Stampelyckan

Från Bevaringsprogram
Hoppa till: navigering, sök
Stampelyckan
Stampelyckan m m Laga skifte 1886. Herman Kull, Lunds lantmäteri B 30
Rosenhill
kv Saturnus 2
kv Saturnus 28
kv Saturnus 21
Dalbyvägen från öster. T v gården Stampelyckan 1. Foto P Bagge 1934/Kulturen
kv Saturnus 23
Foto B Lewan 1952 Kulturen
Vegagatan från syd. Foto Waldemar Wahlöö, trol 1951.

Stampelyckan, som omnämns för första gången 1673, var en uppodlad odaljord söder om Dalbyvägen mellan nuvarande Ulrikedal i väster och motorvägen i öster. På 1704 års karta är den indelad i Lilla Stampelyckan i väster, och den faktiskt något mindre Stora Stampelyckan i öster. Den senare ägdes 1763 av Svanens apotekare D F Kehler och kallas 1784 också för Apothekarelyckan. Det har påståtts att Stampelyckan skulle vara uppkallad efter en vattendriven oljestamp, som skulle ha legat där på 1600-talet. I en uppteckning 1784 hävdar dock Espman att namnet inte har med någon stamp att göra, utan kommer av en person Stamp som tidigare hade ägt den ena av Stampelyckorna.

Innehåll

Marken skiftas

Lilla Stampelyckan var uppdelad på fem (senare fyra) olika ägare, medan Stora Stampelyckan utgjordes av en lott, som därmed var en av stadens större jordegendomar. Framför allt längs kanterna låg s k intagsjordar, dvs mark som tillhörde staden men hade börjat brukas av enskilda. Såväl den stora lotten i öster (dvs Stora Stampelyckan) som den något längre österut belägna Gastelyckan köptes 1863 av guldsmeden Jöns Dahlgren på en konkursauktion efter skomakaren Anders Pettersson. På Dahlgrens begäran skiftades marken i Stampelyckan 1866. Skiftet innebar en upprätning av gränserna, men framför allt att stadens mark bröts ut och lades i ett sammanhängande stycke längst i öster (Stampelyckan 1). Stadens område tycks dock Dahlgren redan 1867 ha bytt till sig mot mark i Gastelyckan, där också Lunds Skarpskyttekår fick köpa ett långsträckt område.

Rosenhill

Längs östkanten på sitt område lät Dahlgren 1864 stycka av en remsa som såldes till trädgårdsmästare S Rosenquist i Malmö. Stycket kallades därefter för Rosenhill eller Stampelyckan 3. Utmed Dalbyvägen uppförde Rosenquist 1865 en boningslänga i tegel med tegeltak, inrymmande 5 r o k. I vinkel mot den lades en stallänga, också den i tegel, med plats för två hästar och två kor, drängkammare, loge, svin- och avträdeshus. Vid skiftet försköts Rosenquists mark något österut och han fick ersättning för att flytta 100 popplar, 300 askar, 2000 fruktträdsplantor, 2000 hagtornsplantor, 300 krusbärsplantor, 9 fruktträd och ett större antal smultronplantor.

Rosenquist gick så småningom i konkurs och inför den exekutiva auktionen 1887 gjordes en noggrann beskrivning av fastigheten. Huset värmdes av sättugnar och i köket fanns en spis med en inmurad kopparpanna. Av området var 3 tunnland, eller knappt hälften, utlagt till trädgård med en stor mängd ädla fruktträd och bärbuskar samt plantskolor och två lusthus med träbänkar. Trädgården omgavs av hagtornshäck och stormträd. Resten av marken var utlagd till åker och besådd med råg och klöver.

Trädgårdsmästeriet köptes av lantbrukare Sven Larsson. Efter honom, fram till 1936, drevs det vidare av hans son, trädgårdsmästare Olof Svensson. Boningshuset ligger ännu kvar i hörnet Merkuriusgatan/Dalbyvägen (kv Venus 1). Namnet Rosenhill bärs nu av parken utmed Tornavägen, öster om det gamla trädgårdsmästeriet.

