Stadsbildens framväxt/Stadsplanering i Lund 1600-1980. Idéer och verklighet/Arbetet kan börja

Från Bevaringsprogram
Hoppa till: navigering, sök
Sankt Laurentiigatan med Allhelgonakyrkan. Foto Per Bagge, UB, Lund
"Plan för Bebyggande af Egendomen Spoletorp med derintill liggande jordar uti staden Lund", av A B Jakobsson, 1879. Skala 1:2000. Stadsingenjörskontoret.
Allhelgonakyrkan. Foto Per Bagge, UB, Lund
Karta över Lund med närmast omgivande jordar, av V Palmcrantz, 1878. Stadsingenjörskontoret.
Norra Wallvägen. Foto Per Bagge, UB, Lund
"Projekt till gatuanläggningar å det jordområde som i nordost närmast angränsar staden Lund", av A B Jakobsson, 1884. Ritad efter förlaga från stadsingenjörskontoret.

Lund höll långsamt på att spränga sina gränser. När Jakobsson ti1lträdde sin befattning var den nya Botaniska trädgården fullbordad liksom Dövstumsskolan med tillhörande park. Grunden till ett i stora stycken sammanhängande grönbäite var redan lagt, och detta skulle senare ytterligare förstärkas med institutionerna längs Biskopsgatan i sina stora trädgårdar. Och innanför Högevall, i sydväst, låg astronomiska observatoriets park och Parkbolagets trädgård. Det positiva resultatet blev ett Lund utan den oklara gräns mellan gammalt och nytt som annars ofta karakteriserar våra städer. Medeltidsstaden fick här behålla sin slutna karaktär.

I sitt planarbete skulle Jakobsson först gripa sig an Lunds nordvastra delar. Viktigaste skälet till denna orientering bör ha varit att Lund här, tack vare järnvägen och dess byggnader, fått en ny tyngdpunkt. Sannolikt utgick Jakobsson också från att förbindelsen mellan Norrtull och stationen på sikt skulle bli en av de betydelsefullare med kraftigt ökad trafik.

Den gamla Wallgatans sträckning fick ligga till grund för den nya paradgatan, som blev sextio fot bred, d v s ca arton meter, vilket stadgan föreskrev som ett minimum i ett sådant här fall. Dessutom tillkom planterade förgårdar, femton fot breda, som skulle understryka stråkets förnäma karaktdr. Det tog nämligen sin början i stadens nya salutorg och öppnade perspektivet mot den tilltänkta kyrkan.

Själv fick emellertid Jakobsson aldrig uppleva sin paradgata ens i halvfärdigt skick. Visserligen uppfördes vid 1800-talets slut två påkostade hörnhus mot Norrtull, och alldeles i början av det nya seklet kom det stora jugendhuset vid Clemenstorgets östsida att med en gavel ge gaturummet en startpunkt i väster. Men sedan hände ingenting under mycket lång tid — ett inte ovanligt öde for äldre stadsplaner. I stället kunde Sankt Laurentiigatan paradoxalt nog betraktas som en "bakgata" till Bredgatan, med infarter till några av dennas handels- och hantverksgårdar.

Hur tänkte sig Jakobsson det nya Lund? Norr om Clemenstorget och Sankt Laurentiigatan utbreder sig ett strikt rutnät av gator och kvarter. När vår stadsarkitekt skapade denna starka kontrast till det gamla, gjorde han dock ingenting annat än följde stadgans krav, som föreskrev att "tomts gränser skola, så mycket ske kan, göras raka och läggas i räta vinklar emot såväl andra tomtlinier som gatulinien". Som i andra städer av samma storlek uppstod här ett embryo till en "stenstad", ett Östermalm i miniatyr, allt efter som tomterna togs i anspråk av den nya tidens hyresfastigheter; de förnämsta uppfördes inte oväntat ut mot torget. Längre in i området möter vi däremot en anspråklösare och lägre bebyggelse, som senare kompletterats med en mera påkostad. Dessa enkla hus uppfördes först; sannolikt var det så, att de byggherrar, vars ambitioner av ekonomiska eller andra skäl inte var så stora, fick sig hänvisade tomter, som inte låg omedelbart i blickpunkten.

