Botanicum

Kvarteret består numera endast av en tomt. Längs med Östra Vallgatan har det dock tidigare funnits en lång rad tomter.

"Krummahusen"

Krummahusen vid sekelskiftet (efter 1897). Foto Fick/Kulturen.

Enligt 1704 års karta var större delen av kvarteret uppodlat och indelat i tre lyckor. I norr låg "Lunde Hospitals Jord" eller Tornalyckan och söder därom en annan, privatägd lycka. I kvarterets nordvästra hörn, vid korsningen Ö Vallgatan - Tunavägen, låg en mindre lycka som tillhörde Sven Wachtknecht. Enligt en karta 1811 fanns det då på den ett hus uppe vid Tunavägen. Förmodligen är det identiskt med det korsvirkeshus som f d soldaten Anders Sang i ett brandförsäkringsbrev 1833 uppger såsom byggt 1803. Det hade halmtak och innehöll fyra boningsrum och två kök. I en vinkelbyggnad fanns stall för två kor och två hästar.

Längs med Östra Vallgatan fanns 1704 en smal remsa med allmänningsjord som i stort motsvarade läget för stadens vall och vallgrav. Tre dammar i den södra delen av remsan utgjorde en rest av vallgraven. En ny karta över Lund med tillhörande jordar upprättades 1763. Avsikten var att kartera intagsjordarna, dvs mark som ägdes av staden men som enskilda personer börjat bruka. Remsan längs Östra Vallgatan finns där upptagen som två intagsjordar. Den södra med dammarna uppges som köpt av professor Nelander, och den kan vi tills vidare lämna därhän. Den norra innehades av borgaren Lars Knutsson. Liksom flera andra innehavare av intagsjordar godkände han inte stadens äganderätt till marken, men i ett utslag i magistraten 1766, fastställt av K Maj:t 1772, bekräftades stadens rätt till intagsjordarna. Även i fortsättningen skulle brukarna få nyttja marken, dock mot en årlig jordskyld. Marken fick inte säljas, men kunde överlåtas på barn och andra arvingar mot erläggande av en städjoavgift.

Jordskylden tycks dock inte ha krävts in och stadens rätt till marken glömdes snart, medvetet eller omedvetet, bort. 1819 köpte extra Academie Waktkarlen Jöns Månsson "ett hus med tillhörande jord utom denna stads nordöstra vall, Krumma Löckan kallad" av änkan Kjerstie Månsdotter. Krummalyckan var just Lars Knutssons intagsjord vid Östra Vallgatan, och trots att den ju egentligen ägdes av staden så erhöll Månsson lagfart på den. Månssons hus bör ha legat i den norra ändan och 1825 lät han stycka upp resten av lyckan i sex eller sju tomter som såldes till drängar och arbetskarlar som bebyggde dem med små enkla korsvirkeshus, flertalet med lerklining i fyllningarna. Ett par hade hela eller delar av gatufasaden klädda med brädor och ännu 1880 hade alla husen utom ett halmtak. Efterhand som tomterna klövs uppfördes nya hus och till sist fanns där sexton tomter. Även flera av husen klövs och delades på två olika fastigheter med medföljande praktiska problem som rätt till brunn, gemensam skorsten osv. Husen beboddes av enklare folk, olika slags hantverkare och arbetare. En annan kategori av invånare berättar sign. Felix om i en tidningsartikel: "I två av östervallshusen hade ett tiotal kärlekens prästinnor mottagning. De bäst ansedda höll till hos Kesaren medan mindre åtrådda huserade hos Skåningen. Flickorna fick inte synas ute i staden. Deras längsta promenad var till kopphuset där stadsläkaren tog emot. Utanför flickornas tillhåll förekom ofta blodiga slagsmål mellan studenter och andra nattdrivare. Närboende klagade gemensamt 1885 över störd nattro med resultatet, att både Kesaren och Skåningen förbjöds inhysa de omstridda kvinnorna. Från detta år noteras lugn och bättre ordning även i andra avseenden inom det gamla Östervall." Myndigheterna utfärdade regelbundet lagfartsbrev på fastigheterna vid ägobyten. Staden gjorde 1844 ett första försök att åter komma i besittning av marken, men det rann ut i sanden. År 1859 sa staden upp tomtinnehavarna till avflyttning då området skulle läggas ut till promenadplats, men i högre instans fick staden bakläxa då den inte visat att den ägde marken. Ytterligare ett par försök gjordes av staden, dock utan att man heller de gångerna fullföljde ärendet i domstol. Slutligen, efter det att en större utredning om äganderätten till all stadens marker hade genomförts, så stämde staden 1902-04 verkligen tomtinnehavarna inför domstol angående "bättre rätt till mark" . En omfattande process, som avsatt en halvmeter handlingar i stadsarkivet, tog sin början. Hur tvisten skulle ha slutat är inte uppenbart för en sentida betraktare, men 1906 träffades en förlikning, där staden löste in byggnaderna mot att tomtinnehavarna avsade sig äganderätten till marken. Husen revs 1911.

