Östra småstugeområdet - "Negerbyn" - Östhaga: Skillnad mellan sidversioner

Från bevaringsprogram
(Skapade sidan med 'Kategori:Utanför vallarna I')
 
Ingen redigeringssammanfattning
Rad 1: Rad 1:
"Ur det virrvarr av planer och syften varav
nuet består och varur framtiden skapas
håller i dessa dagar inom svensk politik
en stor uppgift på att kristalliseras ut.
Det är bostadsfrågan och den står redan
för stora delar av vårt folk som den närmaste
tidens stora arbetsuppgift. som
skall skapa arbete åt de arbetslösa och
hem åt det växande släktet. "
Så inleddes den motion som resulterade
i att Lunds Bostadskommitte tillsattes
1935. Bakgrunden var bl a en mycket
uppmärksammad undersökning om bostadssituationen
i Lund som 2:dre stadsläkaren
lite självsvåldigt hade utfört på
eget initiativ. I spåren efter Stockholmsutställningen
1930 hade också svårigheterna
att till rimliga kostnader åstadkomma
acceptabla bostäder åt de sämst ställda
uppmärksammats och därför hade
1935 statli ga bidrag för främjande av bostadsförsörjningen
för mindre bemedlade,
barnrika införts. De kompletterades
1937 med motsvarande bidrag för mindre
bemedlade familjer i egna hem.
Det var barnrikefamiljerna som Lunds
Bostadskommitte kom att syssla med och
1937 uppfördes Solgårdarna ute på väster.
Som en följd av de nya bidragen började
man också planera för ett småstugeområde.
Det förlades en bit ut på slätten
i vin keln mellan dåvarande Sandbyvägen
och Dalbyvägen i en sydsluttning.
Planen utformades av stadsin genjör
Magnus Wennström tillsammans med arkitekt
Ingeborg Hammarskjöld, som
1937 hade utsetts till bostadskommittens
sekreterare. Trädgårdarna förlades åt söder
och husraderna låg inbördes något
förskjutna så att husen inte skulle skugga
varandra. On1rådet on1gavs rned en bred
skyddsplantering. Där uppfördes 1938
tjugonio identiska, vitputsade hus med
platta tak efter en typritning av Ingeborg
282
Hammarskjöld och husen omgavs med likadana
häckar. De tre första husen (kv
Mäster Olof 1-3) hade uppförts helt och
hållet i siporex som demonstrationshus
av Internationella Siporex AB.
I sitt "förslag till småstuga" hade Ingeborg
Hammarskjöld utgått från att alla
husen skulle uppföras i siporex och därför
anpassat bl a fönsterstorlekarna till
siporexelementens standard bredd på 60
cm. Efter en prisjämförelse beslutades
det dock att resten av husen skulle byggas
i tegel. Liksom exteriören så utformades
interiören i enlighet med funktionalisllIens
ideer och i en intervju har arkitekten
utvecklat tankarna bakolll planen:
"Jag ville få bort dem från den där tråkiga
köksmiljön, med tvätt och matos och
trängsel och istället disponera utrymmet
så att de fick ett stort rum att vara i, så att
köket bara skulle användas att laga mat
i. Min mening var att det lilla sovrummet
skulle vara sängkammare och det stora
barnkammare. Jag gjorde två små fönster
i det rummet för att det när barnen blev
större skulle kunna delas i två. Jag ledde
in dem genom källaren, där badrummet
fanns precis vid y tterdörren, där kunde
de då hänga av sig y tterkläderna och ställa
smutsiga skor, så att de kom upp i innetofflor.
"
I praktiken visade del sig duck ufla all
familjerna skilde av matvrån från vardagsrummet
och införlivade den med köket,
medan vardagsrummet blev det sällan
nyttjade finrum som funktionalismen
ville avskaffa. Tolv av huse n i områdets
centrala del (kv Nils Holgersson
1- 6,9; kv Åsa 1-2,5- 6 sam l kv Gåskarlen
2) uppfördes av staden som barnrikehus
och hyrdes ut, 111edan resten av
husen byggdes av enskilda , utvalda familjer.
En småstugebyrå med Ingeborg
Hammarskjöld som föreståndare inrättades
och förutom att ansvara för uppförandet
av stadens hus skulle den kostnadsfritt
bistå enskilda tomtköpare inom
området med ritningar, byggnadskontroll
m m. Byggherren måste själv betala
10% kontant medan staden hjälpte till att
förmedla lån till resten. De som på detta
sätt uppförde sina egna hus var framförallt
arbetare och olika byggnadshantverkare,
men en stor kategori utgjordes av
vårdare på Vipeholm.
De platta taken väckte mycket uppmärksamhet
och hidrog till den långa raden
av öknamn: margarinlådor, stadens
garage, kaninahuddor, det sista kanske
framförallt syftande på barnrikehusen.