Låga hus kom alltså att placeras bredvid höga inom ett och samma kvarter. Ja t o m fabriker och besläktade verksamheter blev omedelbara grannar till bostadshus — så är det fortfarande vid Karl Xl-gatan — dock ej sådana "hvilka [voro] af synnerligen eldfarlig beskaffenhet". Av detta framgår, att byggnadsstadgan för s k "ny stad eller stadsdel" lämnade stor frihet åt den enskilde. Angivande av gator, torg och andra allmänna platser i förening med byggnadskvarter samt regler för gårdsrummets storlek — mer detaljerade än så var inte tidens planer.

Vi vet inte vilka förväntningar politiker, arkitekter och lundabor i gemen hyste för Lunds utbyggnad; vi får nöja oss med att konstatera att "stenstaden" kom att begränsas till området mellan Spolegatan och Karl XI-gatan. I den senare markerar björkraden en klar skiljelinje mellan hyreshusbebyggelsen och ett parklandskap med institutioner i kvarteret Kråkelyckan.

Med undantag för ett par tomter mot Bredgatan ägde professor A W Quennerstedt hela detta kvarter, och han skall inte utan protester ha tagit del av planen och dess "ingrepp" i sin domän. Här hade han runt sin av Zettervall ritade villa skapat ett småländskt landskap med stränga furor — och ett stycke bort ett skånskt med bokar. En genomgripande förändring av denna miljö genom hård exploatering, likt den på motsatta sidan, kom alltså aldrig till stånd. På 10-talet uppfördes istället ett sjukhem och en skola, verksamheter helt enligt Quennerstedts önskan, som 1911 donerat delar av kvarteret till Föreningen för vård av kroniskt sjuka i Skåne. Ribbingska sjukhemmet, ritat av Alfred Hellerström, invigdes 1915 och ett år senare Lindebergska skolan, av arkitektfirman Hagström & Ekman, Stockholm.

De genom kvarteret varandra korsande gatustråken stannade således på papperet, och Allhelgonakyrkan kom inte att utgöra fond i ett förlängt Nils Bjelkegatsperspektiv. Tanken på en ny kyrka hade väckts redan under 1860-talets andra hälft. Den genomgripande reparationen och ombyggnaden av domkyrkan skulle sätta denna ur bruk för lång tid framöver. Dessutom, och detta var kanske det viktigaste, räckte den inte längre till. Lunds invånarantal hade vuxit från fyra tusen 1840 till drygt tiotusen 1870. 1886 var siffran uppe i femton tusen.

1867 hade en kommitté tillsatts. "Den förnämsta uppgiften för denna kommité blef att finna en lämplig och icke för dyr byggnadsplats; men denna uppgift var ingalunda lätt och kunde icke så snart lösas", skriver Ewert Wrangel (1893). Det dröjde till 1876 innan kommittén avgav sitt betänkande. Wrangel uppger att "icke mindre än tio i olika delar af staden belägna platser omnämndes såsom mer eller mindre lämpliga". Trots efterforskningar har detta aktstycke tyvärr inte stått att finna. "Mest tycktes komiterade vara böjda för en i stadens nordvestra, nyaste del befintlig tomt. "Det blivande templet fick alltså namnet Allhelgonakyrkan. "Och då det nu kom att ligga på sluttningen af samma hojd som den gamla klosterhelgedomen, hvilken ju, Domkyrkan oräknad, var den sista af medeltidens kyrkor, som för Lunds stads- och landsförsamlingars behof blifvit använd, kunde icke ett lämpligare namn hafva valts", fortsätter Wrangel. Namnet hade sin symboliska betydelse, men läget var inte heller oviktigt. Troligen tänkte inte de kommitterade så, men det är ingen tvekan om att den nya stadsdelen genom detta landmärke tick en tydlig förankring i det förflutna.

Som framgår av Jakobssons plan hade man först tänkt sig kyrkan placerad diagonalt med koret i nordost, i strid mot traditionen, men i Sankt Laurentiigatans förlängning, "hvilken inom kort kommer att utgöra stadsdelens betydligaste och vackraste trafikled", som det står i en av handlingarna rörande kyrkans läge. Striden om helgedomens riktning blev intensiv och långdragen. Först efter två års kamp besegrades "esteterna". Detta var år 1884.

