Övriga bangårdsanläggningar - Järnvägens och bilens miljöer i Lunds kommun
Lastkajer och perronger fanns på alla stationer, de förra för godshanteringen de senare för passagerartrafiken. Lastkajer kunde man även finna vid särskilda lastplatser eller någon industri ute på linjen. Ingen sådan lastplats verkar finnas kvar i Lunds kommun.
Lastkajer anordnades vanligen med en stenmur på omkring 1,10 meters höjd över rälerna. Lastplanerna skulle vara horisontella och av tillräcklig yta för vändning av kördon. En bit in på 1900- talet kom lastkajer med stödmur i betong eller lastbryggor helt i betong. En del mindre lastkajer byggdes av trä, ofta utan jordfyllning. Mjölkplattformar var av detta slag. Ibland byggdes sådana plattformar samman med godsmagasinen på mindre stationer.
Perrongen var i princip en lägre variant av lastkaj. Från 1950-talet blev det vanligt att bredda och asfaltera perrongerna för att underlätta godshanteringen och öka säkerheten. Större stationer, som Lunds C, hade perrongtak. I den mån perronger förekom alls så var de på många mindre stationer av trä. Dessa ersattes dock rätt snabbt av varaktigare med stödmurar av huggen sten och så småningom av betong. Perronger och/eller lastkajer hittar man fortfarande vid rätt många stationer, även där byggnaderna rivits.
På bangårdar fanns också armaturer, en rätt vanlig lösning var en lampa upphängd i en grönmålad järnstolpe av samma typ som användes för kontaktledningar eller en impregnerad trästolpe, typ telefonstolpe. Vattenkastare fanns på vissa stationer för ånglokens vattentagning. Sådana har säkert funnits på Lunds C, men togs troligen bort på 1950- eller början av 60-talet när ångloken försvann. Även i Dalby och Veberöd fanns vattenkastare, varav förstnämnda märkligt nog finns kvar.
På bangårdarna, och även ute på linjerna, har det funnits en mängd olika typer av ställverk, skyltar och signaler. Mycket lite av detta finns kvar och för Lunds kommun nästan uteslutande på den del av MSJ där rälsen ännu ligger kvar. En anläggning som inte hörde till trafiken, men som fram till 1940-/50-talet fanns vid nästan alla stationer var en bom att binda hästar vid. Åtminstone två stycken, i Stångby och Silvåkra, finns kvar i dag. Andra anläggningar som kantat många bansträckningar är stängsel och tele-/telegrafstolpar, de senare både för järnvägarnas interna bruk och för allmänheten.
Dessa anläggningar har ett stort värde där de finns kvar i en stationsmiljö. Värdet ligger dock inte så mycket i objektet som sådant utan i att det bidrar till miljön, till helhetsupplevelsen. Dessa anläggningar har därför klassificerats som miljöskapande värde. Här listas de lite större anläggningarna i anslutning till bangårdar och inte vad som kan finnas kvar av kilometerstolpar, kurvradiestolpar, ljudsignaltavlor, vägkorsningsmärken och dylikt. Det betyder inte att de saknar värde utan att det skulle vara för omfattande att leta upp alla.
Övriga bangårdsanläggningar av miljöskapande värde
- Perrongtak, Lund C
- Bom för hästar, Stångby
- Armatur, Stångby
- Lastkaj, Dalby
- Vattenkastare, Dalby
- Lastkaj, Björnstorp
- Perrong, Björnstorp
- Perrong, Veberöd
- Perrong, Klostersågen
- Lastkaj, Klostersågen
- Armatur, Klostersågen
- Perrong, Hardeberga
- Lastkaj, Hardeberga
- Perrong, Fågelsång
- Perrong, Torna Hällestad
- Lastkaj, Torna Hällestad
- Lastkaj, Silvåkra
- Bom för hästar, Silvåkra