Det namn som slog var dock Negerbyn.
Bemötandet i pressen var till en början
mest positivt. I ett reportage från takresningsgillet
skriver Skd: "Inredningen av
villorna är synnerligen modern på alla
punkter. Köken äro rent av exklusivt inredda
med alla bekvämligheter, emaljeradegasspisar,
rostfria diskbänkar etc. "1
avslutnin gen hette det dock: "den kritiske
hade lätt kunnat komma med en anmärkning:
Var funnas de ny resta takstolarna,
som givit [gillet] namnet?". En del
högerdamer som varit och tittat på demonstrationsh
usen lär dock ha tyckt att
de var för lyxiga, badrum t ex var väl
unödigt, för de människor som skulle bo
där. I stadsfullmäktige kriti serades dock
småstugorna aven ledamot som ej ansåg
de motsvarade de "enklaste estetiska
krav".
Beroende på dyrtider och att andra
projekt kom emellan dröjde det innan
umrådet blev färdigbebyggt. Efter ett initiativ
1943 av ett antal vårdare på Vipehohll
beslutades det dock att upplåta ytterligare
ett antal tomter åt egnahembyggare.
De sju tomterna (kv Lycko Per 2 -
kv Ingeborg 3) kom att ligga på en rad utmed Lycko Pers väg och där uppförde sex vårdare och en smed varsitt hus. De identiska husen var putsade och hade ritats av Nils Christiansson. Staden accepterade nu att de försågs med sadeltak, dock inte så höga att vinden kunde inredas. Samma år beslutade staden också att uppföra ytterligare sex barnrikeshus längs Fritjofs väg, dvs på de tomter som bedömdes vara mest svårsålda. Husen hade ritats av Ingeborg Hammarskjöld och för att minska kostnaderna uppfördes de i trä. Även de försågs med flacka sadeltak. De sex sista tomterna inom området, längst ut vid Lycko Pers väg, såldes 1945-46 till egnahemsbyggare, som även de uppförde panelklädda hus med flacka sadeltak. Det på kv Ingeborg 5 var ett typhus från AB Statens Skogsindustrier medan övriga hade ritats av HSB:s egnahemsavdelning.
Det hade in te gått många år efter det att
husen med de platta taken hade uppförts
innan fastighetsägarna uttryckte önskemål
om att få lägga på sadeltak. För att
behålla områdets enhetlighet var staden
dock endast beredd att acceptera flacka
tak, som inte medgav inredning av vinden,
och inget hände. 1947 upptäcktes
det dock att drygt hälften av barnrikehusen
med platta tak hade rötskador. Trots
att det blev betydligt dyrare än att reparera
taken valde man då att lägga på sadeltak
på alla barnrikehusen, bland annat
med hänsyn till de andra fa stighetsägarnas
önskemål och att man ville ha ett en-
-----
!
i
I
I ,. v r .. ", OJOJ -,
SO"''-um
.
OrD
hetligt utseende på området. För att få
bättre ekonomi på ombyggnaden gjordes
sadeltaken nu så höga att vindarna kunde
inredas. Även sju av de privata husen
hade skador på taken och med hänvisning
till att staden stått för ritningarna
fick de bidrag till sadeltaken. De andra
fastighetsägarna följde efter och 1948-
49 försågs i stort sett alla husen med nya
tak, även de so m det inte var något fel på.
En fastighetsägare dröjde till 1953 och
ett ensamt hus fick behålla sitt plana tak
ända till 1981. Att de plana taken inte varit
populära framgår aven artikel i SDS
19/5 1948: "Småstugeområdet ( .. ) var
länge en dålig reklam för Lund, det var
sannerligen ingen skönhetssyn de platta
stugorna på åkerjorden bjödo vare sig resenärer
eller lundensare, ( .. ) De tillkomma
i den i Dund grasserande värsta funkisens
tid, då det platta var själva finess en.
r. . .) Genom de nya taken få husen ett helt
annat och trevligare utseende."
Efter det att taken bytts började namnet
Negerbyn komma ur bruk och i stället
fick området på 50-talet den halvofficiella
benämningen Östhaga efter en nedlagd
handelsträdgård vid Dalbyvägen.
Under årens lopp har åtskilliga av husen
byggts om och till i flera etapper och en
del har klätts med fasadtegel. Under slutet
av 70-talet började Lund så smått sälja
av de f d barnrikehusen, men ännu är
de fle sta i kommunens ägo.
Litt. Andersson 1977
Bevaringssynpunkter
De omfattande förändringarna har medfört
att områdets värde ur kulturhistorisk
synpunkt är begränsat. Önskvärt vore
dock att de byggnader som hittills fått behålla
sin ursprungliga fasadutformning
även fortsättningsvis fick göra det.
