Väster 3:2

Från Bevaringsprogram
Hoppa till: navigering, sök
Väster 3:2 - Idrottsplatsen
Förslag till park å västra Lergravarna 1871. Stadsarkivet. Foto Ingvar Nilsson.
Kälkbacken i det nordvästra hörnet ca 1895. I bakgrunden troligen Carlsro. Detalj av vykort/Kulturen.
Entrén, troligen från 1959.
Klubbhuset i sitt ursprungliga utförande januari 1894. Observera cykelbanans dosering. Foto Kulturen.
Carl Rosells förslag till tennishall 1920.

Tomten bestod ursprungligen av den större, södra delen av stadens Västra Lergravar. Den norra delen motsvaras idag av kv Lergraven. Lergravarna var egentligen utlagda inom stadens gemensamma fäladsmark, men kom under senare delen av 1800-talet att räknas till Papegojelyckan. Idrottsplatsen har senare utökats västerut i två omgångar, in över den egentliga Papegojelyckan.

Innehåll

Västra Lergravarna

Det var i samband med att stadens gemensamma fäladsmark 1797-99 delades upp i lotter som fördelades på stadens fastighetsägare, som man vid var och en av de fyra tullarna avsatte områden för lergravar. I lergravarna kunde invånarna ta lera till husbehov. Att det även tidigare har tagits lera vid "Västra lergravarna" framgår av skifteshandlingar 1790, men hur gamla anor dessa har går inte att avgöra. Vid schaktningar 1987 påträffades öster om kv Kilen 13 nedgrävningar som antydde att lergravarna kan ha haft föregångare inom detta kvarter.

Tegelslagning

Staden auktionerade 1841 ut brukningsrätten till Västra Lergravarna, men det föreskrevs att stadens invånare fritt skulle få lov att ta lera till husbehov, och även få tippa gödsel där. Arrendatorn fick inte under någon förevändning "till andre, än Stadens husägande Inwånare, försälja den Mursten, som de tillverka, af Lera hvilken å berörde planer blifwit upptagen". Att marken varit utarrenderad tidigare framgår av att den förre arrendatorn fick rätt att skörda den råg han tidigare hade utsått. Dessutom undantogs hans hus och gårdsplats samt ett med en jordvall inhägnat stycke i det sydvästra hörnet.

"Storartad lekplats"

"Då stadens Wästra Lergrafver äro nästan helt och hållet omöjliga att anlita för det ändamål, som deras namn betecknar och dessamma förete en mycket ful anblick för enhvar som kastar ögat på dem, får jag härmed föreslå att samma lergrafwer måtte planeras och utjämnas så att de skulle kunna användas både till en storartad lekplats för skolungdomen och äfven till exercisplats för unniwersitets och stadens skarpskyttar, kunnande kostnaden för det af mig föreslagna förutnämnda arbetet ej blifva stor."

Det var bagare P Möller som 1869 föreslog stadsfullmäktige att området skulle bli lekplats. Det kom att bli ett långdraget ärende. Drätselkammaren avstyrkte då området gav 176 riksdaler i arrendeintäkt, men stadsfullmäktige beslöt att frågan skulle anstå till 1870 då arrendetiden gick ut. Kammaren vidhöll då sin ståndpunkt, men stadsfullmäktige beslöt i juni att skicka tillbaka ärendet för att få en kostnadsberäkning av en plantering.

I maj nästa år återkom drätselkammaren, men hade inte gjort något förslag. Det hade varit så mycket snö och platsen var så ojämn och innehöll en mängd gropar med dybottnar, och så räknade man upp djupet på ett tiotal upp till 2,5 meter djupa gropar. Avslutningsvis föreslog man återigen utarrendering. I en bisats nämnde man dock att murarmästare Ekelund mot 1800 riksdaler erbjudit sig att anordna samtliga gravarna till en grund damm med en ö i mitten. Då skulle platsen vintertid kunna "upplåtas till allmänhetens begagnande vid skridskoåkning" och man skulle kunna skörda hö på kanterna om sommaren.

I stadsfullmäktiges protokoll skiner irritationen fram mellan raderna när man skickade tillbaka ärendet för att få en detaljerad beräkning av vad det skulle kosta att anordna en lekplats för barn, avsedd för såväl sommar som vinter. Drätselkammaren föll till föga och 1872 låg det två förslag på stadsfullmäktiges bord. Huvudförslaget uppvisade en större damm, med en ö i mitten. Runt dammen låg en engelsk park med slingrande gångar. Där skulle planteras 7000 träd, 4000 hagtornsplantor och 2000 blomsterbuskar och byggas lusthus. I det mindre utarbetade alternativförslaget anlades en domarring, med en större minnessten i mitten, på ön.

I fullmäktige blev diskussionen lång. Brännvinsmedlen, som man brukade använda till dylika udda ändamål, var intecknade ett antal år framöver p g a vattenledningens utbyggnad. Slutet blev att drätselkammaren fick som den ville och området arrenderades åter ut.

Idrottsplatsen

Lunds idrottsplats är en av Sveriges första, och förmodligen den äldsta i bruk. Det var 1890 som ett antal personer "inom de olika idrottsföreningarna i Lund för skridsko- och velocipedsport samt för bollspel och gymnastiska lekar" skrev till staden och anhöll om att få disponera en för en isbana lämplig markbit. Anledningen var att arrendet för skridskoklubbens isbana i en av Pålsjö tegelbruks märgelgravar snart gick ut. Dessutom hade "länge af ungdomens målsmän uttalats missnöje med den nuvarande isbanans aflägsna läge från staden". Man påpekade också den "helsa och kraft som kan ungdomen förlänas, genom ofvannämnda idrotters utöfvande". Staden var positiv och upplät marken för en symbolisk summa av 10 kronor per år jämfört med de 300 man tidigare hade fått.