Stampelyckan 2

När Dahlgren 1863 köpte Stora Stampelyckan var den obebyggd, men när skifteskartan upprättades 1866 hade en gård uppförts uppe vid Dalbyvägen, i det närmast staden belägna hörnet. Gården låg kvar till 1937, då den revs. Förutom den tidigare avstyckade Rosenhill såldes marken med åbyggnader 1869 till inspektor Hans Mattsson, Dahlgren stod då inte längre som guldsmed utan som källarmästare, och i köpet ingick att Mattsson fick hopsamla gödsel på gården till det av Dahlgren arrenderade Hotell Stadt Altona.

Marken längs östkanten som Dahlgren bytt till sig av staden styckades åter av 1877 och benämndes därefter Stampelyckan 1, medan den kvarvarande delen blev nr 2. Den köptes 1880 av en lantbrukare Olof Svensson, som i sin tur styckade av en byggnadstomt 1888 i det nordöstra hörnet (Stampelyckan 2A, senare stg 527. Längs dess västkant, vinkelrätt mot Dalbyvägen lades senare Jupitergatan ut, och där avstyckades 1905 ytterligare två tomter, varav den ena klövs 1920, Man kan förmoda att Svensson planerade fler tomtförsäljningar, men 1907 såldes den kvarvarande marken till en greve Hamilton.

Stampelyckan 1

Stampelyckan 1 motsvaras idag av Saturnusgatan och tomtraden öster därom, Den då obebyggda marken köptes 1877 av arrendatorn Nils Bengtsson, som lät uppföra en trelängad gård uppe vid Dalbyvägen. Slakteri blev gården förmodligen 1884 då den köptes av fläskhandlare Johan Christensson. Det övertogs sedan av slaktare Adolf Lundbom.

Lundbom lät 1907 dela in lottten i 14 byggnadstomter på en rad, och längs västkanten lades Saturnusgatan ut. De två första tomterna såldes 1910/11 och bebyggdes av dövstumprästen J G Malmer med en tornförsedd villa (kv Saturnus 2), På tomten söder om den gamla gården uppförde Lundbom 1912 en större villa (kv Saturnus 28) åt sig. När rörelsen 1916 övertogs av Lundboms svärson, slaktarmästare Arthur Borglin, köpte han såväl villan som en omedelbart norr därom belägen slaktbod, medan den gamla gården såldes till handlare Emil Flink. Gården ägdes ett tag av en mjölnare och kallades därefter för mjölnaregården. Senare fanns där en cykellackeringsverkstad, men omkring 1960 revs byggnaderna. Lundbom själv flyttade 1916 in i ett nybyggt hus något längre söderut (kv Saturnus 21).

Borglin hade startat eget 1903 vid 18 års ålder. Senare blev han travintresserad och höll travhästar uppstallade längre söderut inom Stampelyckan. På 30-talet importerade han ett tiotal hästar från Amerika. Borglin lät 1917 bygga om och till slaktboden som därefter även inrymde vagnsport, stall, brygghus och rökstuga med en ugn för rökning av köttvaror. Öster om den gamla uppfördes 1921 en ny slaktbod med tegelgolv och innerväggar klädda med glaserat tegel till två meters höjd. Efter Borglins död 1944 drev hans änka Amalia rörelsen vidare och 1948 uppgav hon sig sysselsätta 15-20 personer. Kort därefter lades dock "slakteri- och charkuterifabriken" ned och Borglins försäljningslokaler i saluhallen och på St Södergatan övertogs av Holmgrens. Måhända påskyndades nedläggningen av ett stadsplaneförslag enligt vilket Tellusgatan skulle dras fram över charkuterilokalerna. Tomten köptes av staden 1952.