Landsvägen mot S Sandby har nu getts
en ny sträckning, men en bit av den gamla
finns bevarad i form av Hjalmar Gullbergs
väg. Genom trädrader och gatstensbeläggning
på delen närmast staden är
vägens gamla karaktär av landsväg tydligt
förnimbar. Det är väsentligt att denna
utformning bibehålls.
[[Kategori:Utanför vallarna I]]
[[Kategori:Utanför vallarna I]]

Versionen från 4 augusti 2011 kl. 17.13

"Ur det virrvarr av planer och syften varav nuet består och varur framtiden skapas håller i dessa dagar inom svensk politik en stor uppgift på att kristalliseras ut. Det är bostadsfrågan och den står redan för stora delar av vårt folk som den närmaste tidens stora arbetsuppgift. som skall skapa arbete åt de arbetslösa och hem åt det växande släktet. " Så inleddes den motion som resulterade i att Lunds Bostadskommitte tillsattes 1935. Bakgrunden var bl a en mycket uppmärksammad undersökning om bostadssituationen i Lund som 2:dre stadsläkaren lite självsvåldigt hade utfört på eget initiativ. I spåren efter Stockholmsutställningen 1930 hade också svårigheterna att till rimliga kostnader åstadkomma acceptabla bostäder åt de sämst ställda uppmärksammats och därför hade 1935 statli ga bidrag för främjande av bostadsförsörjningen för mindre bemedlade, barnrika införts. De kompletterades 1937 med motsvarande bidrag för mindre bemedlade familjer i egna hem. Det var barnrikefamiljerna som Lunds Bostadskommitte kom att syssla med och 1937 uppfördes Solgårdarna ute på väster. Som en följd av de nya bidragen började man också planera för ett småstugeområde. Det förlades en bit ut på slätten i vin keln mellan dåvarande Sandbyvägen och Dalbyvägen i en sydsluttning. Planen utformades av stadsin genjör Magnus Wennström tillsammans med arkitekt Ingeborg Hammarskjöld, som 1937 hade utsetts till bostadskommittens sekreterare. Trädgårdarna förlades åt söder och husraderna låg inbördes något förskjutna så att husen inte skulle skugga varandra. On1rådet on1gavs rned en bred skyddsplantering. Där uppfördes 1938 tjugonio identiska, vitputsade hus med platta tak efter en typritning av Ingeborg 282 Hammarskjöld och husen omgavs med likadana häckar. De tre första husen (kv Mäster Olof 1-3) hade uppförts helt och hållet i siporex som demonstrationshus av Internationella Siporex AB. I sitt "förslag till småstuga" hade Ingeborg Hammarskjöld utgått från att alla husen skulle uppföras i siporex och därför anpassat bl a fönsterstorlekarna till siporexelementens standard bredd på 60 cm. Efter en prisjämförelse beslutades det dock att resten av husen skulle byggas i tegel. Liksom exteriören så utformades interiören i enlighet med funktionalisllIens ideer och i en intervju har arkitekten utvecklat tankarna bakolll planen: "Jag ville få bort dem från den där tråkiga köksmiljön, med tvätt och matos och trängsel och istället disponera utrymmet så att de fick ett stort rum att vara i, så att köket bara skulle användas att laga mat i. Min mening var att det lilla sovrummet skulle vara sängkammare och det stora barnkammare. Jag gjorde två små fönster i det rummet för att det när barnen blev större skulle kunna delas i två. Jag ledde in dem genom källaren, där badrummet fanns precis vid y tterdörren, där kunde de då hänga av sig y tterkläderna och ställa smutsiga skor, så att de kom upp i innetofflor. " I praktiken visade del sig duck ufla all familjerna skilde av matvrån från vardagsrummet och införlivade den med köket, medan vardagsrummet blev det sällan nyttjade finrum som funktionalismen ville avskaffa. Tolv av huse n i områdets centrala del (kv Nils Holgersson 1- 6,9; kv Åsa 1-2,5- 6 sam l kv Gåskarlen 2) uppfördes av staden som barnrikehus och hyrdes ut, 111edan resten av husen byggdes av enskilda , utvalda familjer. En småstugebyrå med Ingeborg Hammarskjöld som föreståndare inrättades och förutom att ansvara för uppförandet av stadens hus skulle den kostnadsfritt bistå enskilda tomtköpare inom området med ritningar, byggnadskontroll m m. Byggherren måste själv betala 10% kontant medan staden hjälpte till att förmedla lån till resten. De som på detta sätt uppförde sina egna hus var framförallt arbetare och olika byggnadshantverkare, men en stor kategori utgjordes av vårdare på Vipeholm. De platta taken väckte mycket uppmärksamhet och hidrog till den långa raden av öknamn: margarinlådor, stadens garage, kaninahuddor, det sista kanske framförallt syftande på barnrikehusen. Det namn som