Den 13 april 1891 inleddes schaktningsarbetena för idrottsplatsen och vintern samma år kunde den tas i provisoriskt bruk. En första invigning skedde den 24 januari 1892, men då saknades ännu cykelbanan, som invigdes den 9 september 1893 med en större tävling.

Idrottsplatsen sköttes av Lunds idrottsföreningar, som bestod av Lunds skridskoklubb från 1886 och Lunds Bicycleklubb från 1887. Några samarbetssvårigheter torde de bägge föreningarna inte ha haft. Bägge hade grundats och leddes av grosshandlare Wilhelm Hedemann-Gade, och för tillkomsten av idrottsplatsen är det han framför andra som skall hedras.

Idrottsplatsen bestod av en kvadratisk velocipedbana med rundade hörn och en total längd av 360 meter. Banan lutade inåt och var kraftigt doserad i hörnen. I mitten låg en försänkt gräsplan för fotboll, krocket, spjut- och diskuskastning mm. Där fanns även "Lawn-Tennis-banor" i cement. Med hjälp av dränerings- och vattenledningsvatten blev planen på vintern en isbana. Utanför velocipedbanan planerades en ridbana och platsen omgavs av skyddsplanteringar. I det sydvästra hörnet uppfördes ett klubbhus. En tillbyggnad 1893 gav plats för en ångpannedriven turbindynamo för elljus till isbanan "varigenom många, som varit hindrade av sin arbetstid, få tillfälle att idka den uppfriskande skridskosporten". Strax därefter tillkom i det nordöstra hörnet en paviljong för kägelspel (ritad 1893) och i det nordvästra hörnet en hög kälkbacke i trä, skottebacken kallad.

Inför förnyelsen av arrendekontraktet 1902 diskuterade stadsfullmäktige om man p g a det symboliska arrendet skulle ålägga idrottsplatsen att vissa tider hålla fritt inträde för skolbarn. Med tanke på föreningens skrala ekonomi valde man dock att enbart vädja till den goda viljan.

Lunds Bicycleklubb och Lunds Skridskoklubb slogs 1903 samman till Föreningen Lunds Idrottsplats. Idrottsplatsen befann sig då i förfall och 1907 motionerades det t o m i stadsfullmäktige om att en ny modern idrottsplats skulle anläggas i nuvarande stadsparken.

Ombyggnaden 1918-19

Efterhand som bollspel och löpning alltmer tilldrog sig intresset på bekostnad av cykelsporten, blev ombyggnadsbehovet alltmer akut. Första världskriget lade hinder i vägen men 1919 stod ombyggnaden klar. Den finansierades av Sveriges Centralförening för Idrottens främjande, Lunds stad, insamlingar, basarer och lån.

För idrottsplatsens nya utformning stod ingenjör Otto Björlin i Stockholm. Området utökades västerut. Cykelbanan ersattes av en löparbana som gavs en avlång form i motsats till den tidigare kvadratiska. Därutanför lades en ridväg och diverse banor för hopp och kast anordnades. Fotbollsplanen skulle även fortsättningsvis användas som skridskobana på vintern. På platsen för den nuvarande entrén anlades en lekplats med bl a krocketbana. Entrén flyttades till det sydöstra hörnet, närmast staden. Den gamla entrébyggnaden skulle rivas försiktigt så att materialet kunde återanvändas i den nya. Entrén försågs med en stor portal som, liksom skridskoklubbens till restaurant ombyggda paviljong, fick en utformning inspirerad av grekisk tempelarkitektur, för att på så sätt associera till de olympiska spelen. En nyuppförd läktare fick flyttas. Kägelbanan revs, medan kälkbacken fick ligga kvar. Tennisbanorna förlades längs nordkanten, men en större tennishall med ett fantasieggande yttre, ritad av Carl E Rosell 1920, kom aldrig till utförande. Man slog vakt om trädplanteringarna. Wc:et skulle döljas av slingerväxter och "billiga, färgstarka blommor böra förekomma på lämpliga platser".

Staden tar över

Marken mellan idrottsplatsen och Fasanvägen köptes av staden 1929 åt Föreningen Lunds Idrottsplats för anläggandet av lek- och övningsplaner åt skolungdomen. Det kom att bli början till en större upprustning av idrottsplatsen varvid bl a kälkbacken, som då var byggd i lera, togs bort. Dansbanan som funnits sedan 20-talet skulle bort senast 1932.

När nya omklädningsrum skulle byggas 1937 uppstod det tveksamhet om hur länge idrottsplatsen skulle få ligga kvar, och byggnadsverksamheten upphörde. När föreningen 1946 anhöll om kommunala bidrag för att kunna anordna hygieniskt acceptabla omklädningsrum åt idrottsföreningarna och skolorna, blev resultatet istället efter diskussioner att staden övertog idrottsplatsen 1948.

De nuvarande omklädningsrummen i rött tegel uppfördes 1952 efter ritningar av Carl-Ossian Klingspor. Han signerade även 1959 situationsplanen till den nuvarande entrén i det sydvästra hörnet. Den gamla revs i samband med Trollebergsvägens breddning 1953-58 då ett par meter av idrottsplatsen lades till gatan.

Litteratur

  • Niléhn 1985
  • Sjövall 1919
  • Blom m fl 1991

Byggnader

Personliga verktyg
Namnrymder

Varianter
Åtgärder
Navigering
Verktygslåda