Östra Vallgatan och Södra Esplanaden

Från bevaringsprogram
Version från den 31 mars 2011 kl. 06.18 av Bevaringsprogrammet (diskussion | bidrag)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Östra Vallgatan från Östertull mot söder. 1978.
Södra Esplanaden och vallpromenaden mot väster. Foto 1980.

Historik

På 1300-talet omgärdades Lund av en befästning i form av en hög jordvall, med utanför liggande vallgrav, som för århundraden framöver förblev gränsen för stadens bebyggelse. Smala vägstråk utbildades innanför vallen. På 1784 års karta är Norra Vallgatan inritad från Norrtull utmed vallen i sydostlig riktning. En tomtmätning Från 1790-talet omtalar att en gård söder om Östertull sträckte sig "intill allmänna vägen vid stadens vall." I en förteckning över stadens gatunamn från 1824 uppger N H Sjöborg att staden på alla sidor omgives av, efter vädersträcken benämnda, Vallgator.

Under senare delen av 1800-talet blev stadsvallen ett hinder för den växande staden. Den togs i anspråk för småfolksbebyggelse eller för breddade, trädplanterade gator. Endast den del som 1821 hade avsatts som promenadplats finns kvar i stadsparkens Högevall.

I planen för Nya stan 1873 ingick ursprungligen tanken på en 25 fot bred promenad utmed Södra Vallvägen, men denna blev verklighet först ett par årtionden senare. 1887 presenterade stadsingenjören en plan för gatuläggning mellan Stora Södergatan och Östra Vallvägen, kallad Södra Vallpromenaden. Under 90-talet fullföljdes arbetet med gatan och en promenad med dubbla rader av lindar på platsen för den forna stadsvallen.

Bevaringssynpunkter

Lunds stadsvall har satt tydliga spår i dagens stadsbild. Trots att vallen till största del är jämnad med marken återspeglas dess forna läge i byggnadslinjer och gatusträckningar. Östra Vallgatan och Södra Esplanaden följer stadens forna gräns, och markerar övergången mellan den gamla staden, med dess slutna byggnadssätt, och senare utvidgningar.

Södra Esplanaden med dess trädplanterade promenadplats är typisk för det senare 1800-talets stadsplaneideal.

Tillsammans med den höga randbebyggelsen, där 20-talsklassicismens röda tegelfasader dominerar, utgör den en enhetligt stråk av stor betydelse för stadsbilden.