Epidemisjukhuset

Epidemisjukhuset. Foto efter 1916 Berndt Lindgren/Kulturen.

Remsan med de tre dammarna söder om Krummalyckan inköpte staden 1856 av kopparslagarmästare J P Lundsten (som dock förbehöll sig rätten att allt framgent utnyttja de "ståndpilar" som fanns där) för att där bygga ett epidemisjukhus. Då hade redan merparten av dammarna fyllts igen och omvandlats till äng. Endast längst i söder fanns en liten damm kvar.

En sundhetsnämnd hade inrättats 1847 och förutom att svara för ledningen av "sjukvårds- och hälsoanstalter" skulle den även anordna lokaler för ett kolerasjukhus. Den utlösande faktorn till att bygget kom igång blev troligen koleraepidemin 1854-55 och huset bekostades av Sparbanken. Det var uppfört i två våningar med tre sjuksalar och kunde totalt inrymma 36 sängplatser. Dessutom fanns ett par boningsrum, en kammare för bad och i en utbyggnad "water closets". Vid den sista koleraepidemin 1857-58 var huset dock inte klart utan man fick istället utnyttja Lancasterskolan. Byggnaden har haft många namn. Först kallades den Koppsjukhuset, sedan Farsotsjukhuset, Nya sjukhuset eller Stadens sjukhus. Oftast var huset fritt från patienter och användes då som småskola samt söndags- och aftonskola. Huset förlorade sin funktion 1927 när epidemivården övertogs av landstinget. Ett förslag från fattigvårdsstyrelsen att iordningställa byggnaden "för beredande av bostäder åt ensamstående mindre bemedlade kvinnor" avslogs och man beslöt istället 1928 att av stadsplane- och trafikskäl riva huset.

Botaniska trädgården

Orangeriet. Foto Per Bagge 1890-talet/Kulturen.

Till huvuddelen består botaniska trädgården av den forna Tornalyckan som sedan gammalt hade tillhört Lunds hospital. Sedan 1787 förvaltades landets hospital och deras jordar av Serafimerordensgillet som 1815 upplät Tornalyckan åt universitetet för att man där under ledning av professorn i botanik skulle inrätta en "Trädskola för wilda träd". Meningen var att man genom försäljning och bortskänkning av trädplantor skulle stimulera traktens bönder att plantera mera träd. Anläggningsarbetena startade 1820. Då varken intäkterna eller intresset för trädplantering var vad man hade hoppats så fick verksamheten avbrytas 1825 och området röjas på universitetets bekostnad. Lyckan stannade dock kvar hos universitetet och bidrog genom arrendeintäkter till dess kassa.

Redan 1690 hade det beslutats att en botanisk trädgård skulle anläggas i Lund på nuvarande universitetsplatsen. På allvar kom arbetena igång 1710 då Johan Jacob von Döbeln blev professor i medicin, under vars ansvar botaniska trädgården då låg. Vid 1800-talets mitt började trädgården, p g a sitt centrala läge, bli hårt trängd av de övriga institutionernas behov, och dess byggnader var också svårt förfallna. Den dåvarande professorn i botanik Jacob Georg Agardh tog då initiativet till att flytta trädgården. Medel för en ny botanisk trädgård beviljades av 1859-60 års riksdag och Tornalyckan blev efter komplettering med ett par mindre områden i det nordvästra hörnet den naturliga platsen.

