Uppfinnaren

Från Bevaringsprogram
Hoppa till: navigering, sök
Uppfinnaren
Palmcrantz tomtkarta 1786 över tomterna nr 352-367. Lunds lantmäteri.

Kvarteret består av en enda stor tomt, utlagd för Polhemskolans räkning.

Rådmansvången

Huvuddelen av kvarteret är belägen inom den gamla Rådmansvången som omfattade marken söder om Trollebergsvägen ned till Klostergårdens ägor. I väster gränsade den till Värpinges marker och i öster begränsades den av Rådmansgatan. Rådmansvången var en löningsjord för stadens borgmästare och rådmän, d v s en del av deras lön bestod i att de fritt fick nyttja jorden. 1889 beslutades det att lönejordarna efterhand skulle dras in till staden och arrenderas ut på sedvanliga villkor. Se vidare Rådmansvången och Pilelyckan.

Båtsmanshuset

Såväl Trollebergsvägen som Rådmansgatan har gamla anor och i hörnet mellan dem, omedelbart utanför Rådmansvången, låg ett litet triangulärt jordstycke som 1704 ingick i stadens gemensamma fäladsmark. Enligt 1763 års kartering av intagsjordar, d v s offentligt ägd mark som intagits under en enskild persons nyttjande, brukades jordstycket då av borgmästare Borupp. Enligt en karta 1788 var intagan då bebyggd med en väst-östlig länga benämnd "Båtsmanshuset med kålgård".

Sedan slutet av 1600-talet var staden skyldig att hålla ett antal båtsmän i beredskap för flottan. Senare när behovet av båtsmän avtagit utgick istället en båtmansvakansavgift vars utdebitering upphörde först 1897. I senare tid avsågs med benämningen Båtsmanshusen oftast ett antal tomter inom kv Kilen, norr om Trollebergsvägen, vars arrendeintäkter skulle tillfalla båtsmännen. Ursprungligen torde dock nyttjanderätten till tomterna ha utgjort båtsmännens ersättning.

Uppenbarligen var jordstycket inom kv Uppfinnaren ursprungligen avsett för motsvarande ändamål. I köpehandlingar omnämns byggnader på jordstycket som "Båtsmanshuset" ända in på 1890-talet. Parallellt därmed förekommer fr o m 1854 även benämningen Båtsmanslyckan. Under senare delen av 1800-talet och tidigt 1900-tal kallas de även för Jutahusen vilket egentligen var namnet på en husklunga öster om Rådmansgatan. Att döma av ett köpekontrakt 1823 var redan då varje koppling mellan marken och båtsmännens löner borta.

På 1876 års karta är området uppdelat i ett antal småtomter med numren 352-367. Med underuppdelningar blev det inalles 21 tomter, var och en bebyggd med ett minimalt hus. I flera fall omfattade tomtmarken endast själva husplatsen. Bebyggelsen bestod av en länga, uppdelad på tre fastigheter, utmed Trollebergsvägen och utmed Rådmansgatan en 4-6 meter bred och nära 60 meter lång länga, uppdelad i elva hus, som sträckte sig från kvartershörnet ned till "knäcken" på Rådmansgatan. Genom breddning av Rådmansgatan ligger den till större delen nu under gatumark. Därtill kom fem lite slumpmässigt utspridda tomter med hus. I gränsen mot Rådmansvången omtalas 1846 en pilevall. Bebyggelsen torde ha tillkommit genom en kontinuerlig tillbyggnad och uppdelning av ett par äldre hus. Den närmare byggnadshistorien går endast antydningsvis att utreda. Förmodligen är det en del av längan utmed Rådmansgatan som avses i ett köpebrev 1823 och när torparen Andrejas Svensson 1835 köpte Båtsmanshuset torde det ha omfattat åtminstone hela mittdelen av den längan. Huset styckades upp i minst tre delar som han sålde av och senast på 1860-talet tycks längan ha varit utbyggd i sin fulla längd. Hela eller större delen av längan utmed Trollebergsvägen köptes 1857 av soldaten I Sand som styckade upp den på motsvarande sätt. Uppdelningarna ledde naturligtvis till problem och fastighetsägarna fick inte bara dela brunn och avträdeshus utan även i något fall förstuga och kök. Enligt en beskrivning 1910 saknade flera av husen kök, men den vanligaste husstorleken var ett eller två rum och kök. Taken var täckta med tegel, papp eller spån, medan väggarna bestod av korsvirke eller tegel. Husen var en utpräglad småfolksbebyggelse, den i särklass vanligaste titeln bland fastighetsägarna under 1800-talet var arbetskarl eller dräng, endast ett fåtal hade mera specificerade yrkestitlar och då oftast olika sorters byggnadsgesäller. Bland fastighetsägarna förekom dock även en handfull soldater och ett antal ensamstående kvinnor, änkor, pigor och jungfrur. Enligt den muntliga traditionen var långt ifrån alla jungfrur som bodde i husen helt "jungfruliga". Vid ägarskiften föreskrevs emellanåt att säljaren fritt skulle få bo kvar i ett rum under sin resterande livstid. Så förbehöll sig t ex änkan Anna Jeppsdotter 1852 "att få qvarbo till Vänster i förstugan uti ett rum som af köparen inredes med Loftrum öfver detsamma och fri tillgång till köket". Ifall änkan var besvärlig att sambo med förtäljer ej historien men under fem år såldes huset ytterligare tre gånger, hela tiden med samma förbehåll för änkan.

Marken var som nämnt gammal intagsjord och i de äldsta köpebreven framgår det att husen stod på ofri grund. Efterhand som åren gick och staden på intet sätt hävdade sin äganderätt blev dock antydningarna om detta i köpebreven allt svagare. Till slut reagerade dock staden 1902 och stämde 1909 samtliga fastighetsägare angående bättre rätt till marken. Stadens anspråk var nog ostridiga men då fastighetsägarna "torde få anses ha handlat i god tro" och "alla äro mindre bemedlade" ingick staden en förlikning där man löste in byggnaderna emot att stadens rätt till marken erkändes. Vid undertecknandet av överenskommelsen kunde 1/3 av fastighetsägarna inte själva skriva sina namn. Förmodligen revs husen tämligen kort efter det att staden 1912 erhållit lagfart på dem.

Fastigheter

Trollebergsvägen från väster med Båtsmanshusen till höger. Brandgaveln tillhör det 1897 uppförda huset i kv Bollen. Foto Ljungdahl/Kulturen.
Personliga verktyg
Namnrymder

Varianter
Åtgärder
Navigering
Verktygslåda