Utmed Vallgatorna

Från Bevaringsprogram
Hoppa till: navigering, sök
Utmed Vallgatorna

Innehåll

Historik

Östra Vallgatan — Biskopsgatan — Allhelgona Kyrkogata utgör gränsen för stadskärnan och markerade förr övergången från stad till land.

Stråket Östra Vallgatan — Biskopsgatan fortsatte genom kvarteret Paradis ut till Bredgatan och kallades länge helt enkelt för Wallgatan. Av gatusträckningen genom kvarteret Paradis återstår nu endast en mindre bit, Norra Vallgatan, sedan gatans östra del lagts igen i samband med lasarettsområdets utvidgning. Sträckningen markeras dock fortfarande av den mur, som förr utgjorde lasarettsområdets gräns norrut. Wallgatan markerade den gamla stadsvallens läge och motsvarades av en väg på insidan av denna. Allhelgona Kyrkogata motsvarar på samma sätt en gammal väg på utsidan av vallgraven. Stadsvallen och vallgraven anlades antagligen under 1300-talets första hälft. Redan 1134 omtalas det dock att Lund omgavs med "mur och vall". Var denna äldre befästningslinje har legat är oklart.

Den sista gången stadsvallen betraktades som en försvarsteknisk anläggning var vid det dansk-svenska kriget 1657—58 då man började förse vallen med palissader. Arbetet kom knappt igång innan kriget var över och fullbordades aldrig.

Stadsvallen var dock också viktig som tullgräns. Fram till 1811 upptog man tull på varor som fördes in i staden och vallen underhölls intill mitten av 1700-talet.

Bebyggelse

Området på den västra sidan av Vallgatorna, inne i den gamla staden, har genomgått en tämligen enhetlig utveckling. Längs vallen låg det länge ett antal mycket stora tomter, som oftast gick tvärs genom kvarteren. Husen låg placerade in mot staden längs Stora Tomegatan och Tomegapsgatan, och på 1784 års karta finns det inga hus markerade längs Vallgatorna. Den första gången det finns belägg för bebyggelse inne i staden längs Vallgatorna är på 1850-talet då det uppförs fem hus där. Under 1860-talet tillkom ytterligare åtta hus. Det var framförallt kvarteret Garvaren och norra delen av Sankt Tomas intill de gamla utfartsgatorna Östra Mårtensgatan och Tomegapsgatan, som då fick slutna fasadlinjer.

Den stora utbyggnadsepoken för området kom att infalla 1873—75. Under de tre åren uppfördes sammanlagt elva hus. Det var framförallt en småfolksbebyggelse som uppfördes längs Vallgatorna. Det var små enkla envåningshus, som ofta bara inrymde två lägenheter om två eller tre rum och kök. Bland dem som här byggde sina hus utgör timmer- och murargesäller ett markant inslag. Under resten av 1800-talet och 1900-talets första decennium kom det bara att uppföras några enstaka hus i området. Ännu fanns det kvar en stor obebyggd tomt vid Östra Vallgatan omfattande hela den östra delen av kvarteret Agardh och det sydöstra hörnet av kvarteret Sankt Thomas. Tomten började bebyggas en bit in på 1910-talet med en för området ny typ av hus, det stora hyreshuset. När Agardhsgatan på 1930-talet lades ut tvärs över tomten hade den varit planerad i över tjugo års tid. På bägge sidor om Agardhsgatan lät olika bostadsrättsföreningar uppföra ett antal stora femvåningshus i rött tegel, alla ritade av arkitekten Hänry Carlsson. När det norra hörnhuset till slut uppfördes 1935, fick stadskärnan för första gången en obruten fasadlinje längs Östra Vallgatan — Biskopsgatan.

Hans Westman ritar nytt

En ny period i områdets utveckling kom att inledas i och med att 1860-talsbebyggelsen i hörnet mot Stora Tomegatan revs 1939, för att lämna plats åt ett mjukt rundat funkishus i gult tegel. Den gamla småskaliga småfolksbebyggelsen revs och ersattes med femvåningshus. Samtliga hus som har byggts inom det här avgränsade miljöområdet efter 1939, från f.d. bankhuset i norr vid Allhelgonakyrkan till Göteborgs nation i söder, har ritats av samma arkitekt, Hans Westman. Han har därmed haft en i stadskärnan ovanlig möjlighet att sätta sin prägel på ett helt gaturum. Husen är individuellt formgivna och har ofta fått påkostade fasadmaterial. Därmed ger de en god bild av en arkitekts, och i viss mån svensk arkitekturs, utveckling under en tjugoårsperiod.