Merparten av de fjorton tomter Lundbom hade styckat upp lotten i blev länge osålda, men 1922 såldes samtliga de kvarvarande tomterna. På en av tomterna (kv Saturnus 23) uppförde korkskärare Wilhelm Borgström 1925 en liten tvåfamiljsvilla, ritad av snickarförman Emil Th Jönsson som bodde i området. I övrigt gick det dock trögt med byggandet. Flertalet av tomterna brukades i stället som kolonilotter, och de flesta tomtköparna hade köpt vardera två tomter. Ytterligare två hus byggdes 1946 respektive 1952, men det var på 60-talet som husraden fylldes. På tomten mellan kvarteren Saturnus och Nebulosan ligger det dock ännu[nutidsuppdateras] en kolonistuga då tomten ingår i reservatet för Solvägens förlängning.

Ulrikedal

Lotten nr 6 i Stampelyckan var en av de så beryktade Stecksénska donationsjordarna. Lunds första professur i moderna språk hade inrättats efter en donation av Matthias Norberg, som dock förbehöll sig rätten att utse dess förste innehavare. Det blev hans systerson sjökapten Jonas Stecksén, vilken var självlärd och alltid kom att ses över axeln av sina lundakolleger. Däri ligger förmodligen en av orsakerna till att Stecksén testamenterade större delen av sin förmögenhet, inte till akademin i Lund, utan till den i Uppsala. I donationen ingick tre odaljordar vilka enligt testamentet aldrig fick säljas. Detta vållade förtret innan regeringen 1955 ändrade donationsvillkoren så att staden kunde köpa marken i bl a Stampelyckan.

I ena kanten av stycket, nära Lilla Råbys marker, upptäcktes ca 1840 en källa med mineralhaltigt vatten. Kring Råbykällan, som den kallades, uppstod en livlig brunnsrörelse, se Lilla Råby och Prennelyckan. Sedan nöjeslivet urartat lades området 1865 ut till trädgårdsmästeri. Då försvann också den skjutbana som Zoologiska Jägarsällskapet några år tidigare hade anlagt vid brunnen.

Från 1867 kallas området för Ulrikedal efter trädgårdsmästare Johannes Nilssons då nyfödda dotter. På skifteskartan 1866 syns ännu brunnsbyggnaderna, men även ett hus som kanske är trädgårdsmästarebostaden. På en karta 1910 ingår huset i en fyrlängad gård och 1937 ligger det ett 10-tal växthuslängor kring gården. Från åtminstone 1880-talet var trädgårdsmästeriet uppdelat på två arrendatorer. Från början var fruktträd och grönsaksodling viktigast, men från 1920-talet tog blomsterodlingen överhanden.

Sedan staden träffat ett preliminärt avtal med staten om att marken skulle användas till en dövskola sades arrendatorerna upp till den 14/3 1959. Staden betalade också ersättning för arrendatorernas träd och byggnader. Någon dövskola blev det dock aldrig. I stället fick Akademiska Föreningen 1962 uppföra de av Hans Westman ritade studentbostadshus som nu heter Ulrikedal.

Staden tar över

Under 1900-talet kom staden att i dubbel bemärkelse ta över Stampelyckan. Den första lotten, nr 7, köptes av staden 1904 då man behövde mera mark till sin nya fattigvårdsinrättning, senare Mårtenslund. När staden året därpå köpte lotten nr 4 motiverades det enbart med markens centrala läge mittemot Östra station. Lotten nr 5 och den stora nr 2 köptes in på 1930-talet, och nr 6, Ulrikedal, slutligen 1954/55. Endast lotterna nr 1 och 3 kom inte i kommunal ägo, utan exploaterades genom privata intressen, vilken kan tyckas lite lustigt då nr 1 motsvarade stadens ursprungliga markinnehav i lyckan.