J G Agardh hade företagit omfattande utlandsresor och hade förutom sina botaniska kunskaper ett stort intresse för konst och arkitektur. Han kom inte endast att ansvara för planläggningen av trädgården, utan bidrog förmodligen också en hel del till utformningen av de olika byggnaderna. Trädgården anlades 1862-67. Tre dammar grävdes och vatten till dem togs från en befintlig vattensamling norr om trädgården. Kring dammen som nu fått namn efter Agardh uppkastades en hög jordvall och även på andra sätt försökte man åstadkomma nivåskillnader. Trädgårdens utformning tycks ha växt fram successivt och kom i viss mån att bli en illustration till det växtsystem som Agardh hade publicerat 1858 i sitt stora verk Theoria systematis plantarum. Vid den här tiden utgjorde den engelska parken med oregelbundna, fritt slingrande gångar idealet för trädgårdsanläggningar. Att förena detta med en anläggning som hade en systematisk utgångspunkt var svårt och resultatet blev en kompromiss. Mittpartiet fick en mera regelbunden utformning med ett antal kvarter kring en rundel med en prydnadsplantering. I de yttre delarna fick trädgården en friare utformning.

Vid ett par tillfällen gjorde behovet av nya lokaler för botaniska institutionen sig gällande, och då man inte ville inkräkta på den befintliga anläggningen kom trädgården att utvidgas i ett par omgångar. I söder gränsade trädgården till den av staden ägda Östra Promenaden, se historiken för Östra Kyrkogården. När en ny byggnad för fysiologisk botanik skulle uppföras upplät staden, efter en framställan av botanikprofessor F. W. C. Areschoug 1888, kostnadsfritt Östra Promenaden. Området fick dock endast användas för botaniska institutionens behov och skulle inhägnas med en "häck eller annat prydligt stängsel". Dessutom skulle allmänheten ha tillträde till trädgården "i den mon med god ordning låter sig förenas" och universitetet skulle "för allmänhetens begagnande tillhandahålla lämpligt antal sittplatser". Den nya byggnaden uppfördes men i övrigt bibehölls Östra Promenaden till en början i stort sett oförändrad. Först i början av 1900-talet omvandlades området till det arboretum som det ursprungligen var tänkt. Något senare grävdes bakom byggnaden en spegeldamm som åter fylldes igen 1959.

Nästa utvidgning skedde 1911, inför uppförandet av Botaniska museet, och omfattade husraden längs med Östra Vallgatan. Som ovan nämnts ägde staden sedan gammalt marken, men hade fått lösa in husen. Återigen anhöll botaniska institutionen om att få överta området kostnadsfritt. Denna gång intog staden dock en kärvare attityd. Drätselkammaren ville inte bara ha ersättning för inlösenkostnaden utan även 4 kr/kvm för marken. Stadsfullmäktige beslöt dock efter votering att endast begära ersättning för inlösenkostnaden, en minoritet önskade dessutom 2 kr/kvm för marken. Återigen upprepades dock förbehållet att området "så långt det med god ordning låte sig förenas" skulle hållas tillgängligt.

Den gamla epidemisjukhustomten slutligen uppläts 1928 mot att universitetet bl a förband sig att lägga ut Petriplatsen till allmän promenadplats. Åter ställdes kravet om tillgänglighet och att tillräckligt med sittplatser skulle anordnas.

Under årens lopp har smärre förändringar kontinuerligt företagits i trädgårdsanläggningen. På 1950-talet skedde en större omdisponering och uppordning. I görligaste mån bevarades den Agardhska uppdelningen, men de oregelbundna växtgrupperna slopades till förmån för rabatter i koncentriska band.

Längs Tunavägen och Olshögsvägen begränsas Botan av jordvallar, bitvis med en imponerande höjd. Vallarna sammanfaller till större delen med Tornalyckans gamla begränsning och på 1704 års karta omges lyckan av något som bör tolkas som en vall. Det finns omtalat att den norra vallen uppkastades 1820, men ifall det innebar en nyanläggning eller en förbättring av en befintlig vall framgår ej. Genom en kombination av arkeologiska och naturvetenskapliga metoder bör det gå att datera vallen. Om det i botten finns kvar rester av den ursprungliga vallen så är detta en av de mycket få möjligheterna att datera åkersystemet kring Lund. Vallen är att betrakta som fast fornlämning och ingrepp i den får ej göras utan kontakt med antikvariska myndigheter.

1974-12-30 förklarades Agardhianum, Kolhuset, Institutionen för fysiologisk botanik samt Botaniska museet för byggnadsminnesmärken med skyddsföreskrifter även för Agardhska dammen och Botaniska trädgården.

Litteratur

• Kristenson 1990
• Tegnér 1897
• Törje 1959
• Törje 1968
• "Felix" 1949

Fastigheter

• Botanicum 15