Stora Råby 1, 2 och 26 - Råby boställe

Från Bevaringsprogram
Hoppa till: navigering, sök
Boningshuset. Foto 1969.
Bostället 1969. I spetsen mellan Dalbyvägen och St Råbys nordgräns ligger Stathuset. Från Dalbyvägen ned mot Bostältet går den bäck som förmodligen en gång gett Lewre ängar dess namn. T v har byggandet av Porfyrvägen inletts. Foto Lars Mangs.
Ekonomilängan från 1895. Foto 1969.
En av dörrarna till ekonomilängan. Foto 1969.
Stathuset. Foto 1969.
Stathusets uthus. Foto 1969.

De tre gårdarna har sedan 1600-talet varit häradshövdingeboställe, d v s en del av häradshövdingens lön utgjordes av de intäkter han kunde få från de tre gårdarna. Nr 1 och 2 låg redan före skiftet tillsammans i den nordvästra delen av byn, medan nr 26 låg längre österut. Vid skiftet 1805 samlades på häradshövdingens begäran de tre gårdarna i ett skifte i anslutning till nr 1 och 2:s byggnader. Markerna kom att begränsas av Råbyvägen i söder och Prästavägen i öster; och i norr gick de upp till bygränsen, som gick snett över Dalbyvägen. Västerut omfattade markerna större delen av nuvarande Gastelyckans industriområde, ungefär fram till Skiffervägen.

Vid skiftet fick brukarna av de tre gårdarna avträda sina arrenden, som istället 1806 övertogs av ryttmästare Cronsiö. Under hans tid bestod bebyggelsen på bostället av nr 1 och 2:s gamla hus. Det var två fyrlängade korsvirkesgårdar, med stallen mittemot boningshusen. En av loglängorna hade gavelspetsar av ris. Då lagman Adam Kröger tillträdde arrendet 1813 uppfördes en ny fyrlängad korsvirkesgård ute på markerna. Läget markeras ännu av ett antal äldre träd vid Glimmervägens vändplats. Även allén som ledde upp till Dalbyvägen finns kvar även om träden har förnyats. Till den nya gården användes delar av de gamla husen. Kvar av de gamla husen fanns 1833 "2ne de bästa boningshusen, som bebos af Torpare". 1847 omtalas de som två hus i sämre skick "bebodde af torpare och statfolk". Det sista av de bägge husen, beläget på Stora Råby 32:2, skall ha rivits 1889.

Arrendet innehades 1821-40 av fabrikör Peter Bager. I en brandförsäkring 1829 ges en detaljerad beskrivning av gården. Där fanns elva byggnader, varav fyra uppförda av Bager och resten 1813-14. En bränneribyggnad helt av lera "utan timmer i wäggarne" hade uppförts 1824. Brännvinsredskapen bestod av en kopparpanna om 73 kannors rymd med "tillhörande mäskvärmare och slang samt särskilt lag- eller mäskpanna alt af Pastöriska beskaffenheten". 1833 konstaterar häradshövdingens ombud att Bager "genom osparad möda, arbete och kostnader försatt bostället till byggnader och häfd i det fullkomligaste skick, utom hvad som angår boningshuset..." Anledningen till skrivelsen var just boningshuset, som Bager ville ersätta med ett "grundmurat Corps de Logis", men då han ansåg sig ha fullgjort den byggnadsskyldighet han enligt kontraktet hade, ville han få ut ²/₃ av kostnaderna för huset vid arrendetidens slut. Då häradshövdingen inte kunde gå med på detta, meddelade Bager att han istället ämnade reparera det gamla boningshuset "så widt möjeligt är" samt "för enskild räkning och nödig beqvämlighet uppsätta en mindre korswerks- eller stenbyggnad". Byggnaden, som blev en förlängning av det gamla huset norrut, byggdes, troligen 1834, av bränt tegel med innerväggar av råsten. Det hade halmtak fram till ca 1900. Huset var arrendatorns enskilda egendom liksom ett antal uthus och tillbyggnader till ekonomilängorna.

Vid en mindre bäck som rann över ägorna anlades en vattenkvarn. Kvarnen med tröskverk finns omnänmd 1856. Tidigare (1817) hade det funnits en "qvarnbyggnad till husbehofs förmalning" på taket till en av längorna.