slog var dock Negerbyn. Bemötandet i pressen var till en början mest positivt. I ett reportage från takresningsgillet skriver Skd: "Inredningen av villorna är synnerligen modern på alla punkter. Köken äro rent av exklusivt inredda med alla bekvämligheter, emaljeradegasspisar, rostfria diskbänkar etc. "1 avslutnin gen hette det dock: "den kritiske hade lätt kunnat komma med en anmärkning: Var funnas de ny resta takstolarna, som givit [gillet] namnet?". En del högerdamer som varit och tittat på demonstrationsh usen lär dock ha tyckt att de var för lyxiga, badrum t ex var väl unödigt, för de människor som skulle bo där. I stadsfullmäktige kriti serades dock småstugorna aven ledamot som ej ansåg de motsvarade de "enklaste estetiska krav". Beroende på dyrtider och att andra projekt kom emellan dröjde det innan umrådet blev färdigbebyggt. Efter ett initiativ 1943 av ett antal vårdare på Vipehohll beslutades det dock att upplåta ytterligare ett antal tomter åt egnahembyggare. De sju tomterna (kv Lycko Per 2 - kv Ingeborg 3) kom att ligga på en rad utmed Lycko Pers väg och där uppförde sex vårdare och en smed varsitt hus. De identiska husen var putsade och hade ritats av Nils Christiansson. Staden accepterade nu att de försågs med sadeltak, dock inte så höga att vinden kunde inredas. Samma år beslutade staden också att uppföra ytterligare sex barnrikeshus längs Fritjofs väg, dvs på de tomter som bedömdes vara mest svårsålda. Husen hade ritats av Ingeborg Hammarskjöld och för att minska kostnaderna uppfördes de i trä. Även de försågs med flacka sadeltak. De sex sista tomterna inom området, längst ut vid Lycko Pers väg, såldes 1945-46 till egnahemsbyggare, som även de uppförde panelklädda hus med flacka sadeltak. Det på kv Ingeborg 5 var ett typhus från AB Statens Skogsindustrier medan övriga hade ritats av HSB:s egnahemsavdelning.

Det hade in te gått många år efter det att husen med de platta taken hade uppförts innan fastighetsägarna uttryckte önskemål om att få lägga på sadeltak. För att behålla områdets enhetlighet var staden dock endast beredd att acceptera flacka tak, som inte medgav inredning av vinden, och inget hände. 1947 upptäcktes det dock att drygt hälften av barnrikehusen med platta tak hade rötskador. Trots att det blev betydligt dyrare än att reparera taken valde man då att lägga på sadeltak på alla barnrikehusen, bland annat med hänsyn till de andra fa stighetsägarnas önskemål och att man ville ha ett en-


! i I I ,. v r .. ", OJOJ -, SO"-um . OrD hetligt utseende på området. För att få bättre ekonomi på ombyggnaden gjordes sadeltaken nu så höga att vindarna kunde inredas. Även sju av de privata husen hade skador på taken och med hänvisning till att staden stått för ritningarna fick de bidrag till sadeltaken. De andra fastighetsägarna följde efter och 1948- 49 försågs i stort sett alla husen med nya tak, även de so m det inte var något fel på. En fastighetsägare dröjde till 1953 och ett ensamt hus fick behålla sitt plana tak ända till 1981. Att de plana taken inte varit populära framgår aven artikel i SDS 19/5 1948: "Småstugeområdet ( .. ) var länge en dålig reklam för Lund, det var sannerligen ingen skönhetssyn de platta stugorna på åkerjorden bjödo vare sig resenärer eller lundensare, ( .. ) De tillkomma i den i Dund grasserande värsta funkisens tid, då det platta var själva finess en. r. . .) Genom de nya taken få husen ett helt annat och trevligare utseende." Efter det att taken bytts började namnet Negerbyn komma ur bruk och i stället fick området på 50-talet den halvofficiella benämningen Östhaga efter en nedlagd handelsträdgård vid Dalbyvägen. Under årens lopp har åtskilliga av husen byggts om och till i flera etapper och en del har klätts med fasadtegel. Under slutet av 70-talet började Lund så smått sälja av de f d barnrikehusen, men ännu är de fle sta i kommunens ägo. Litt. Andersson 1977 Bevaringssynpunkter De omfattande förändringarna har medfört att områdets värde ur kulturhistorisk synpunkt är begränsat. Önskvärt vore dock att de byggnader som hittills fått behålla sin ursprungliga fasadutformning även fortsättningsvis fick göra det. Landsvägen mot S Sandby har nu getts en ny sträckning, men en bit av den gamla finns bevarad i form av Hjalmar Gullbergs väg. Genom trädrader och gatstensbeläggning på delen närmast staden är vägens gamla karaktär av landsväg tydligt förnimbar. Det är väsentligt att denna utformning bibehålls.