Utanför Vallen

Det växte redan på ett tidigt stadium upp klungor av fattigmansbebyggelse utanför den gamla tullgränsen. Tomtmarken var billigare än inne i staden, och det ställdes inte heller samma krav på husens prydlighet och brandsäkerhet. Så uppfördes där t.ex. ännu på 1850- talet hus med halmtak, något som då hade varit förbjudet inne i själva staden i över hundra års tid.

Ett sådant område av fattigmansbebyggelse utgjorde kvarteret Norrtull som innan lasarettsområdet utvidgades norrut 1915, sträckte sig som en långsmal remsa mellan hela Allhelgona Kyrkogata och den nu bitvis igenlagda Norra Vallgatan. Kvarteret är till större delen utlagt över den gamla stadsvallen och vallgraven, och började byggas 1818.

Vid det senaste sekelskiftet var kvarteret uppfyllt av ett gytter av små, enkla hus fördelade på 41 tomter, vilket är fler än vad de största kvarteren i stadskärnan har idag.

De flesta av husen revs när de av Salomon sörensen ritade lasarettsbyggnaderna uppfördes i två etapper 1916-1918 och 1927. Trots sin monumentalitet är byggnaderna rikt varierade och omväxlande och ger nu Allhelgona Kyrkogata dess karaktär. Det sista av fattigmansbebyggelsen fick på 1950-talet ge plats för ett femvåningshus.

En motsvarande klunga av fattigmanshus låg förr vid Östra Vallgatan i nuvarande Botanicum. Det var tolv små tomter bebyggda med envåningshus av samma karaktär som i Norrtull. När området först togs i anspråk 1833 omtalas ett hus ägt av en f.d. soldat. Det var ett litet halmtäckt envåningshus byggt 1803 av ekekorsvirke med fyllning av tegel och klind lera. Det innehöll två lägenheter om två rum och kök.

1876 fanns där elva gathus och söder om dem låg det av staden 1859 uppförda epidemi- eller farsotssjukhuset som det hette i äldre tid. Småhusen revs i början av seklet och epidemisjukhuset 1942. Därefter införlivades tomtmarken med botaniska trädgården.

Det var dock först på 1850-talet som staden på allvar skulle expandera utanför den gamla stadsvallen. Då lades bland annat Östra Kyrkogården ut och norr om den lät Kyrkogårdsbolaget anlägga en park som kom att kallas för Östra Promenaden. Parken införlivades 1888 med den 1862—67 anlagda botaniska trädgården. Längs Biskopsgatan uppfördes 1883—97 tre påkostade institutionsbyggnader liggande i en parkliknande trädgård bakom höga staket. Biskopshuset längst i norr uppfördes 1842—45 efter ritningar av C.G. Brunius.

Bevaringssynpunkter

Trots de omfattande rivningarna 1940—60 finns en stor del av den på platsen ursprungliga bebyggelsen kvar.

Särskilt i kvarteret Garvaren har bevarats en enhetligt välbevarad bebyggelse från tiden efter 1800-talets mitt. Likaså finns det även i kvarteret Thomanders södra del kvar en enhetlig husrad uppförd under utbyggnadsetappen 1873—75.

Både 1800-talets småfolksbebyggelse och 1900-talets stora hyres- och studenthus avspeglar var och en på sitt sätt områdets karaktär av gräns för den gamla stadskärnan. Karaktären av gränslinje understryks ytterligare av den kontrast de stora institutionsbyggnaderna, inbäddade i sina lummiga trädgårdar på utsidan av Biskopsgatan utgör till den gamla stadskärnans slutna fasadlinjer.

  • Det är av stor vikt att bevara den kvarvarande småfolksbebyggelsen i kvarteret Thomander och Garvaren. Husens ursprungliga karaktär bör bibehållas och eventuell nybebyggelse i kvarteren anpassas till denna vad gäller skala, fasadutformning, takvinkel, färgsättning och material *Skyltar och reklamanordningar bör till form och utförande anpassas till gaturummet.
  • Kvarterens slutna karaktär skall bibehållas. Inga ytterligare indragningar av byggnadslinjerna får ske. Även staketen längs gatorna är viktiga för områdets karaktär och bör ägnas särskild omsorg.
  • Ingen breddning eller uträtning av gatunätet bör ske. Befintliga gatustensbeläggningar bör bibehållas och om möjligt kompletteras.
  • Parkområdena och planteringarna är viktiga komponenter i miljön och skall bevaras.
Personliga verktyg
Namnrymder

Varianter
Åtgärder
Navigering
Verktygslåda