Arrendet innehades 1847-76 av ladufogde Jöns Jonsson. Av hans tre döttrar som kom att ta sig namnet Jonn, blev Lina och Maria kända lundafotografer och Erika konstnär. Av ett syneprotokoll 1847 framgår att åtminstone fähuslängan och det gamla boningshuset då var rappade. En del av det senare var då inrett till "bränneri med kölna och en större bakugn". En ny brännvinspanna, samt flera "apparater för verkets drifning med ånga", hade installerats 1850 och i en av längorna fanns ett "tröskverk af trä med gjutet utvexlingsverk".

Det gamla boningshuset blev 1864, "såsom lutande i flera riktningar, osäker och osund att bebo" utdömt liksom boställets övriga byggnader. Istället för att uppföra ett nytt boningshus övertogs det av arrendatom enskilt ägda huset från 1834, som dock skulle byggas till 9 meter söderut efter ett kostnadsförslag av Fr G Esscher. Av ekonomibyggnaderna bibehölls ett brygghus med bakstuga som 1868 angavs som helt om- och tillbyggt med väggar av "lera och gråsten". De övriga ekonomibyggnaderna ersattes av två 47 meter långa längor, så att gården fick en öppen U-form. Den södra längan, från 1868, innehöll logar och den norra, klar 1874, svinhus, fårhus, fähus för 60 kreatur, stall för 14 hästar och en drängkammare. De var uppförda av bränt och obränt tegel, enligt uppgift från Arendala tegelbruk, och hade rödfärgade brädgavlar och spåntak bestruket med asfalttjära. Stallet ersattes efter en brand 1920 av ett nytt, och sedan loglängan brunnit uppfördes där 1955 en maskinhall. En lokomobil för tröskning nämns 1899.

Det gamla b1ygghuset väster om loglängan ersattes 1895 av ett nytt i brädbeklätt korsvirke med mönstersågade fönsteromfattningar och spåntak. Det innehöll bl a brygghus med bakugn och bakstuga, två rum för statfolk samt huggebod.

Gården drogs 1880 in till statsverket och såldes 1967 av domänverket till Lunds kommun. 1969 påbörjades en utfyllnad med upp till fyra meter schaktmassor. Boningshuset brann 1973 och ekonomibyggnadema revs ca 1981.

Stathuset

År 1903 anhöll arrendatorn Anders Olsson om att få uppföra ett stathus på boställets bekostnad "då det blefve alltjämt svårare att erhålla ogifta tjenstehjon". Ett kostnadsförslag hade upprättats av byggmästare A P Månsson, som väl förmodligen också stod för ritningarna. Huset som uppfördes i gult tegel skulle vara klart 1904. Det var avsett för familjer och innehöll tre 2:or, med varsin entré, och ett gemensamt brygghus med bakugn. I ett uthus av korsvirke fanns till varje lägenhet en svinkätte och en vedbod. Det ersattes 1929 av ett nytt i tegel. Stathuset, som låg omedelbart norr om Dalbyvägen i kanten av nuvarande kv Solhällan, revs 1971.

"flåhackning och bränning"

Markerna som tilldelades bostället vid skiftet låg till stor del inom Lewre ängsvång, och 1813 bestod gården till drygt ¹/₃ av ängsmarker. 1847 fick arrendatorn tillstånd att genom flåhackning och bränning uppodla sex tunnland ängsmark och samtidigt utvistes den ängsmark som skulle bibehållas, och "genom öfversilning, hvartill väl anlagda diken redan äro till det hufvudsakligaste gräfvde, göra fruktbar". Ytterligare 20 tunnland dålig äng skulle uppodlas 1859. Skiftet medförde mycket annat arbete. År 1833 skriver arrendatorn om de betydande kostnader han lagt ned på stengärden och "Jordwallsstängsel med pilhäckar". 1842 omtalas de som jordvallar med stam- och bandpilar. Trädgården omgavs då på en sida av ett staket på ekestolpar och på de övriga av jordvallar och "derofvanpå risgärdsgård mellan enestörar". Samma år nämns att det längs utfartsvägen fanns 59 "frodigt växande almar" och kring ängslyckan 29 stycken. 1890 omtalas planteringar av lönn, alm och popplar, "samt en mängd pileträd upptill vägar och diken".

Den sydligaste delen av boställets marker låg på den grusås som även sträcker sig in under byplatsen. Där fanns sedan gammalt en del täkter och efterhand kom där att tas betydande mängder grus.

Personliga verktyg
Namnrymder

Varianter
Åtgärder
Navigering
Verktygslåda