Stadsbildens framväxt/Råd och anvisningar för bebyggelse i Lunds stadskärna/Grund och källarytterväggar

Från Bevaringsprogram
Hoppa till: navigering, sök
"Fickens stall" Tomegapsgatan l, ursprungligen från 1830-talet visar en skev korsvirkesstomme.
En snut är en slags putsbräda.
F.d. Skånska Brands byggnad, Tegnersplatsen 4, med hög sockel av släthuggen granit. Arkitekt Fredrik Sundbärg.
Vattenränna av granit i trottoarbeläggning.

Nybyggnad idag görs efter noggranna undersökningar av markens hållfasthet. Grundläggningen utförs med betong. Detta ger en stabil byggnad utan risk för sättningar och sprickor. Större byggnader delas upp i grundstabila delar med rörelsefogar. Äldre tiders grundläggning gjordes annorlunda med hänsyn till den byggteknik som användes. Materialen var mer elastiska och tillät rörelse i stommen utan att större sprickor uppstod. Man kan därför många gånger se skeva korsvirkesstommar och fönster. Orsaken är mestadels dålig markbeskaffenhet och oftast har sättningen redan stabiliserats.

Genom enkla mätmetoder, som att fästa en glasbit eller gips över en spricka, kan man konstatera om sprickan upphört att vidgas. Har sprickbildningen upphört lagar man sprickorna. Skevheten måste man ta till sig som en del av kulturarvet. Är sättningen måttlig kan snickerier justeras och golv riktas. Om sprickorna är stora, gör då med experthjälp mätningar för att klargöra om sprickbildning pågår och bedöm utifrån dessa eventuell säkerhetsrisk. Grundförstärkningar bör med hänsyn till kostnaderna endast i undantagsfall tillgripas. Utförs förstärkningar skall man kontrollera att hela byggnaden fixeras. Hänsyn måste även tas till intilliggande hus, som kan vara sämre grundlagda och därför hänger fast och kan förorsakas skada.

Grundläggning av små korsvirkeshus gjordes förr genom kallmurning med gråsten. Detta gav en elastisk sockel, som i viss mån följde sättningsrörelser i grunden utan att sprickor uppstod.

På äldre hus putsades alltid gråstenssockeln åt gatan. Man strävade efter en så jämn putsyta som möjligt. Bruket som användes var kalkbruk utan cementinblandning. Med en snut åstadkom man ytan, som vanligtvis tjärades eller kalkades med pigment av kimrök. Spritputsning är en annan vanligt förekommande ytbehandling av sockeln.

Hus från nystilarnas tid, nationalromantik och jugend, har för det mesta en sockel av tuktad natursten. Denna kräver oftast inget underhåll. Grunden är inte utförd i massiv natursten utan den bakmurades med tegel. Hela källarväggen är då oftast murad i tegel med endast den synliga sockeln klädd med natursten.

En varning är på sin plats. Hus byggda före andra världskriget är oftast murade och putsade med kalkbruk. Använd inte cementhaltigt bruk till dessa hus. Sådant bruk är för starkt och tätt och tenderar att på sikt förvärra en skada.

Genom bristfälligt eller åldrat fuktskyddd är ofta fukthalten hög i äldre källarväggar. Man kan ha både kapillärsugning från grunden och fuktinträngning utifrån. Dålig dränering och läckande stuprör kan vara orsaken till fuktskador på en källarvägg. Ett tätt tak och riktig takavvattning är viktig, så att regnvattnet lätt kan ledas bort från huset. Dessutom måste marken intill sockeln ha en lutning från huset.

Dränering bör inte utföras utan att en geotekniker rådfrågats. En eventuell dränering måste placeras så att marken under grundmuren ej torkar ut. Byggnaden kan vara grundlagd på rustbädd av trä. Denna måste ligga under vattennivån.

Är huset byggt med torpargrund, kryputrymme under bottenbjälklaget, måste man se till att grunden ventileras för att undvika rot- och svampangrepp på träbjälklaget. Var försiktig med tilläggsisolering av kryputrymmen. Se till att trävirket även i fortsättningen luftas ordentligt. Detta är speciellt viktigt sommartid då luftens fuktighet är hög. Har röt- och mögelsvampar fått ordentligt fotfäste bör specialister inkopplas för saneringen.

Gamla källare är många gånger ouppvärmda och upplevs därför ofta som fuktiga. Vintertid är det varmare i källaren än ute och fuktvandringen genom väggen går inifrån och ut. På sommaren, med hög relativ fuktighet i luften och högre temperatur utomhus än inne i en ouppvärmd källare, blir fuktvandringen i väggen den omvända, utifrån och in. Därför kan det vara lämpligt, att förse källaren med extra värme och ventilation under sommaren, för att hålla fukten borta. Täta plastfärger och inklädnader i trä med diffusionstäta skikt skall under inga omständigheter användas i gamla källarväggar.

Skall en källare inredas måste grunden och källarytterväggen värme- och fuktisoleras, så att inträngande fukt ges möjlighet att transporteras bort. Bäst resultat uppnår man genom att väggen frilägges utvändigt, lös puts in- och utvändigt knackas ner, väggen tillåts torka ut en tid, ny puts av kalkbruk läggs på utvändigt och invändigt, insidan kalkavfärgas och utsidan förses med fuktavledare och värmeisolering, som motfylls av dränerade stenmaterial och grus. Eventuellt kvarstående fukt kan nu vandra ut genom de icke diffusionstäta ytskikten.

Sammanfattning av råd och anvisningar för grund och källarytterväggar:

  • Acceptera deformationer, om de är måttligt stora.
  • Undvik andra byggmateial än de ursprungliga.
  • Led bort regnvatten. Försök undvika att grundfukt stiger upp i fasaden.
  • Grundförstärkning bör inte utföras utan experthjälp.
Personliga verktyg
Namnrymder

Varianter
Åtgärder
Navigering
Verktygslåda