Frånsett brunnsbyggnaderna kom den första bebyggelsen på 1860-talet då tre av brukarna flyttade ut på sina lotter, och de följdes av en fjärde 1877. Den första byggnad som inte direkt har med lantbruket att göra är det slaktareboställe som uppfördes 1889. Så småningom påbörjades dock en försiktig avstyckning för bostadsbebyggelse. 1905 styckades två tomter av från nr 2, och 1907 lades hela nr 1 ut till byggnadstomter, även om det dröjde innan de blev bebyggda.

Den första samlade utbyggnaden skedde i stället 1920-23 då staden lade ut lotten nr 4 till egnahemstomter, se Längs Siriusgatan. Bebyggelsen reglerades inte genom stadsplan, utan genom detaljerade byggnadsbestämmelser. Redan 1914 hade dock en tomt i den sydligaste delen av lotten upplåtits åt Sydsvenska Kraftaktiebolag som där uppförde Lunds Östra Transformatorstation för "leverans av elektrisk energi till Dalby, Weberöd och Sjöbo..".

Grannlotten nr 3 i öster köptes 1936 av målaremästare Nils Erik Petersson som omedelbart började sälja av byggnadstomter. För området gällde då endast de utomplansbestämmelser som 1927 hade fastställts för Lunds ytterområden. Byggnadsnämnden ville dock ställa "större krav på bebyggelsens allmänna standard" än vad de bestämmelserna medgav, och beslutade därför om nya byggnadsbestämmelser. Framför allt var det en anpassning till bebyggelsen utmed Siriusgatan som eftersträvades, och i sitt tjänsteyttrande skrev stadsingenjör Magnus Wennström: "Detta visar sig ock alltmer nödvändigt för att undvika en hopblandning å ett och samma område av de numera sig från varandra mer än förut skiljande olika hustyperna. Det måste enligt mitt förmenande i ett fall som detta, där ett helt områdes homogena karaktär verkligen kan räddas genom en ändring av gällande bestämmelser, vara en nämndens ofrånkomliga skyldighet att söka nå detta mål."

Efter protester från markägaren ändrade dock byggnadsnämnden sitt beslut och tillät även tvåvåningshus. Den norra delen av lotten styckades upp i 22 tomter, medan den södra delen lämnades därhän, då det var oklart vad den skulle användas till. Det är också anledningen till att Merkuriusgatan inte gjordes genomgående, utan viker av i söder. Sjutton av tomterna bebyggdes 1937-39 med tvåvåningshus, några ursprungligen med plana tak. De resterande fyra tomterna bebyggdes 1942-46. Inom området finns flertalet av de i staden verksamma funkisarkitekterna representerade med varsitt hus. Över hälften av husen ritades dock av den i Lund för övrigt tämligen okände malmöarkitekten Åke Sjöberg. Genom fasadinklädnader har senare flera av husen förändrats. Den södra delen av området med Herkulesgatan bebyggdes 1947-54.

Den spikraka Vegagatan tillkom i en stadsplan 1946 utmed mittaxeln på den av staden ägda lotten nr 5. Planen, som även omfattade de redan bebyggda lotterna 3 och 4, gick tillbaka på en skiss av Fred Forbat 1940. De trettio tomterna som bildades utmed Vegagatan såldes till olika privatpersoner och bebyggdes 1946-55. I kvarteren närmast Dalbyvägen uppfördes tvåvåningshus, medan de övriga domineras av 1½-plansvillor. Längs den norra halvan av gatan har alla husen fasader i gult tegel, vilket utgör en sammanhållande faktor. I söder är husen av en mera blandad karaktär med ett stort inslag av olika sorters typhus.

En mera medveten stadsbyggnad representerar de bägge mera sammanhållna områden som på 50-talet uppfördes på stadens mark inom Stampelyckan 2 i öster, se Stampehagen och Planetstaden.

Personliga verktyg
Namnrymder

Varianter
Åtgärder
Navigering
Verktygslåda