadens vall och vallgrav. Staden löste 1884 in arrenderätten till lyckan och överlät jordområdet gratis till universitetet under förutsättning att det skulle planteras, och inte fick bebyggas utan stadsfullmäktiges godkännande.

Strax norr om fysiska institutionen lät fysikprofessor K A Holmgren 1889 uppföra en villa åt sig. Hans tanke var att den senare skulle bli tjänstebostad åt prefekten vid fysicum.

Villan kom att ligga ensam vid Finngatan. Först 1897 fick den sällskap av ytterligare en då fysiologiprofessor Magnus Blix byggde sig en villa bredvid "sin" institution. I början av 1900-talet hade dock idén om villastaden spritt sig, och ett antal villor uppfördes vid Finngatan. Anatomiprofessor Broman och Blix:s efterträdare, professor Thunberg, följde sina kollegers exempel och uppförde sina villor precis nordöst om "sina" respektive institutioner. Merparten av tomterna hade styckats av från Olshögs del av Hyphoffslyckan. Finngatan var länge en grusväg som lades ut från norr efter hand som dess sidor bebyggdes. Flera av villorna ligger med baksidan, med köksutgångarna, mot gatan. Gatan blev aldrig den esplanad som det var tänkt. Att idén hade släppts redan innan de tre sista villorna byggdes, syns på att dessa ligger betydligt närmare gatan än vad de övriga gör. In på 1950-talet ägde dock staden delar av trädgårdarna som hade varit tänkta att ingå i esplanaden. Villorna var stora och påkostade, för stora för en ny tid utan hembiträden. I början av 1960-talet hade universitetet köpt upp alla villorna, utom ett par som man hyrde. I en utbyggnadsplan för universitetet 1964 föreslog man att alla villorna, utom gästhemmet på nr 1, skulle rivas då de var "föga rationella institutionslokaler". Istället föreslog man för kvarteret ett projekt som kom att gå under namnet "Tåget", en rad av trevåningshus som vid gavlarna skulle kopplas samman av trapphus. Pengarna tröt dock och projektet dog efter det att endast en av tågets vagnar uppförts. Viss betydelse hade nog också att inte alla professorer var lika glada i flyttplanerna.

Byggnaderna i kvarteret är genomgående av hög kvalité. Parkanläggningen och de uppvuxna trädgårdarna utgör en sammanhängande grönyta av stor betydelse för miljön. Idag är fyra av husen byggnadsminnesmärken och fler bör komma ifråga för detta. Bebyggelsemiljön i kvarteret är av den digniteten att den bör ägnas extra omsorg.

Litteratur

  • Améen 1984
  • Kungl byggnadsstyrelsen 1964
  • De äldre institutionsbyggnaderna har utförligt behandlats i Kristenson 1990.

Aktuella Fastigheter

Tidigare Fastigheter