Den nya planen "för bebyggande av egendomen Spoletorp med därintill liggande jordar" hade emellertid antagits av stadsfullmäktige redan 1879 för att ett år senare fastställas av Kungl. Maj:t. Med hänsyn till "esteternas" nederlag fick alltså några år senare smärre korrigeringar göras i planen.

Hur gick Jakobsson till väga på andra sidan Norrtull? Låt oss ett ögonblick ikläda oss stadsingenjörens roll och med hjälp av hans stadsplan tänka oss in i situationen. Vid en hastig blick förefaller lösningen vara att gå rakt fram mellan N Wallgatan och N Wallvägen. Resultatet bleve en bred och ståtlig gata, en direkt fortsättning på Sankt Laurentiigatan men i sydostlig riktning. Lika snabbt inser vi dock svårigheterna. Som framgår av Palmcrantz karta från 1878 fanns pa denna långsmala "ö" redan många hus. De var visserligen ytterst anspråkslösa, ja några inte bättre än de enklaste gatehus pa landet. Men att riva dem? Det stora hindret var emellertid Biskopshuset och Agardhianum. Hur man än räknar så ryms inte en paradgata här utan att den snuddar vid dessa två byggnader.

Jakobsson måste starkt ha upplevt detta dilemma. Ett intressant projekt från 1884 visar hur han såg en möjlig lösning. En plats till storlek och form så gott som identisk med Clemenstorget omramar kyrkan — så har det också blivit. I sydost mynnar i projektet en sextio fot bred gata. Med kyrkan i centrum skapas en klar rumsgestalt; med viss tveksamhet kan man tala om en stjärnplats — om än en halverad sådan. Något annat är emellertid viktigare: den nyss nämnda gatan utgör början till ett nytt, väldimensionerat trafikstråk runt Lund i norr och öster; det går bortom Botaniska trädgården — i vad som närmast kan uppfattas som en gammal skiftesvägs sträckning — och ned mot Österport. I gengäld får de gamla vallgatorna behålla sin ursprungliga karaktär och samhörighet med stadskärnan.

1885 fastställdes en bråkdel av detta projekt, nämligen en stump av Finn- och Sölvegatorna med omgivande kvarter, båda försedda med enkelsidiga förgårdar. Det var alltså Finngatan som med förlängning skulle ha blivit den nya "ringleden", på intet sätt en orimlig tanke. De drömmar Jakobsson kan ha haft om en esplanad i Vallgatan fick han skrinlägga. Dock kommer Biskopsgatan i dag bra nära en "Ringstrasse" med sina på nordsidan väl inplacerade universitetsinstitutioner.

I rakt motsatt ände av staden ligger Södra Esplanaden, ett bokstavligt svar på stadgans krav: "Breda esplanader, anordnade med planteringar i midten och gator på sidorna." Liksom i norr gjorde den gamla vallen och Vallgatan sin tjänst. Här fanns inte de hinder Jakobsson tidigare stött på; i stället uppreste sig problem av annan art. Esplanaden blev alltså inte den paradgata, som stadsingenjören kan ha sett för sitt inre öga. Lennart Améen har noggrant redovisat Jakobssons utgångsläge, nämligen att Lunds stadsgräns gick mellan den planerade norra och södra körbanan. Resultatet blev ett lappverk, säger Améen, "en esplanad, där bara ena körbanan utnyttjas för (dubbelriktad) trafik medan körbanan pa andra sidan mittplanteringen aldrig blivit annat än lokalgata och biluppstääningsplats" (83).

Den långsamma utbyggnadstakten förhindrade dessutom ett homogent och sammanhängande gaturum. När de sista husen uppfördes hade det blivit 30-tal. Funktionalismens lamellsystem var nu "lag". Så kom södra sidan att till största delen prägias av öppna gårdar och vita gavlar i skarp kontrast till nordsidans slutenhet med 20-talsklassicism i mörkrött tegel.

Personliga verktyg
Namnrymder

Varianter
Åtgärder
Navigering
Verktygslåda