Östra kyrkogården

Gravmonumentet över professor Carl Adolf Agardh, utfört av C. G. Qvarnström.

Östra kyrkogården.

”	Den 12 september 1847 invigdes strax till wenster utanför östra tullen, en genom ett aktiebolag inköpt ny begrafningsplats, hvilken anlagd med smak och från början vårdad med omsorg nu utgör ett mönster för prydlighet i sitt slag. (...) I söder om kyrkogården inleder till densamme en med popplar planterad förplats i wester gränsar den till östra wallgatan och i norr till en widsträckt parkanläggning, som, ännu i sin första ungdom, redan är en omtyckt promenadplats och i en framtid lofwar att blifwa en af de förnämste. I denna plantering på dess högst belägna plan midtför norra ingången till kyrkogården är ämnadt att ett grafkapell i medeltidsstil skall innewarande år uppföras.	„
— E W Berling, Lund, 1859

Teckningslistor för kyrkogårdsbolaget lades ut den 10 april 1845 och som första namn stod stadens kyrkoherde Henrik Reuterdahl. Ett lämpligt markområde hade då redan någon månad tidigare anskaffats av borgmästare J Bäckström som på auktion efter hökaren Jöns Pålsson ropat in den s k Bunthska lyckan. (Pålsson hade i sin tur köpt den 1842 av bokbinderiänkan Helena Bunth och hennes barn.) Kyrkogårdsbolaget bildades 1846 och som aktietecknare stod åtskilliga av stadens honoratiores. I, som det hette, "Reglor för det nya kyrkogårdsbolaget i Lund" stadgades det att var och en av de 100 aktierna skulle ge rätt till 10 gravplatser, medan de övriga gravplatserna skulle säljas till allmänheten. Det stod också att enskilda inte fick plantera storväxande träd på gravställena, en bestämmelse som inte kom att efterlevas och vållade mycken strid.

Att man vid denna tiden tillgodosåg olika allmännyttiga behov genom bildandet av privata aktiebolag var inte alltför ovanligt. Men vad som föranledde den troligen unika åtgärden att bilda ett kyrkogårdsbolag framgår av skrivelsen där man ansökte om tillstånd att anlägga en begravningsplats:

"Behofvet af en ny begrafningsplats invid Lunds stad har länge warit högst känbart, enär den nuvarande, norr om staden belägna, allmänna Kyrkogården i flera hänseenden är för ändamålet otjentig. Den temligen långa wägen till densamma är under större delen af året så beskaffad, att den af fotgängare knappast kan begagnas. Sjelfwa platsen består af en sank och wattensjuk lerjord utan aflopp för wattnet, som i det längsta förhindrar de däri nersänkta likens förruttnelse. Denna grundens beskaffenhet förorsakar äfwen att de minneswårdar, som wid grafwarna uppsättas, inom kort tid börja luta till sitt fall, och localen är med ett ord sådan att den, äfwen med betydliga kostnader icke kan såsom en kyrkogård, enligt Kyrkolagens föreskrift »hederligen hållas«." Kyrkogården omfattade endast den södra delen av det inköpta området och den skulle anläggas efter en plan upprättad av adjunkt Agardh. Den omgavs med bokhäckar och försågs med "luckor", dvs grindar, av järn. Kring kyrkogården löpte ett dike och åt norr och öster skulle dubbla jordvallar kastas upp. Efter något år planterades i norr "stormträd". Bokhäckarna ersattes 1854 med hagtornshäckar som tjugo år senare kompletterades med ett trästaket. Även lindarna planterades efter ett beslut 1854 och 1868 började man tukta dem utefter mittgången. Gravkapellet utanför den norra ingången påbörjades 1859, och det skulle uppföras enligt en förlaga i Architectonische Skizzenbuch, en mönsterbok med tyska byggnader. Kapellet revs 1933.

Den norra delen av det inköpta området, som inte användes till kyrkogård, arrenderades till en början ut. Det verkar dock som om man redan från början tänkt sig att anlägga en allmän park där, och under senare delen av 1850-talet kom Östra Promenaden till stånd. Planteringen fick en tidstypisk utformning med oregelbundet slingrande gångar. I parken ingick också en remsa utmed Östra Vallgatan som tillhörde stadens något längre norrut belägna epidemisjukhus.

Efterhand började kyrkogården bli fullbelagd och 1875 väcktes tanken i bolaget att även ianspråkta Östra Promenaden. Detta fick stadsfullmäktige att reagera och man uppdrog åt drätselkammaren att vidta åtgärder för att "nämnda särdeles prydliga och väl belägna plantering" skulle kunna bibehållas. Detta var starten på en lång process som ledde till att Östra Promenaden och Kyrkogården 1884 övergick i stadens ägo, bl a under villkor att staden för all framtid skulle underhålla Östra Promenaden som en allmän promenadplats. Staden överlät 1888 promenaden på botaniska trädgården under likartade villkor. En av stadens första åtgärder var att börja avverka de träd som i strid med bolagsordningen hade planterats på enskilda gravplatser. Detta stoppades dock efter ingripande av stadsfullmäktige. Stadsträdgårdsmästaren kom att svara för skötseln av kyrkogården medan drätselkammaren handhade kapellet och vaktmästaren på Norra Kyrkogården gravöppnandet. Den oklara ansvarsfördelningen ledde till att staden 1952 överlämnade ansvaret för kyrkogården till kyrkliga samfälligheten som 1981 även fick överta äganderätten. På östra kyrkogården finns flera av stadens mera välkända personer begravda. Nämnas kan Carl-Fredrik Hill och C. G. Brunius. En särställning intar det nygotiska gravmonumentet i gjutjärn över professor, senare biskop Carl Adolf Agardh med en byst i brons signerad C. G. Qvarnström 1859.

Litteratur

• Claesson 1956

Bevaringssynpunkter

Den på uppdrag av kyrkogårdsförvaltningen 1982-83 utarbetade inventeringen med skötselanvisningar tillvaratar väl de kulturhistoriska aspekterna och bör följas.

Östra Tullhuset

Östra Tullhuset. Foto Per Bagge 1933/Kulturen.

På gräsytan omedelbart söder om kyrkogården, i hörnet Östra Vallgatan-Dalbyvägen låg förr stadens Östra Tullhus. Ett tullhus i det läget finns med på 1763 års karta, men saknas på kartan från 1704. Efter det att landtullen avskaffats 1811 miste huset sin funktion och hyrdes istället ut. Under senare delen av 1800-talet benämndes huset Evas Krog efter hökaren Jöns Nilssons änka sedan 1859, Eva Johanna Söderman. Huset revs 1926 efter beslut i stadsfullmäktige då "byggnaden i olika fall varit mer eller mindre bidragande orsak till inträffade bilkollisioner eller tillbud till dylika kollisioner mellan vid sagda hörn mötande bilfordon." Handlaren Hans Jönsson, som i 30 år hade haft bostad samt matvaru- och diverseaffär i huset, vädjade, till ingen nytta, om att rivningen endast skulle omfatta den västra senare tillbyggda delen.